Important!
I'll fix you with love- kapitel 69
''Julia.. I just wanna tell you.. that I am, so so so sorry. For what I did.''
''What are you takling about? It was me who leaved you'' Sa jag och kollade på honom.
''Maybe you wouldn't if I didn't treat you as I did. I can't believe what I did to you. I'm the worst guy ever, I will always regret my behavior towards you. I've punishes myself with guilt every day ever since you leaved. And I want you to know that that wasn't me. I never wanna fight with you again. Ever.'' När jag kollade in i hans ögon var det som om jag kunde se djupet på atlanten. Jag såg hans själ, hans trasiga sårade själ. Men det fanns hopp där. Hopp om att allt skulle bli bra igen.
''Niall I love you so much'' Sa jag, skrattade och kysste honom. Tårarna brände i mina ögon igen. Det kändes som om hela jag skulle spricka av lycka och kärlek. Jag kunde inte fått ett bättre motagande när jag steg av planet.
Kapitel 69
London- England 1/11-12 12.45
Julias perspektiv:
Tänk att det redan är november. Allt har gått så fort. Tänk att idag blir jag myndig.. Inte för att det gör någon skillnad med ansvar och sånt, för jag har ju alltid fått stått för mig och tagit hand om mig själv hela livet. Men att fylla 18.. Man får så mycket mer möjligheter.
Men jag trodde aldrig jag skulle tillbringa min 18 års dag i sängen och sova bort den... Men jag var SÅ trött. Dels av att vi rest hela gårdagen, men även för att jag och Niall har suttit uppe hela natten och pratat och rätt ut allt. Vi sluta aldrig prata, vi glömde helt bort tiden. Runt 6 på morgonen började våra magar knorra och då gick det upp för oss att vi suttit uppe hela natten. Men det är ett minne jag alltid kommer komma ihåg. Niall och jag kom närmare varandra än någonsin.
Nu låg jag invirad i Nialls täckte med hans armar runt om mig. Solen stråla in från fönstret. Jag kollade ut genom det, det såg kallt ut där ute, vilket fick mig att uppskatta platsen jag var på just nu ännu mer.
Niall sov som en liten ängel, hans bröstkorg höjdes och sänktes och han andades ut i lätta små andetag. Jag kan knappt fatta att jag överlevde så länge utan att vara i närheten av honom.. Det är som att vara utan ena halvan av kroppen, det är något som saknas, något som inte stämmer. Men att vara med Niall.. Det gör mig hel. Han fullständer mig.
Niall rörde lite på sig, drog en suck och sedan möttes jag av hans ljusa, blåa ögon. Ett leende sken upp hans ansikte och det smittade av sig på mig.
''Hi baby'' Sa han med hes morgonröst.
''Hi'' Sa jag och gav han en kyss som han besvarade.
Efter att ha myst ett tag i sängen bestämmde vi oss för att gå upp och äta frukost, hungern tog över. Vi gick ut i köket och jag satte mig vid bordet medans Niall rotade i kylen.
''Wow.. Looks really empty in there. Have you forgot to fill the fridge?'' Sa jag.
''Yeah... kinda'' Sa han och suckade.
''That really surprised me. You never forget to fill the fridge, you're the one who always reminded me of it, and now you're doinig it yourself'' Sa jag och skrattade.
Men Niall skrattade inte med mig som jag trodde han skulle.
''There was no point of doing anything home here when you wasn't around. Cooking reminded me of how you and me always did it together, and it was too painful to think of.''
''Awh, baby... '' Sa jag med tårar i ögonen och gick fram för att krama om honom, han kramade mig såklart tillbaka och höll mig tätt intill sig.
''That's okay, the point is that you're here now, and ther's all that matters'' Sa han och pussade mig på huvudet.
''You're right, we gotta let go of the past and just enjoy what's now''
Niall nickade och log mot mig. Men så plötsligt stelnade han till och spärrade upp ögonen.
''Ohgosh'' Sa han och stirrade panikslaget på mig.
''What's wrong?''
''How could I forget?.. Jesus christ I'm the worse boyfriend in the world history'' Han släppte taget om mig och sprang in i sovrummet.
''Niall, what are you talking about?'' Sa jag gick efter honom.
Men jag hann inte ens gå in i rummet förrän han kom springandes ut genom dörren och höll på att knäppa byxorna. Han hade ingen tröja på sig och sprang mot hallen där han drog på sig jackan över sin bara överkropp.
''Niall, where are you going?'' Sa jag.
''Julia, I'm so so sorry! I can't believe I forgot what day it is today. I mean I thought about it all night while we were talking but I never got the chance to say happy birthday cause we had so much to talk about'' Han pratade medans han drog på sig skrona. ''But I'm gonna make it up to you, stay right here and I'll be back in at least 30 minutes. I promise, just stay here until I come back'' Han sprang fram och gav mig en hastig kyss innan han kasta sig ut genom dörren, han hann dra med sig nyklarna och plånboken som låg på hallbyrån innan han försvann. Jag stod kvar i hallen i bara bh och trorsor och kollade på plasten han nyss försvann ur.
Min pojkvän är en knäppgök.. Men han är världens sötaste, mest kärleksfulla och romantiska knäppgök. Och det viktigaste, han är MIN knäppgök.
Jag vände på klacken och gick in i sovrummet för att dra på mig en av Nialls tröjor, sedan satte jag mig framför TV:n med laptopen i knät och loggade in på twitter. Eftersom jag inte hade något konto på twitter som fansen visste om hade jag heller inga gratulations tweet. Jag vet att det var riskabelt... men jag loggade in på Nialls twitter istället. Folk hade bombat med tweet till honom, 40% handlade om att gratulera mig och de ytterligare 60% handlade om fans som pratade om min och Nialls ''återförening''. Alla hade sett videon från flygplatsen när vi kysstes. Förvånadsvärt så var bara hälften av dom hat-tweets. Den andra halvan var helt till sig av glädje över att vi var tillsammans igen. Jag trodde faktiskt det skulle vara betydligt fler som skulle skicka hat och säga att allt var förstört igen pga att jag var tillbaka och liknande saker.
Jag satt och läste tweet från fansen i en timma innan Niall kom tillbaka, Han var helt anfådd när han kom innanför dörren. Jag la ifrån mig datan för att möta honom.
''No honey, stay where you are. Don't come here, it's a surprise. and you gotta close your eyes cause I need to get in the kitchen'' Sa han till mig.
''Alright then'' Sa jag och fnissade.
''You're eyes are closed?'' fråga han.
Jag himlade med ögonen men blundade tillslut ändå.
''Yes''
''Good, I'm coming to chech you out, they better be closed, or you'll get some real problems'' Hans röst kom närmare och så hörde jag hans fotsteg mot parkett golvet från att ha gott på klinkers plattorna i hallen.
''Good girl, keep them closed until I say it's okay''
''Sure'' Sa jag och skrattade lite. Jag var riktigt nyfiken på vad han hade för överraskning åt mig.
Jag hörde honom smyga in i köket och började rota i lådorna. Efter ett tag kom han ut igen och gick fram till mig. Han ställde ner något på soffbordet.
''You can open your eyes now'' Sa han.
Jag gjorde som han sa och fick se en stor, fyrkantig tårta med grädde på, tända ljus och ett hjäta format av marsipan. Den såg hemmagjord ut.. Jag undrade om han själv hade gjort den.
''Awh babe'' Sa jag och skrattade.
''Happy birthday my love'' Sa han och log med hela ansiktet.
''Thank you'' viskade jag och kramade om honom länge och hårt.
''Are we going to hug all day or are you gonna eat it?'' Sa han och skrattade efter ett tag.
''Sorry, I'm just so greatful for having you'' Sa jag och torkade en tår som rann.
''It's me who's blessed for having you''
Vi log mot varandra och han tog min hand. Jag kollade på tårtan igen.
''Have you made it?'' Sa jag.
''No.. I've bought it.. ''
Jag nickade till svar. Niall gav mig en lång och konstig blick, sen ändrades hans min till besvikelse och frustation.
''Ohgod, you hate it! I knew it. I should have bought the pink one with chocolate and strawberries, what did I think with? All girls love pink, chocolate and strawberries''
''No no no, babe, I love this one'' Sa jag.
''No, you hate it. I can see it, it's all over your face'' Sa han och begravde ansiktet i händerna.
''Honey, I don't''
Jag la en hand på hans rygg och smekte den över hans axlar.
''HA! Gotcha, yeah.. I made it myself. I know it's really really bad though''
''You're mean! you know that?'' Sa jag och skrattade.
''Sorry'' Skrattade han och la en arm om mina axlar och drog mig intill sig.
''But wow, you made this yourself? That so sweet! I love it so much, and you too ofcourse'' Sa jag och log mot honom.
''I'm not going to belive in that until you've tasted it'' Sa han.
''Alright, I will''
Jag tog upp tårtspaden och ett av faten han tagit fram och skärde upp en bit, jag skärde upp en till Niall också. Han kollade på mig hela tiden tills jag satte första tuggan i min mun. Då kollade han lite nervöst och förväntansfullt på mig. Jag skrattade åt hans min och tuggad.
''Baby, this is really good. Wow'' Sa jag och tog en till bit.
''For real?'' Han log stort.
Jag nickade och log nöjt.
''You wanna know the secret behind it?''
Jag nickade igen och fortsatte tugga det jag hade i munnen. Niall kollade runt om sig som om han trodde någon i närhete skulle höra, även fast vi var de enda i lägenheten, sedan lutade han sig närmare och viskade i mitt öra:
''It's baked with love''
Det fick mig att brista ut i skratt och Nialls matta fick ta smällen för tårta som sprutade ur munnen.
''What? You don't belive me? Huh?'' Sa han och log busigt.
Jag nickade och skattade.
''Then why are you laughing? You're litte devil. It's not a joke'' han satte ifrån sig sitt och mitt fat och hoppade sedan på mig för att starta ett kittelkrig vilket han såklart fick övergreppet om, jag vred mig i skratt-attacker och försökte få loss min hand för att ens få en chans till lite pay back. Men Niall var alldeles för stark för att jag skulle lyckas benda mig loss.
''I surender! Okay! I surender!'' Pressade jag fram.
''Can't here you!' Ropade han och kittla mig ännu mer.
''I give up! Stop it!''
Niall släppte greppet om mina händer, men innan jag fick chansen till att ge igen överraskade han mig med en het kyss som gjort att jag helt tappade fokus och så helt plötsligt var jag inte kvar i soffan i Nialls lägenhet, jag svävade bland molnen som alltid när Niall kysser mig. Den där fantastiskt pirrande känslan i magen som man får när man är nykär kittlade mig nu i varenda cell i min kropp. Jag kunde inte få nog av det.
Jag la en hand runt Nialls nacke och drog mina fingrar genom hans hår i nacken, det var mjukt och lent i min hand. Jag behövde inga presenter eller uppvakningar idag, Niall är den största och mest värdefulla gåvan jag kunde få. Mer behövde jag inte.
''What are you takling about? It was me who leaved you'' Sa jag och kollade på honom.
''Maybe you wouldn't if I didn't treat you as I did. I can't believe what I did to you. I'm the worst guy ever, I will always regret my behavior towards you. I've punishes myself with guilt every day ever since you leaved. And I want you to know that that wasn't me. I never wanna fight with you again. Ever.'' När jag kollade in i hans ögon var det som om jag kunde se djupet på atlanten. Jag såg hans själ, hans trasiga sårade själ. Men det fanns hopp där. Hopp om att allt skulle bli bra igen.
''Niall I love you so much'' Sa jag, skrattade och kysste honom. Tårarna brände i mina ögon igen. Det kändes som om hela jag skulle spricka av lycka och kärlek. Jag kunde inte fått ett bättre motagande när jag steg av planet.
Kapitel 69
London- England 1/11-12 12.45
Julias perspektiv:
Tänk att det redan är november. Allt har gått så fort. Tänk att idag blir jag myndig.. Inte för att det gör någon skillnad med ansvar och sånt, för jag har ju alltid fått stått för mig och tagit hand om mig själv hela livet. Men att fylla 18.. Man får så mycket mer möjligheter.
Men jag trodde aldrig jag skulle tillbringa min 18 års dag i sängen och sova bort den... Men jag var SÅ trött. Dels av att vi rest hela gårdagen, men även för att jag och Niall har suttit uppe hela natten och pratat och rätt ut allt. Vi sluta aldrig prata, vi glömde helt bort tiden. Runt 6 på morgonen började våra magar knorra och då gick det upp för oss att vi suttit uppe hela natten. Men det är ett minne jag alltid kommer komma ihåg. Niall och jag kom närmare varandra än någonsin.
Nu låg jag invirad i Nialls täckte med hans armar runt om mig. Solen stråla in från fönstret. Jag kollade ut genom det, det såg kallt ut där ute, vilket fick mig att uppskatta platsen jag var på just nu ännu mer.
Niall sov som en liten ängel, hans bröstkorg höjdes och sänktes och han andades ut i lätta små andetag. Jag kan knappt fatta att jag överlevde så länge utan att vara i närheten av honom.. Det är som att vara utan ena halvan av kroppen, det är något som saknas, något som inte stämmer. Men att vara med Niall.. Det gör mig hel. Han fullständer mig.
Niall rörde lite på sig, drog en suck och sedan möttes jag av hans ljusa, blåa ögon. Ett leende sken upp hans ansikte och det smittade av sig på mig.
''Hi baby'' Sa han med hes morgonröst.
''Hi'' Sa jag och gav han en kyss som han besvarade.
Efter att ha myst ett tag i sängen bestämmde vi oss för att gå upp och äta frukost, hungern tog över. Vi gick ut i köket och jag satte mig vid bordet medans Niall rotade i kylen.
''Wow.. Looks really empty in there. Have you forgot to fill the fridge?'' Sa jag.
''Yeah... kinda'' Sa han och suckade.
''That really surprised me. You never forget to fill the fridge, you're the one who always reminded me of it, and now you're doinig it yourself'' Sa jag och skrattade.
Men Niall skrattade inte med mig som jag trodde han skulle.
''There was no point of doing anything home here when you wasn't around. Cooking reminded me of how you and me always did it together, and it was too painful to think of.''
''Awh, baby... '' Sa jag med tårar i ögonen och gick fram för att krama om honom, han kramade mig såklart tillbaka och höll mig tätt intill sig.
''That's okay, the point is that you're here now, and ther's all that matters'' Sa han och pussade mig på huvudet.
''You're right, we gotta let go of the past and just enjoy what's now''
Niall nickade och log mot mig. Men så plötsligt stelnade han till och spärrade upp ögonen.
''Ohgosh'' Sa han och stirrade panikslaget på mig.
''What's wrong?''
''How could I forget?.. Jesus christ I'm the worse boyfriend in the world history'' Han släppte taget om mig och sprang in i sovrummet.
''Niall, what are you talking about?'' Sa jag gick efter honom.
Men jag hann inte ens gå in i rummet förrän han kom springandes ut genom dörren och höll på att knäppa byxorna. Han hade ingen tröja på sig och sprang mot hallen där han drog på sig jackan över sin bara överkropp.
''Niall, where are you going?'' Sa jag.
''Julia, I'm so so sorry! I can't believe I forgot what day it is today. I mean I thought about it all night while we were talking but I never got the chance to say happy birthday cause we had so much to talk about'' Han pratade medans han drog på sig skrona. ''But I'm gonna make it up to you, stay right here and I'll be back in at least 30 minutes. I promise, just stay here until I come back'' Han sprang fram och gav mig en hastig kyss innan han kasta sig ut genom dörren, han hann dra med sig nyklarna och plånboken som låg på hallbyrån innan han försvann. Jag stod kvar i hallen i bara bh och trorsor och kollade på plasten han nyss försvann ur.
Min pojkvän är en knäppgök.. Men han är världens sötaste, mest kärleksfulla och romantiska knäppgök. Och det viktigaste, han är MIN knäppgök.
Jag vände på klacken och gick in i sovrummet för att dra på mig en av Nialls tröjor, sedan satte jag mig framför TV:n med laptopen i knät och loggade in på twitter. Eftersom jag inte hade något konto på twitter som fansen visste om hade jag heller inga gratulations tweet. Jag vet att det var riskabelt... men jag loggade in på Nialls twitter istället. Folk hade bombat med tweet till honom, 40% handlade om att gratulera mig och de ytterligare 60% handlade om fans som pratade om min och Nialls ''återförening''. Alla hade sett videon från flygplatsen när vi kysstes. Förvånadsvärt så var bara hälften av dom hat-tweets. Den andra halvan var helt till sig av glädje över att vi var tillsammans igen. Jag trodde faktiskt det skulle vara betydligt fler som skulle skicka hat och säga att allt var förstört igen pga att jag var tillbaka och liknande saker.
Jag satt och läste tweet från fansen i en timma innan Niall kom tillbaka, Han var helt anfådd när han kom innanför dörren. Jag la ifrån mig datan för att möta honom.
''No honey, stay where you are. Don't come here, it's a surprise. and you gotta close your eyes cause I need to get in the kitchen'' Sa han till mig.
''Alright then'' Sa jag och fnissade.
''You're eyes are closed?'' fråga han.
Jag himlade med ögonen men blundade tillslut ändå.
''Yes''
''Good, I'm coming to chech you out, they better be closed, or you'll get some real problems'' Hans röst kom närmare och så hörde jag hans fotsteg mot parkett golvet från att ha gott på klinkers plattorna i hallen.
''Good girl, keep them closed until I say it's okay''
''Sure'' Sa jag och skrattade lite. Jag var riktigt nyfiken på vad han hade för överraskning åt mig.
Jag hörde honom smyga in i köket och började rota i lådorna. Efter ett tag kom han ut igen och gick fram till mig. Han ställde ner något på soffbordet.
''You can open your eyes now'' Sa han.
Jag gjorde som han sa och fick se en stor, fyrkantig tårta med grädde på, tända ljus och ett hjäta format av marsipan. Den såg hemmagjord ut.. Jag undrade om han själv hade gjort den.
''Awh babe'' Sa jag och skrattade.
''Happy birthday my love'' Sa han och log med hela ansiktet.
''Thank you'' viskade jag och kramade om honom länge och hårt.
''Are we going to hug all day or are you gonna eat it?'' Sa han och skrattade efter ett tag.
''Sorry, I'm just so greatful for having you'' Sa jag och torkade en tår som rann.
''It's me who's blessed for having you''
Vi log mot varandra och han tog min hand. Jag kollade på tårtan igen.
''Have you made it?'' Sa jag.
''No.. I've bought it.. ''
Jag nickade till svar. Niall gav mig en lång och konstig blick, sen ändrades hans min till besvikelse och frustation.
''Ohgod, you hate it! I knew it. I should have bought the pink one with chocolate and strawberries, what did I think with? All girls love pink, chocolate and strawberries''
''No no no, babe, I love this one'' Sa jag.
''No, you hate it. I can see it, it's all over your face'' Sa han och begravde ansiktet i händerna.
''Honey, I don't''
Jag la en hand på hans rygg och smekte den över hans axlar.
''HA! Gotcha, yeah.. I made it myself. I know it's really really bad though''
''You're mean! you know that?'' Sa jag och skrattade.
''Sorry'' Skrattade han och la en arm om mina axlar och drog mig intill sig.
''But wow, you made this yourself? That so sweet! I love it so much, and you too ofcourse'' Sa jag och log mot honom.
''I'm not going to belive in that until you've tasted it'' Sa han.
''Alright, I will''
Jag tog upp tårtspaden och ett av faten han tagit fram och skärde upp en bit, jag skärde upp en till Niall också. Han kollade på mig hela tiden tills jag satte första tuggan i min mun. Då kollade han lite nervöst och förväntansfullt på mig. Jag skrattade åt hans min och tuggad.
''Baby, this is really good. Wow'' Sa jag och tog en till bit.
''For real?'' Han log stort.
Jag nickade och log nöjt.
''You wanna know the secret behind it?''
Jag nickade igen och fortsatte tugga det jag hade i munnen. Niall kollade runt om sig som om han trodde någon i närhete skulle höra, även fast vi var de enda i lägenheten, sedan lutade han sig närmare och viskade i mitt öra:
''It's baked with love''
Det fick mig att brista ut i skratt och Nialls matta fick ta smällen för tårta som sprutade ur munnen.
''What? You don't belive me? Huh?'' Sa han och log busigt.
Jag nickade och skattade.
''Then why are you laughing? You're litte devil. It's not a joke'' han satte ifrån sig sitt och mitt fat och hoppade sedan på mig för att starta ett kittelkrig vilket han såklart fick övergreppet om, jag vred mig i skratt-attacker och försökte få loss min hand för att ens få en chans till lite pay back. Men Niall var alldeles för stark för att jag skulle lyckas benda mig loss.
''I surender! Okay! I surender!'' Pressade jag fram.
''Can't here you!' Ropade han och kittla mig ännu mer.
''I give up! Stop it!''
Niall släppte greppet om mina händer, men innan jag fick chansen till att ge igen överraskade han mig med en het kyss som gjort att jag helt tappade fokus och så helt plötsligt var jag inte kvar i soffan i Nialls lägenhet, jag svävade bland molnen som alltid när Niall kysser mig. Den där fantastiskt pirrande känslan i magen som man får när man är nykär kittlade mig nu i varenda cell i min kropp. Jag kunde inte få nog av det.
Jag la en hand runt Nialls nacke och drog mina fingrar genom hans hår i nacken, det var mjukt och lent i min hand. Jag behövde inga presenter eller uppvakningar idag, Niall är den största och mest värdefulla gåvan jag kunde få. Mer behövde jag inte.
TRACKBACKS 2013-05-01 | 10:37:11 DIREKTLÄNK KATEGORI:I'll fix you with love
Look here!
Helloooo
Jag hoppas ni gillat de senaste 2 kapitlena som kommit upp :3
Men det är såhär att jag åker till sälen- Hundfjället imorgon (söndag) och drar några åk på snowboarden ;))
(Dock inte jag på bilen hehe..) Men jag kommer hem igen på torsdag så efter det kommer ett nytt kapitel komma upp ;)
Ni får försöka överleva haha, nej så bra är inte novellen.. lol
Men hoppas ni får ett super bra påsklov! Och glad påsk mina fina läsare :* :* <333
Vi höööörs
Puss Kram //emelie xx
TRACKBACKS 2013-03-30 | 17:05:17 DIREKTLÄNK KATEGORI:Allmänt
I'll fix you with love- kapitel 68
I sat down at the bench again. Maybe they want me to meet someone special. Maybe Greg is coming to visit me, is that the surprise? Or mom and dad might is coming.. Or all of them. That would be nice, to have the whole family placed at once. We are almost never having any family meeting now ways..
While I sat and pondered over my family, I had forgotten that I was waiting for someone, but then I suddenly heard footsteps. I turned my head around to see who was coming. And when I saw, I froze.
The person froze too. We just stared at each other.
I couldn't believe it was ture. There she was. Standing 20 meters away from me. She was actually here.
Julia was actually here.
Kapitel 68
London- England 30/10-12 12.45
Julias perspektiv:
''Ladies and gentleman, please put your seat belt on, we are on the decline and will be on the ground in five minutes''
Jag och El knäppte på oss säkerhetsbältena och kände hur planet börja åka neråt. Ju lägre ner vi kom det stå hårdare lock fick jag för öronen. Jag hatar att landa och starta när jag flyger, jag hatar den där äckliga suget i magen. Tillslut landade planet efter vad som kändes som världens mest längsta fem minutrar. Jag var snabb med att ta ner min väska ur bagageutrymmet, jag ville helst av planet få fort som möjligt. El rotade i bagageutrymmet men hittade inte sin väska.
''I can't find my bag'' Sa hon till mig.
''Are you sure you put it here?''
''Yeah, 100%''
''Hmm.. that's weird'' Sa jag.
''Yeah, but you know what. You can go ahead. You look a bit dizzy, I'm coming soon. I'm sure it will be easier to find it when it's not so crowded''
''Yeah.. Okay. Thanks, I'll meet you outside''
''Yeah'' Sa hon och nickade.
Jag pressade förbi mig allt folk och var lucky number one till att komma av planet först. Alla andra passagerare fortsatte rota efter sina väskor, hela mitten gången var fullproppad med folk.
Jag började gå genom korridoren som var kopplad från planet till själva flygplatsen. Det var väldigt tyst. Det kändes nästan lite läskigt att det inte var något annat folk alls, som om jag åkt ett privat flygplan. Jag kollade bakom mig flera gånger för att se om fler hade gått av planet än. Men det var bara jag.
While I sat and pondered over my family, I had forgotten that I was waiting for someone, but then I suddenly heard footsteps. I turned my head around to see who was coming. And when I saw, I froze.
The person froze too. We just stared at each other.
I couldn't believe it was ture. There she was. Standing 20 meters away from me. She was actually here.
Julia was actually here.
Kapitel 68
London- England 30/10-12 12.45
Julias perspektiv:
''Ladies and gentleman, please put your seat belt on, we are on the decline and will be on the ground in five minutes''
Jag och El knäppte på oss säkerhetsbältena och kände hur planet börja åka neråt. Ju lägre ner vi kom det stå hårdare lock fick jag för öronen. Jag hatar att landa och starta när jag flyger, jag hatar den där äckliga suget i magen. Tillslut landade planet efter vad som kändes som världens mest längsta fem minutrar. Jag var snabb med att ta ner min väska ur bagageutrymmet, jag ville helst av planet få fort som möjligt. El rotade i bagageutrymmet men hittade inte sin väska.
''I can't find my bag'' Sa hon till mig.
''Are you sure you put it here?''
''Yeah, 100%''
''Hmm.. that's weird'' Sa jag.
''Yeah, but you know what. You can go ahead. You look a bit dizzy, I'm coming soon. I'm sure it will be easier to find it when it's not so crowded''
''Yeah.. Okay. Thanks, I'll meet you outside''
''Yeah'' Sa hon och nickade.
Jag pressade förbi mig allt folk och var lucky number one till att komma av planet först. Alla andra passagerare fortsatte rota efter sina väskor, hela mitten gången var fullproppad med folk.
Jag började gå genom korridoren som var kopplad från planet till själva flygplatsen. Det var väldigt tyst. Det kändes nästan lite läskigt att det inte var något annat folk alls, som om jag åkt ett privat flygplan. Jag kollade bakom mig flera gånger för att se om fler hade gått av planet än. Men det var bara jag.
Jag fortsatte gå genom korridoren och såg någon sitta på en bänk längre fram i väntrummet som låg framför mig. En kille. Han kanske väntar på någon från planet.
Medans jag kom närmare och närmare tyckte jag mer att det började likna... Niall. Men det var omöjligt. Nej, det var inte Niall, det kunde det inte vara. Det var säkert en helt vanlig kille med blont hår som har samma stil som honom. Inget mer med det.
Min puls började slå hårdare, för jag vet att det inte alls var någon förklarning. Jag försökte övertyga mig själv om och om igen att det inte var Naill. Det fick inte vara han. Vi kunde inte träffas såhär, det är jag inte redo för. Inte här och nu.
''Låt det inte vara Niall, snälla låt det inte vara Niall'' bad jag om och om igen. Men jag fick det bekräftat när han vände ansiktet mot mig. Hans blåa ögon riktades rakt mot mig, dom vidgades en aning och så blev han blixt stilla. Precis som jag. Jag kunde inte röra en muskel. Jag var som fast frusen.
Att han faktiskt satt där.. ungefär 15-20 meter ifrån mig, var helt... absurt. Orealistiskt så det bara dånar om det. Jag kunde inte formulera en enda tanke. Jag vet inte ens om jag andades längre. Mitt synfält blev enriktat, det enda jag såg var Nialls ögon. De ögon som kunde säga mer än tusen ord bara genom en blick. De ögon som jag skulle kunna stirra in i en hel livstid och ändå vara mer än helt nöjd med det. De ögon som kunde ge mig så mycket, tröst, trygghet, kärlek, värme, harmoni.. eller bara känslan av att aldrig behöva vara ensam, känslan att han alltid skulle stå vid min sida, oavsett vad som bemöter oss i livet.
Hur länge hade vi stått såhär och bara stirrat på varandra? Det kunde varit 2 timmar eller 2 minuter. Vilket som, så var känslan av det helt fantastiskt.
Långsamt ställde han sig upp, utan att släppa mig med blicken. Vi fortsatte stirra på varandra. Han började gå mot mig med långsamma steg. Jag kände den där elektriciteten mellan oss, den där glödhete gnistan som strålade från oss så fort våra blickar möttes. De var fortfarande där, alla våra känslor för varandra. Alla fina minnen jag haft tillsammas med Niall spelades upp för mitt inre.
Dagen då vi träffades och han slängde mynt på marken till mig för att jag inte hade råd med lunch.. När han bjöd hem mig för första gången, då han gjorde sin ''Niall the special'' med glass, godis, socker, grädde, strössel, kolasås och chokladsås och han filmade när vi hade flight om vem som åt upp den snabbast och la sedan ut videon på youtube, eller när vi hade våran första kyss i parken, och när vi gick tillsammans till Al Murray's Happy Hour, alla möjliga fantastiska stunder vi haft ihop strömmade omkring i mitt huvud. Jag tror Niall tänkte på samma sak.. På något sätt kunde jag liksom se det i hans ögon. Dom avspeglade mina. Alla varma känslor som blossat upp i mig så fort jag såg Nialls ögon fanns där inom honom också.
Jag kände tårarna stiga i mina ögon. Jag tror vi tänkte och ville samma sak.. så jag släppte väskan och rusade mot honom. Han öppnade sin famn och jag hoppade rakt in i den. Han snurrade runt mig i luften och vi båda två skrattade av lycka och glädje. När jag kände golvet under mina fötter igen kollade han in i mina tåriga ögon. Jag såg tårarna blänka i hans ögon också. En av dom rullade ner för min kind men Niall torkade bort den med tummen. Jag skattade och kramade om honom igen. Jag hörde de snabba och hårda slagen av hans hjärta slå innanför bröstkorgen. Han var nog lika sprängande lycklig som jag.
Jag kände hans hand stryka över mitt hår om och om igen.
''I can't believer you're here'' Viskade han.
''Neither can I'' Sa jag och skrattade genom lycko tårarna som envisades med att rinna ner för mina kinder. Jag blinkade flera gånger så jag kunde se honom klart. Vi kollade in i varandras ögon igen. Vi behövde inte säga något, mer än tusen ord blev sagda genom våra blickar. Sedan böjde han sig ner och kysste mig.
Och Jesus Christ vilken kyss. Jag tror inte brinnande kärlek är en tillräcklig beskrivning för hur glödhett det var. Hela jag stod i lågor av passion för Niall. Han var så mycket. Han var allt. Allt jag visste och allt jag kunde tänka på. Allt jag kände och allt jag var medveten om. Det var som att bli skjuten rätt ut i rymden med en sån hög hastighet att man bara skulle känna ett litet vinddrag om jag flög förbi. Han tog mig till en helt annan dimension med den där kyssen. Och jag ville aldrig att den skulle ta slut. Jag ville bara kyssa Niall för resten av mitt liv. Det var som en drog, och herregud vad jag hade saknat den. Min kropp brann av begär.
Men som alla kyssar måste de tillslut avslutas. Vi blev avbrutna utan ljudet från folk som kom av planet. Vissa gick bara förbi, andra stannade och sirrade och visste filmade till och med.
Jag lutade huvudet mot hans bröstkorg och kramade om honom, han pussade mig på huvudet och strök med handen över min rygg.
''I've missed you so... No, I can't even describe the feeling of it in words. I love you so so so much. More than you think''
''I think I know the feeling pretty well babe. I love you too'' Sa jag och log upp mot honom. Han log tillbaka och pussade mig snabbt på näsan vilket fick mig att skratta.
Niall släppte greppet om mig och tog min hand istället, för det skulle kännas otroligt smärtsamt att släppa taget om honom nu, och hämtade min väska. Sedan gick vi tillsammans mot dörren som nu var upplåst.
''WOOOOOHHHHH!!!'''
Vi bemöttes av jublande och massor av skratt och klappningar ifrån Zayn, Louis och Eleanor som kom springandes emot oss.
''That was one REALLY hot kiss!'' Ropade Lou.
''Good job man'' Sa Zayn och boxade till Niall på armen. Jag kollade chockat på mina vänner.
''Have you sneaked?'' Sa jag.
''Offcourse! Who would wanna miss this! We had first place tickets in the grandstand'' Sa Lou och gjorde en gest mot ett par bänkar intill fönstret till väntrummet jag och Niall nyss kommit ut ifrån.
Vi skrattade åt hur töntliga dom var.
''How did you get off the plane?'' Frågade jag El.
''It's classified'' Sa hon och blinkade hemlighetsfullt med ena ögat.
''I'm sure you all was up on this plan, am I right?'' Frågade jag.
''As El said, it's classified''
Jag skrattade och skakade på huvudet.
''It's really good to see you guys'' Sa jag och så kramade jag om Zayn och Lou, utan att släppa Nialls hans, som jag ännu inte hälsat på. Sedan gick vi mot banden där väskorna kommer ut, min och El var bland de första. Sedan gick vi mot parkeringen där de ställt sin bil. El, Lou och Zayn hoppade in med Niall höll mig kvar utanför ett litet tag.
''Julia.. I just wanna tell you.. that I am, so so so sorry. For what I did.''
''What are you takling about? It was me who leaved you'' Sa jag och kollade på honom.
''Maybe you wouldn't if I didn't treat you as I did. I can't believe what I did to you. I'm the worst guy ever, I will always regret my behavior towards you. I've punishes myself with guilt every day ever since you leaved. And I want you to know that that wasn't me. I never wanna fight with you again. Ever.'' När jag kollade in i hans ögon var det som om jag kunde se djupet på atlanten. Jag såg hans själ, hans trasiga sårade själ. Men det fanns hopp där. Hopp om att allt skulle bli bra igen.
''Niall I love you so much'' Sa jag, skrattade och kysste honom. Tårarna brände i mina ögon igen. Det kändes som om hela jag skulle spricka av lycka och kärlek. Jag kunde inte fått ett bättre motagande när jag steg av planet.
SO WATCHA THINK??!! :D :D
Är jätte nyfiken på era kommentarer!! Så lämna massa
Puss Kram //Emelie xx
Medans jag kom närmare och närmare tyckte jag mer att det började likna... Niall. Men det var omöjligt. Nej, det var inte Niall, det kunde det inte vara. Det var säkert en helt vanlig kille med blont hår som har samma stil som honom. Inget mer med det.
Min puls började slå hårdare, för jag vet att det inte alls var någon förklarning. Jag försökte övertyga mig själv om och om igen att det inte var Naill. Det fick inte vara han. Vi kunde inte träffas såhär, det är jag inte redo för. Inte här och nu.
''Låt det inte vara Niall, snälla låt det inte vara Niall'' bad jag om och om igen. Men jag fick det bekräftat när han vände ansiktet mot mig. Hans blåa ögon riktades rakt mot mig, dom vidgades en aning och så blev han blixt stilla. Precis som jag. Jag kunde inte röra en muskel. Jag var som fast frusen.
Att han faktiskt satt där.. ungefär 15-20 meter ifrån mig, var helt... absurt. Orealistiskt så det bara dånar om det. Jag kunde inte formulera en enda tanke. Jag vet inte ens om jag andades längre. Mitt synfält blev enriktat, det enda jag såg var Nialls ögon. De ögon som kunde säga mer än tusen ord bara genom en blick. De ögon som jag skulle kunna stirra in i en hel livstid och ändå vara mer än helt nöjd med det. De ögon som kunde ge mig så mycket, tröst, trygghet, kärlek, värme, harmoni.. eller bara känslan av att aldrig behöva vara ensam, känslan att han alltid skulle stå vid min sida, oavsett vad som bemöter oss i livet.
Hur länge hade vi stått såhär och bara stirrat på varandra? Det kunde varit 2 timmar eller 2 minuter. Vilket som, så var känslan av det helt fantastiskt.
Långsamt ställde han sig upp, utan att släppa mig med blicken. Vi fortsatte stirra på varandra. Han började gå mot mig med långsamma steg. Jag kände den där elektriciteten mellan oss, den där glödhete gnistan som strålade från oss så fort våra blickar möttes. De var fortfarande där, alla våra känslor för varandra. Alla fina minnen jag haft tillsammas med Niall spelades upp för mitt inre.
Dagen då vi träffades och han slängde mynt på marken till mig för att jag inte hade råd med lunch.. När han bjöd hem mig för första gången, då han gjorde sin ''Niall the special'' med glass, godis, socker, grädde, strössel, kolasås och chokladsås och han filmade när vi hade flight om vem som åt upp den snabbast och la sedan ut videon på youtube, eller när vi hade våran första kyss i parken, och när vi gick tillsammans till Al Murray's Happy Hour, alla möjliga fantastiska stunder vi haft ihop strömmade omkring i mitt huvud. Jag tror Niall tänkte på samma sak.. På något sätt kunde jag liksom se det i hans ögon. Dom avspeglade mina. Alla varma känslor som blossat upp i mig så fort jag såg Nialls ögon fanns där inom honom också.
Jag kände tårarna stiga i mina ögon. Jag tror vi tänkte och ville samma sak.. så jag släppte väskan och rusade mot honom. Han öppnade sin famn och jag hoppade rakt in i den. Han snurrade runt mig i luften och vi båda två skrattade av lycka och glädje. När jag kände golvet under mina fötter igen kollade han in i mina tåriga ögon. Jag såg tårarna blänka i hans ögon också. En av dom rullade ner för min kind men Niall torkade bort den med tummen. Jag skattade och kramade om honom igen. Jag hörde de snabba och hårda slagen av hans hjärta slå innanför bröstkorgen. Han var nog lika sprängande lycklig som jag.
Jag kände hans hand stryka över mitt hår om och om igen.
''I can't believer you're here'' Viskade han.
''Neither can I'' Sa jag och skrattade genom lycko tårarna som envisades med att rinna ner för mina kinder. Jag blinkade flera gånger så jag kunde se honom klart. Vi kollade in i varandras ögon igen. Vi behövde inte säga något, mer än tusen ord blev sagda genom våra blickar. Sedan böjde han sig ner och kysste mig.
Och Jesus Christ vilken kyss. Jag tror inte brinnande kärlek är en tillräcklig beskrivning för hur glödhett det var. Hela jag stod i lågor av passion för Niall. Han var så mycket. Han var allt. Allt jag visste och allt jag kunde tänka på. Allt jag kände och allt jag var medveten om. Det var som att bli skjuten rätt ut i rymden med en sån hög hastighet att man bara skulle känna ett litet vinddrag om jag flög förbi. Han tog mig till en helt annan dimension med den där kyssen. Och jag ville aldrig att den skulle ta slut. Jag ville bara kyssa Niall för resten av mitt liv. Det var som en drog, och herregud vad jag hade saknat den. Min kropp brann av begär.
Men som alla kyssar måste de tillslut avslutas. Vi blev avbrutna utan ljudet från folk som kom av planet. Vissa gick bara förbi, andra stannade och sirrade och visste filmade till och med.
Jag lutade huvudet mot hans bröstkorg och kramade om honom, han pussade mig på huvudet och strök med handen över min rygg.
''I've missed you so... No, I can't even describe the feeling of it in words. I love you so so so much. More than you think''
''I think I know the feeling pretty well babe. I love you too'' Sa jag och log upp mot honom. Han log tillbaka och pussade mig snabbt på näsan vilket fick mig att skratta.
Niall släppte greppet om mig och tog min hand istället, för det skulle kännas otroligt smärtsamt att släppa taget om honom nu, och hämtade min väska. Sedan gick vi tillsammans mot dörren som nu var upplåst.
''WOOOOOHHHHH!!!'''
Vi bemöttes av jublande och massor av skratt och klappningar ifrån Zayn, Louis och Eleanor som kom springandes emot oss.
''That was one REALLY hot kiss!'' Ropade Lou.
''Good job man'' Sa Zayn och boxade till Niall på armen. Jag kollade chockat på mina vänner.
''Have you sneaked?'' Sa jag.
''Offcourse! Who would wanna miss this! We had first place tickets in the grandstand'' Sa Lou och gjorde en gest mot ett par bänkar intill fönstret till väntrummet jag och Niall nyss kommit ut ifrån.
Vi skrattade åt hur töntliga dom var.
''How did you get off the plane?'' Frågade jag El.
''It's classified'' Sa hon och blinkade hemlighetsfullt med ena ögat.
''I'm sure you all was up on this plan, am I right?'' Frågade jag.
''As El said, it's classified''
Jag skrattade och skakade på huvudet.
''It's really good to see you guys'' Sa jag och så kramade jag om Zayn och Lou, utan att släppa Nialls hans, som jag ännu inte hälsat på. Sedan gick vi mot banden där väskorna kommer ut, min och El var bland de första. Sedan gick vi mot parkeringen där de ställt sin bil. El, Lou och Zayn hoppade in med Niall höll mig kvar utanför ett litet tag.
''Julia.. I just wanna tell you.. that I am, so so so sorry. For what I did.''
''What are you takling about? It was me who leaved you'' Sa jag och kollade på honom.
''Maybe you wouldn't if I didn't treat you as I did. I can't believe what I did to you. I'm the worst guy ever, I will always regret my behavior towards you. I've punishes myself with guilt every day ever since you leaved. And I want you to know that that wasn't me. I never wanna fight with you again. Ever.'' När jag kollade in i hans ögon var det som om jag kunde se djupet på atlanten. Jag såg hans själ, hans trasiga sårade själ. Men det fanns hopp där. Hopp om att allt skulle bli bra igen.
''Niall I love you so much'' Sa jag, skrattade och kysste honom. Tårarna brände i mina ögon igen. Det kändes som om hela jag skulle spricka av lycka och kärlek. Jag kunde inte fått ett bättre motagande när jag steg av planet.
SO WATCHA THINK??!! :D :D
Är jätte nyfiken på era kommentarer!! Så lämna massa
Puss Kram //Emelie xx
TRACKBACKS 2013-03-30 | 16:56:49 DIREKTLÄNK KATEGORI:I'll fix you with love
I'll fix you with love- kapitel 67
Jag har en familj. En familj som älskar mig. Och att känna den där värmen och tryggheter från en familj, det kan inget hat slå igenom.
''Are you ready to come home again?'' Frågade El.
Jag tror hon såg hur jag tänkte genom att kolla in i mina ögon.
Jag nickade till svar och vi båda två sken upp i ett leende. För första gången på länge log jag faktiskt av lycka och glädje. Jag skulle åka hem till min familj igen.
Kapitel 67
Askersund- Sverige 29/10-12 7.20
Julias perspektiv:
Efter att jag kommit fram till beslutet att resa tillbaka så blev nästa dag en enda stressig röra. Vi vaknade tidigt på morgonen för att äta frukost. Mormor hade stekt pannkakor till oss och gjort äggröra, mackor, te och skärt upp frukt. Det skulle blir en lång dag och hon säger alltid ''En bra frukost leder till en bra dag''. Jag antar att hon har rätt i det. Vi blev propp mätta.
Mormor hade tagit nyheterna om att jag skulle lämna henne förvånansvärt bra.
''Jag visste att du skulle göra det rätta och lyssna på ditt hjärta'' Hade hon sagt.
Var det här mitt hjärta ville? Att jag skulle resa tillbaka till Niall och min familj? Det spred sig en varm känsla i kroppen när jag tänka på dom och jag kände mitt hjärta hoppa till lite. Jo, det var vad mitt hjärta hade sagt mig hela tiden. Varför hade jag inte lyssnat tidigare?
När vi ätit klart var det dags att lasta in väskorna i bagaget i mormors bil så hon kunde köra oss till den närmsta flygplatsen som låg i Norrköping. Det skulle ta oss ungefär 1 timma och 40 minuter att ta oss dit. Kanske 2 timmar med tanke på att mormor inte riktigt vågar köra så snabbt..
Vi satte oss i bilen och började köra. Vi lyssnade på musik och småprata under resan, mormor hade lite svårt för vissa engelska ord så jag fick bli deras tolk då och då. Bilresan tog lite mer än 2 timmar och när vi klev ur bilen och jag faktiskt såg flygplatsen kände jag ångesten svämma över mig.
Vad höll jag egentligen på med?! Det dummaste jag skulle kunna göra just nu är att resa tillbaka till London och bli ännu mer sårad om och om igen av fansen och av Niall.
''El, what are you doing with me?'' Sa jag med skakig röst.
''Taking you back home, what else?'' Hon vände blicken mot mig och såg paniken som låg skrivet över hela mitt ansikte.
''Oh no... Honey, breath. Everythings gonna be alright, okay? Remember this is what you want''
''Is it?'' Sa jag tveksamt.
''Yes, offcourse. Don't you wanna meet Niall again?'' Sa hon och kollade på mig.
''There's no guarantee it will ever be the same between us again.''
''You never know if you don't take the risk'' Sa hon.
''Eleanor har rätt gumman. Du måste ge det ett försök. Var inte rädd, det kommer blir okej'' Sa mormor och la en hand på min axel.
''Jag är bara rädd att bli lämnad. Jag har redan blivit sårad så mycket'' Sa jag och kollade in i mormors ögon, de ögon som påminde mig om mammas så mycket.
Hon log och drog med fingrarna över min kind.
''Du kommer aldrig att vara ensam. Du har en familj, och en familj lämnar aldrig någon utanför. Och om det blir för mycket där borta och du behöver tid att tänka eller bara få komma bort från allt, så stor min dörr alltid öppen.''
''Tack mormor'' Sa jag och slängde mig runt hennes hals, hon skrattade och kramade mig tillbaka.
''Jag älskar dig min fina skatt''
''Jag älskar dig med'' Viskade jag i hennes öra. Hon strök med handen över mitt hår och när jag kollade upp på henne igen hade hon tårar i ögonen.
''Så larvigt av mig att gråta'' Sa hon och skrattade. Det gjorde även mig tårögd och vi skrattade båda två.
''Jag kommer sakna dig så mycket'' Sa jag.
''Jag kommer sakna dig med. Men jag lovar att vi ses snart igen'' Sa hon och tog min hand.
''Jag hoppas det''
Hon nickade och log till svar.
''Nu måste ni gå annars missar ni erat flyg'' Sa mormor och kollade mot dörrarna till flygplatsen.
''Ja.. vi måste checka in väskorna och allt'' Sa jag.
''Eleanor, it was really nice to meet you. You're such a lovley girl. I wish we had more time to get to know each other'' Sa mormor till El.
''Awh, Rosé, me too. I think you should come visit us soon in London, I'm sure you would love it. You're wlecome home to me anytime, you have my number so you can juste give me a call whenever you feel for it'' Sa El och log.
''Awh honey, come here so I can hug you'' Sa mormor och kramade om El, hon skrattade och kramade mormor tillbaka.
''That would be lovley. Thank you so much for your offer, means a lot'' Sa mormor.
''Ofcourse, anytime''
''Alright, you two greet the rest of the boys from me.''
''We will'' Sa El.
''Oh and El, take care of my butterfly. She needs a lot of protection'' Sa mormor och nickade mot mig, jag himlade med ögonen åt henne. Alltid så beskyddande..
''Ofcourse, I won't let them hurt her'' Sa El och jag vet att hon syfta på fansen.
Mormor nickade och log.
''Of you go now girls''
''Have a safe drive home grandma'' Sa jag.
''You too'' Sa hon och blinkade sedan satte hon sig bakom ratten och kollade på oss medans vi gick in genom dörrarna till flygplatsen.
Louis perspektiv:
I heard the ringtone from my phone. Finally El is calling...
''Hi, where are you?'' I said.
''Right now I'm at the airport in sweden. We're landing at Heathrow about 2 hours, maybe a bit more'' She said.
''Great, well be there''
''Good, I will have to hang up now, or else Julia and I will miss the plane. See you soon baby'' She said.
''Yeah, love you''
''Love you too, bye''
''Bye'' I said and we hung up.
''Right, two hours from now on Zayn. Let's go'' I said to Zayn sitting next to me.
''Can't we just finish this game'' He meant the fifa game we were playing before El called.
''Okay, one game. Then we'll have to go''
''Fair enough'' He said and we keeped on playing.
1 och en halv timma senare
Nialls perspektiv:
''Come on Niall!'' Louis nagged on me.
''Why? What is it?'' I said.
''We can't tell you, it won't be a surprise then'' Zayn said.
''I'm not really into surprises anymore..'' I muttered.
''Huh? What was that? Everyone likes surprises, especially when it's a nice one.'' Louis said.
''Is this a nice one?'' I asked them both.
They looked at each other and hesitated for moment.
''Yeah'' Zayn said after a while.
''That did not sound very confident. I think I'm gonna pass'' I said.
''Oh please Niall! Be a bit spontaneous for once. You need it, it's good for you'' Louis said and tired to point on me but I steped away.
''So I'm just gonna let you put a blindfold on me, bring me somewhere god knows what and then show me this exclusive surprise?'' I said.
''Yepp'' Zayn said.
''I don't feel for play any games..'' I said.
''When do you.. '' Louis whispered to Zayn how tried not to laugh. I ignored the comment and went back into the kitchen.
''Niall wait, I didn't mean it like that. I'm sorry, please come back'' Louis said.
I heard Lou and Zayn have a littlet fight over who should go after me. Turned out to be Zayn.
''Hey, never mind that comment by Louis. We just wanted to make you happy and help you out of this. And it would make us happy too if you came with us. We've planed this for quite long, it would be really nice if you would like to come'' Zayn said and smiled.
I sighed and thought about it for a while.
''Alright then.. I will come with you'' I said.
''Great! Alright, pick your jacket and shoes and we're gonna head out'' Zayn said and went out to hall where Louis waited for us.
I let them put the blindfold on me as they wanted too and they brought me down to the car on the street and then we were on our way.
''If I'm going to be honest, I'm a bit curious of what you have gone'' I said.
''Good, afterwards I think you will be pretty thankful for convicing you to come'' Lou said
''I hope..''
I think the drive took about 20 minutes, but since I couldn't see the clock I wasn't sure. They brought me out of the car and I heard a lot of noises of cars and people. We Went inside a door and all noises from the outside dissapeared. I think we walked through a long hallway until I heard the sound of people again, but we went through another door and the sound dissapeared again. I only heard the sound of out feet while we were walking.
''Where are we?'' I said.
''you have no clue?'' Louis said.
''No''
''Good''
What was that suppose to mean? We walked for a while until they stopped.
''Alright I think it should be here... '' Zayn said.
''Yeah, me too. That's what she said.''
''Who said?'' I asked them.
''Can't tell you, it will ruin the surprise'' Louis said.
''Okay, I Think we will have to wait for a while until she calls''
''Yeah''
I wondered who they were talking about.. Who's comming? They placed me down at a bench and we waited until the person would call. After a while she did, it was Louis who picked up.
''Yeah, we're here'' He said.
I couldn't hear who was on the other phone..
''Good, 2 minutes?''
''Alright, see you soon then'' Lou said and they hung up.
''It's time'' Lou said to Zayn.
''Alright Niall, we are going to leave you. But you can't take the blindfold off yet. Count to 2 minutes and then take it off, okay?'' Zayn said.
''Alright.. What happens if I take it off earlier?'' I said.
''Well.. the surprise will be ruined''
''Okay, I'll keep it on then''
''Good, we'll see you soon then, bye'' I felt Louis and Zayn hands clapping my shoulder.
''Bye''
I heard them walk out of the room and a door closed. I watied until I couldn't hear their steps anymore, then I took the blindfold off. I was at a airport. At Heathrows airport. What was I doing here?
I was all alone in the small room to gate 21. I saw a airplane connected to the gate. Are there coming people out of that plane? Why would they want me to met people? I looked around in the room and saw the door out. I walked over to it and tired to open it, but it was locked.
Why would they lock me in here? They made me even more and more confussed...
I sat down at the bench again. Maybe they want me to meet someone special. Maybe Greg is coming to visit me, is that the surprise? Or mom and dad might is coming.. Or all of them. That would be nice, to have the whole family placed at once. We are almost never having any family meeting now ways..
While I sat and pondered over my family, I had forgotten that I was waiting for someone, but then I suddenly heard footsteps. I turned my head around to see who was coming. And when I saw, I froze.
The person froze too. We just stared at each other.
I couldn't believe it was ture. There she was. Standing 20 meters away from me. She was actually here.
Julia was actually here.
THEY'RE BACK TOGETHER IN THE SAME ROOOOOM!!!!
hehehe.. Va tror ni kommer hända???? :D
Kommer dom bli arga, ledsna, glada, rädda osv.. ??
Kommentera vad ni tror :3
Puss Kram //Emelie
''Are you ready to come home again?'' Frågade El.
Jag tror hon såg hur jag tänkte genom att kolla in i mina ögon.
Jag nickade till svar och vi båda två sken upp i ett leende. För första gången på länge log jag faktiskt av lycka och glädje. Jag skulle åka hem till min familj igen.
Kapitel 67
Askersund- Sverige 29/10-12 7.20
Julias perspektiv:
Efter att jag kommit fram till beslutet att resa tillbaka så blev nästa dag en enda stressig röra. Vi vaknade tidigt på morgonen för att äta frukost. Mormor hade stekt pannkakor till oss och gjort äggröra, mackor, te och skärt upp frukt. Det skulle blir en lång dag och hon säger alltid ''En bra frukost leder till en bra dag''. Jag antar att hon har rätt i det. Vi blev propp mätta.
Mormor hade tagit nyheterna om att jag skulle lämna henne förvånansvärt bra.
''Jag visste att du skulle göra det rätta och lyssna på ditt hjärta'' Hade hon sagt.
Var det här mitt hjärta ville? Att jag skulle resa tillbaka till Niall och min familj? Det spred sig en varm känsla i kroppen när jag tänka på dom och jag kände mitt hjärta hoppa till lite. Jo, det var vad mitt hjärta hade sagt mig hela tiden. Varför hade jag inte lyssnat tidigare?
När vi ätit klart var det dags att lasta in väskorna i bagaget i mormors bil så hon kunde köra oss till den närmsta flygplatsen som låg i Norrköping. Det skulle ta oss ungefär 1 timma och 40 minuter att ta oss dit. Kanske 2 timmar med tanke på att mormor inte riktigt vågar köra så snabbt..
Vi satte oss i bilen och började köra. Vi lyssnade på musik och småprata under resan, mormor hade lite svårt för vissa engelska ord så jag fick bli deras tolk då och då. Bilresan tog lite mer än 2 timmar och när vi klev ur bilen och jag faktiskt såg flygplatsen kände jag ångesten svämma över mig.
Vad höll jag egentligen på med?! Det dummaste jag skulle kunna göra just nu är att resa tillbaka till London och bli ännu mer sårad om och om igen av fansen och av Niall.
''El, what are you doing with me?'' Sa jag med skakig röst.
''Taking you back home, what else?'' Hon vände blicken mot mig och såg paniken som låg skrivet över hela mitt ansikte.
''Oh no... Honey, breath. Everythings gonna be alright, okay? Remember this is what you want''
''Is it?'' Sa jag tveksamt.
''Yes, offcourse. Don't you wanna meet Niall again?'' Sa hon och kollade på mig.
''There's no guarantee it will ever be the same between us again.''
''You never know if you don't take the risk'' Sa hon.
''Eleanor har rätt gumman. Du måste ge det ett försök. Var inte rädd, det kommer blir okej'' Sa mormor och la en hand på min axel.
''Jag är bara rädd att bli lämnad. Jag har redan blivit sårad så mycket'' Sa jag och kollade in i mormors ögon, de ögon som påminde mig om mammas så mycket.
Hon log och drog med fingrarna över min kind.
''Du kommer aldrig att vara ensam. Du har en familj, och en familj lämnar aldrig någon utanför. Och om det blir för mycket där borta och du behöver tid att tänka eller bara få komma bort från allt, så stor min dörr alltid öppen.''
''Tack mormor'' Sa jag och slängde mig runt hennes hals, hon skrattade och kramade mig tillbaka.
''Jag älskar dig min fina skatt''
''Jag älskar dig med'' Viskade jag i hennes öra. Hon strök med handen över mitt hår och när jag kollade upp på henne igen hade hon tårar i ögonen.
''Så larvigt av mig att gråta'' Sa hon och skrattade. Det gjorde även mig tårögd och vi skrattade båda två.
''Jag kommer sakna dig så mycket'' Sa jag.
''Jag kommer sakna dig med. Men jag lovar att vi ses snart igen'' Sa hon och tog min hand.
''Jag hoppas det''
Hon nickade och log till svar.
''Nu måste ni gå annars missar ni erat flyg'' Sa mormor och kollade mot dörrarna till flygplatsen.
''Ja.. vi måste checka in väskorna och allt'' Sa jag.
''Eleanor, it was really nice to meet you. You're such a lovley girl. I wish we had more time to get to know each other'' Sa mormor till El.
''Awh, Rosé, me too. I think you should come visit us soon in London, I'm sure you would love it. You're wlecome home to me anytime, you have my number so you can juste give me a call whenever you feel for it'' Sa El och log.
''Awh honey, come here so I can hug you'' Sa mormor och kramade om El, hon skrattade och kramade mormor tillbaka.
''That would be lovley. Thank you so much for your offer, means a lot'' Sa mormor.
''Ofcourse, anytime''
''Alright, you two greet the rest of the boys from me.''
''We will'' Sa El.
''Oh and El, take care of my butterfly. She needs a lot of protection'' Sa mormor och nickade mot mig, jag himlade med ögonen åt henne. Alltid så beskyddande..
''Ofcourse, I won't let them hurt her'' Sa El och jag vet att hon syfta på fansen.
Mormor nickade och log.
''Of you go now girls''
''Have a safe drive home grandma'' Sa jag.
''You too'' Sa hon och blinkade sedan satte hon sig bakom ratten och kollade på oss medans vi gick in genom dörrarna till flygplatsen.
Louis perspektiv:
I heard the ringtone from my phone. Finally El is calling...
''Hi, where are you?'' I said.
''Right now I'm at the airport in sweden. We're landing at Heathrow about 2 hours, maybe a bit more'' She said.
''Great, well be there''
''Good, I will have to hang up now, or else Julia and I will miss the plane. See you soon baby'' She said.
''Yeah, love you''
''Love you too, bye''
''Bye'' I said and we hung up.
''Right, two hours from now on Zayn. Let's go'' I said to Zayn sitting next to me.
''Can't we just finish this game'' He meant the fifa game we were playing before El called.
''Okay, one game. Then we'll have to go''
''Fair enough'' He said and we keeped on playing.
1 och en halv timma senare
Nialls perspektiv:
''Come on Niall!'' Louis nagged on me.
''Why? What is it?'' I said.
''We can't tell you, it won't be a surprise then'' Zayn said.
''I'm not really into surprises anymore..'' I muttered.
''Huh? What was that? Everyone likes surprises, especially when it's a nice one.'' Louis said.
''Is this a nice one?'' I asked them both.
They looked at each other and hesitated for moment.
''Yeah'' Zayn said after a while.
''That did not sound very confident. I think I'm gonna pass'' I said.
''Oh please Niall! Be a bit spontaneous for once. You need it, it's good for you'' Louis said and tired to point on me but I steped away.
''So I'm just gonna let you put a blindfold on me, bring me somewhere god knows what and then show me this exclusive surprise?'' I said.
''Yepp'' Zayn said.
''I don't feel for play any games..'' I said.
''When do you.. '' Louis whispered to Zayn how tried not to laugh. I ignored the comment and went back into the kitchen.
''Niall wait, I didn't mean it like that. I'm sorry, please come back'' Louis said.
I heard Lou and Zayn have a littlet fight over who should go after me. Turned out to be Zayn.
''Hey, never mind that comment by Louis. We just wanted to make you happy and help you out of this. And it would make us happy too if you came with us. We've planed this for quite long, it would be really nice if you would like to come'' Zayn said and smiled.
I sighed and thought about it for a while.
''Alright then.. I will come with you'' I said.
''Great! Alright, pick your jacket and shoes and we're gonna head out'' Zayn said and went out to hall where Louis waited for us.
I let them put the blindfold on me as they wanted too and they brought me down to the car on the street and then we were on our way.
''If I'm going to be honest, I'm a bit curious of what you have gone'' I said.
''Good, afterwards I think you will be pretty thankful for convicing you to come'' Lou said
''I hope..''
I think the drive took about 20 minutes, but since I couldn't see the clock I wasn't sure. They brought me out of the car and I heard a lot of noises of cars and people. We Went inside a door and all noises from the outside dissapeared. I think we walked through a long hallway until I heard the sound of people again, but we went through another door and the sound dissapeared again. I only heard the sound of out feet while we were walking.
''Where are we?'' I said.
''you have no clue?'' Louis said.
''No''
''Good''
What was that suppose to mean? We walked for a while until they stopped.
''Alright I think it should be here... '' Zayn said.
''Yeah, me too. That's what she said.''
''Who said?'' I asked them.
''Can't tell you, it will ruin the surprise'' Louis said.
''Okay, I Think we will have to wait for a while until she calls''
''Yeah''
I wondered who they were talking about.. Who's comming? They placed me down at a bench and we waited until the person would call. After a while she did, it was Louis who picked up.
''Yeah, we're here'' He said.
I couldn't hear who was on the other phone..
''Good, 2 minutes?''
''Alright, see you soon then'' Lou said and they hung up.
''It's time'' Lou said to Zayn.
''Alright Niall, we are going to leave you. But you can't take the blindfold off yet. Count to 2 minutes and then take it off, okay?'' Zayn said.
''Alright.. What happens if I take it off earlier?'' I said.
''Well.. the surprise will be ruined''
''Okay, I'll keep it on then''
''Good, we'll see you soon then, bye'' I felt Louis and Zayn hands clapping my shoulder.
''Bye''
I heard them walk out of the room and a door closed. I watied until I couldn't hear their steps anymore, then I took the blindfold off. I was at a airport. At Heathrows airport. What was I doing here?
I was all alone in the small room to gate 21. I saw a airplane connected to the gate. Are there coming people out of that plane? Why would they want me to met people? I looked around in the room and saw the door out. I walked over to it and tired to open it, but it was locked.
Why would they lock me in here? They made me even more and more confussed...
I sat down at the bench again. Maybe they want me to meet someone special. Maybe Greg is coming to visit me, is that the surprise? Or mom and dad might is coming.. Or all of them. That would be nice, to have the whole family placed at once. We are almost never having any family meeting now ways..
While I sat and pondered over my family, I had forgotten that I was waiting for someone, but then I suddenly heard footsteps. I turned my head around to see who was coming. And when I saw, I froze.
The person froze too. We just stared at each other.
I couldn't believe it was ture. There she was. Standing 20 meters away from me. She was actually here.
Julia was actually here.
THEY'RE BACK TOGETHER IN THE SAME ROOOOOM!!!!
hehehe.. Va tror ni kommer hända???? :D
Kommer dom bli arga, ledsna, glada, rädda osv.. ??
Kommentera vad ni tror :3
Puss Kram //Emelie
TRACKBACKS 2013-03-28 | 18:28:14 DIREKTLÄNK KATEGORI:I'll fix you with love
I'll fix you with love- kapitel 66
''Well, tell Lou it was really nice to talk with him. And take care of yourself, stick together. And.. take care of Niall for me. He needs to be around people''
''I promise I will give it a try, but he's really good at pushing people away. And by the way, greet your sweet little grandma from me! I really like that lady, You should take her here sometime'' Sa han.
''She will probably get scared of how weird you are and escape home again'' Sa jag och vi båda skrattade.
''Alright, have a nice day, bye''
''Bye Zayn'' Sa jag och så la vi på.
Kapitel 66
Askersund- Sverige 28/10-12 10.10
Julias perspektiv:
Jag hade omvärderat tankarna på att resa tillbaka minst en miljon gånger, jag hade vridit och vänt på idén, försökt se alla sidor av för och nackdelar med det. Och jag hade inte kommit någonstans.
Hur svårt kan det vara att bestämma sig?!
Om jag reser tillbaka kommer jag få träffa alla igen, jag kommer få krama om dom och känna deras kärlek. Men samtidigt kommer fansen attackera mig hårdare än någonsin. Och Niall kanske inte ens har kvar sina känslor för mig efter att jag bara lämnat honom. Har jag ens kvar mina känslor för honom? Jo.. Eller? Jag tror det i alla fall.
Men om jag inte reser tillbaka.. Vad kommer hända då? Kommer jag börja i en Svensk skola? Ta studenten här och påbörja ett nytt liv? Vart ska jag då bo? För det kommer ju ta en evighet att ta sig till närmsta skola ända här utifrån mitt i ingenstans. Och om jag ska flytta intill stan måste jag skaffa mig ett jobb så jag kan betala hyra..
Mitt huvud höll på att sprängas av alla miljoner tankar som strömmade omkring i huvudet. Jag kunde inte få ordning på någonting. Det enda jag gör är att fortsätta vimsa omkring i ett etiskt dilemma.
Mormor säger att jag skulle lyssna på var mitt hjärta säger och inte tänka så mycket. Men vad säger mitt hjärta? Det enda det gör är ju vara brustet.. Och det säger inte så mycket.
Jag är säker på att dom alla förväntar sig att jag ska ringa tillbaka till dom och berätta om mitt beslut, men jag har faktiskt bara fått idag på mig att tänka. Och i övermorgon fyller jag 18...
Jag andades ut i en djup suck och kollade ut över sjön. Ibland önskar jag bara att någon skulle komma hit och säga åt mig vad jag ska göra, punkt slut.
''Vad skulle du göra i min situation mamma?'' Sa jag och kollade upp bland molnen. Jag förväntade mig inte att mamma klädd som en ängel skulle komma svävandes ner ifrån himlen och berätta det. Men... på något sätt visste jag att hon var här hos mig. I mitt hjärta i alla fall.
Jag kom tillbaka från dagliga lilla tankestund vid klippan efter tre timmar. Jag kom innanför dörren och såg något märkligt. Ett par svarta kängor med klack stod prydligt på golvet. Dom såg helt nya ut. När jag skulle hänga upp min jacka såg jag en marinblå vinterjacka. Den såg väldigt dyr ut.
Men vems kläder var det här? För det var knappast mina eller mormors. Mormor skulle aldrig dra på sig såna fina och dyra kläder. Är det någon här på besök till mormor kanske?
''Mormor?'' Ropade jag medans jag hände jackan på kroken.
''Här inne hjärtat, vi har besök idag'' Ropade hon ifrån köket.
Jag höjde misstänksamt på ögonbrynet, vem kunde det vara? Närmsta grannen bor 3 km bort, och dom hade jag ändå aldrig sett mormor umgås med. Jag smög in i köket för att se vem som var här. Jag stannade mitt i steget så fort jag fick se skymten av personen. Jag kände igen det där lockiga håret allt för väl. Flera bilder av personen strömmade genom mina tankar. Det kunde inte vara...
Jag fick det bekräftat när personen vände sig om och Eleanors leende och varma ögon strålade mot mig.
''Hi honey'' Sa hon med sin lena röst.
Jag visste inte vad jag skulle göra eller ta vägen. Andas jag ens? Min hjärna var helt ur funktion. Detta var nog det mest surrealistiskaste jag varit med om på länge. Är det ens sant? Eller drömmer jag? Jag kanske somna på klippan vid sjön och har just nu en väldigt verklig dröm.
''E-El?'' Stammade jag helt i chock.
''That's me'' Sa hon och så tog hon några steg mot mig och i nästa sekund var hennes armar om mig och jag kände hennes blommiga doft från schampot i min näsa. Det var som att hälla en hink iskallt vatten över mig. Nej, det här var verkligen ingen dröm. Eleanor vad faktiskt här just nu exakt bredvid mig. Hon stod faktiskt här hemma i köket och höll om mig. Långsamt gick det upp för mig och jag la mina armar runt henne och kramade henne tillbaka.
''I-I can't believe you're here'' Sa jag.
''Me neither, to be honest. I've never been in Sweden before'' Sa hon och skrattade.
''No no, I mean, like here. In my kitchen standing right in front of me''
Hon tog ett steg tillbaka och kollade på mig.
''You're face is so sweet when you're in shock'' Sa hon och skrattade åt mig.
''Alright girls, I guess you have a lot to talk about. So I'm going into town for some matters. I will be back in a few hours.'' Sa mormor.
''Yeah, okay, thanks mrs. Johnsen'' Sa El.
''Oh please dear, 've told you to call me Rosé'' Sa mormor och log mot henne.
''Alright then Rosé'' Sa El och log tillbaka och mormor nickade mot henne.
''Julia, you know where the food is, so if you get hungry you can make something to eat, we have some chicken and rise I think.. Otherwise you can just make some sandwiches and then I will cook a dinner when I get home'' Sa mormor.
''Okay, thank you'' Sa El. Jag var forfarande i chock och jag kom på mig själv med att bara stå och gapa så jag stängde munnen.
''Och Julia gumman, jag hoppas verkligen ni kommer fram till ett beslut snarast, det är jobbigt att se dig så vilsen och förvirrad'' Sa mormor till mig. Jag bara nickade till svar, jag tror jag glömde hur man öppnar munnen igen..
Mormor tog på sig sina ytterkläder och försvann ut ur huset. Jag och El satte oss ner vid matbordet mitt emot varandra.
Jag började studera varenda liten detalj av henne för att försäkra mig ännu mer om att hon inte alls var en dröm. Och ju mer och mer jag kollade på henne tror jag att det gick upp för mig.
''Why are you staring at me like that?'' Sa hon.
''Sorry, this is just so unreal'' Sa jag. ''How did you find me?''
''Well, to find the address on the internet were pretty easy. But to actually land at the airport, find a bus and to get here was like finding a needle in a haystack.'' Sa hon.
''Wow.. can't believe you actually made it in only a day'' Sa jag.
''I actually took the plane late last night and then I slept in a hotel overnight.''
''Oh, right'' Sa jag och nickade.
''So.. how have you been? It's pretty cozy out here. And your grandma is so nice and sweet'' Sa hon och log.
''Yeah.. she's lovley. Well.. I've been... okay. Or..I don't know. I have just.. tried to repair myself, I guess''
''And how did that go?''
Jag tevekade ett tag och skakade sedan på huvudet.
''Not very well''
''Hmm.. Yeah. I'm sorry'' Sa hon.
''Don't, it's not your fault''
''It's not yours either''
''Ofcourse it is. I broke up with Niall, it was me leaving you. It is my fault. All of it'' Sa jag förvånat och kollade på henne.
''This has nothing to do with Niall. I thought you went here to find out more about your life and your mom''
''I did'' Sa jag.
''Well, was it your fault your mom had to keep secrets from you so you had to get here?''
''Are you blaming my mom?'' Nu blev jag lite irriterad. Ingen har rätt till att prata illa om min mamma.
''Ofcourse not! I'm blaming Phil for all this. It was his fault in the first place. The way he treated you and your mom effected both of your whole life. Your mom was forced to keep stuff from you, and it pretty much Phil's fault she passed away in such a young age. She could have lived longer, but in the way he treated the family made your mom even more sick. That's why Karin leaved you with so many questions. And by all this you felt like you had to look someone up to get answers at all thoes questions, that's why you end up being here right now'' Jag visste att en del av det hon sa var sant.
''But it was my decision to leave you'' Sa jag.
''And we understand why and we forgive you for that. Don't you see it? We're not mad at you, okay? Stop being so hard on yourself'' Sa hon och log.
''I can't stop blaming myself for how deep I've hurt Niall. Maybe you have forgiven me, but he has surely not.''
''Niall is only that heartbroken beacause he miss you. He wants you back in his life again. You complete him all. Where he ends you begin. And now when you're gone.. it's like he miss a part of himself. And that's the same way with you. You two are meant for each other. I've never seen two couple matching so good together as you and Niall. All we ask for is you to come back to us. We miss you so much'' Sa hon och la en hand på min.
Jag kollade in i hennes ögon, hon var så fin och ärlig rakt igenom. Jag kunde se att hennes ord var sanna till 100%. Så varför tvivlar jag alltid på tanken vid att resa tillbaka? Vad har jag att förlora? I värsta fall får jag resa tillbaka hem hit igen. Men den här gången är jag förberedd på vad jag kommer att få stå emot. För är det inte värt att fortsätta kämpa emot hatet från fansen om det betyder att jag kommer få vara vid min familjs sida? Tillsammans med Niall och känna hans trygghet? Och som Zayn sa, så är jag inte ensam. Jag har en familj. En familj som älskar mig. Och att känna den där värmen och tryggheter från en familj, det kan inget hat slå igenom.
''Are you ready to come home again?'' Frågade El.
Jag tror hon såg hur jag tänkte genom att kolla in i mina ögon.
Jag nickade till svar och vi båda två sken upp i ett leende. För första gången på länge log jag faktiskt av lycka och glädje. Jag skulle åka hem till min familj igen.
Sorry för lite sen uppdatering.. Hoppas ni gillar kapitlet!! :D
ÄNTLIGEN har Julia fattat ett beslut! Det kanske var lite uppenbart att hon skulle resa hem.. Eller?
Lämna gärna en kommentar är ni gulliga :3
Puss Kram //Emelie xx
''I promise I will give it a try, but he's really good at pushing people away. And by the way, greet your sweet little grandma from me! I really like that lady, You should take her here sometime'' Sa han.
''She will probably get scared of how weird you are and escape home again'' Sa jag och vi båda skrattade.
''Alright, have a nice day, bye''
''Bye Zayn'' Sa jag och så la vi på.
Kapitel 66
Askersund- Sverige 28/10-12 10.10
Julias perspektiv:
Jag hade omvärderat tankarna på att resa tillbaka minst en miljon gånger, jag hade vridit och vänt på idén, försökt se alla sidor av för och nackdelar med det. Och jag hade inte kommit någonstans.
Hur svårt kan det vara att bestämma sig?!
Om jag reser tillbaka kommer jag få träffa alla igen, jag kommer få krama om dom och känna deras kärlek. Men samtidigt kommer fansen attackera mig hårdare än någonsin. Och Niall kanske inte ens har kvar sina känslor för mig efter att jag bara lämnat honom. Har jag ens kvar mina känslor för honom? Jo.. Eller? Jag tror det i alla fall.
Men om jag inte reser tillbaka.. Vad kommer hända då? Kommer jag börja i en Svensk skola? Ta studenten här och påbörja ett nytt liv? Vart ska jag då bo? För det kommer ju ta en evighet att ta sig till närmsta skola ända här utifrån mitt i ingenstans. Och om jag ska flytta intill stan måste jag skaffa mig ett jobb så jag kan betala hyra..
Mitt huvud höll på att sprängas av alla miljoner tankar som strömmade omkring i huvudet. Jag kunde inte få ordning på någonting. Det enda jag gör är att fortsätta vimsa omkring i ett etiskt dilemma.
Mormor säger att jag skulle lyssna på var mitt hjärta säger och inte tänka så mycket. Men vad säger mitt hjärta? Det enda det gör är ju vara brustet.. Och det säger inte så mycket.
Jag är säker på att dom alla förväntar sig att jag ska ringa tillbaka till dom och berätta om mitt beslut, men jag har faktiskt bara fått idag på mig att tänka. Och i övermorgon fyller jag 18...
Jag andades ut i en djup suck och kollade ut över sjön. Ibland önskar jag bara att någon skulle komma hit och säga åt mig vad jag ska göra, punkt slut.
''Vad skulle du göra i min situation mamma?'' Sa jag och kollade upp bland molnen. Jag förväntade mig inte att mamma klädd som en ängel skulle komma svävandes ner ifrån himlen och berätta det. Men... på något sätt visste jag att hon var här hos mig. I mitt hjärta i alla fall.
Jag kom tillbaka från dagliga lilla tankestund vid klippan efter tre timmar. Jag kom innanför dörren och såg något märkligt. Ett par svarta kängor med klack stod prydligt på golvet. Dom såg helt nya ut. När jag skulle hänga upp min jacka såg jag en marinblå vinterjacka. Den såg väldigt dyr ut.
Men vems kläder var det här? För det var knappast mina eller mormors. Mormor skulle aldrig dra på sig såna fina och dyra kläder. Är det någon här på besök till mormor kanske?
''Mormor?'' Ropade jag medans jag hände jackan på kroken.
''Här inne hjärtat, vi har besök idag'' Ropade hon ifrån köket.
Jag höjde misstänksamt på ögonbrynet, vem kunde det vara? Närmsta grannen bor 3 km bort, och dom hade jag ändå aldrig sett mormor umgås med. Jag smög in i köket för att se vem som var här. Jag stannade mitt i steget så fort jag fick se skymten av personen. Jag kände igen det där lockiga håret allt för väl. Flera bilder av personen strömmade genom mina tankar. Det kunde inte vara...
Jag fick det bekräftat när personen vände sig om och Eleanors leende och varma ögon strålade mot mig.
''Hi honey'' Sa hon med sin lena röst.
Jag visste inte vad jag skulle göra eller ta vägen. Andas jag ens? Min hjärna var helt ur funktion. Detta var nog det mest surrealistiskaste jag varit med om på länge. Är det ens sant? Eller drömmer jag? Jag kanske somna på klippan vid sjön och har just nu en väldigt verklig dröm.
''E-El?'' Stammade jag helt i chock.
''That's me'' Sa hon och så tog hon några steg mot mig och i nästa sekund var hennes armar om mig och jag kände hennes blommiga doft från schampot i min näsa. Det var som att hälla en hink iskallt vatten över mig. Nej, det här var verkligen ingen dröm. Eleanor vad faktiskt här just nu exakt bredvid mig. Hon stod faktiskt här hemma i köket och höll om mig. Långsamt gick det upp för mig och jag la mina armar runt henne och kramade henne tillbaka.
''I-I can't believe you're here'' Sa jag.
''Me neither, to be honest. I've never been in Sweden before'' Sa hon och skrattade.
''No no, I mean, like here. In my kitchen standing right in front of me''
Hon tog ett steg tillbaka och kollade på mig.
''You're face is so sweet when you're in shock'' Sa hon och skrattade åt mig.
''Alright girls, I guess you have a lot to talk about. So I'm going into town for some matters. I will be back in a few hours.'' Sa mormor.
''Yeah, okay, thanks mrs. Johnsen'' Sa El.
''Oh please dear, 've told you to call me Rosé'' Sa mormor och log mot henne.
''Alright then Rosé'' Sa El och log tillbaka och mormor nickade mot henne.
''Julia, you know where the food is, so if you get hungry you can make something to eat, we have some chicken and rise I think.. Otherwise you can just make some sandwiches and then I will cook a dinner when I get home'' Sa mormor.
''Okay, thank you'' Sa El. Jag var forfarande i chock och jag kom på mig själv med att bara stå och gapa så jag stängde munnen.
''Och Julia gumman, jag hoppas verkligen ni kommer fram till ett beslut snarast, det är jobbigt att se dig så vilsen och förvirrad'' Sa mormor till mig. Jag bara nickade till svar, jag tror jag glömde hur man öppnar munnen igen..
Mormor tog på sig sina ytterkläder och försvann ut ur huset. Jag och El satte oss ner vid matbordet mitt emot varandra.
Jag började studera varenda liten detalj av henne för att försäkra mig ännu mer om att hon inte alls var en dröm. Och ju mer och mer jag kollade på henne tror jag att det gick upp för mig.
''Why are you staring at me like that?'' Sa hon.
''Sorry, this is just so unreal'' Sa jag. ''How did you find me?''
''Well, to find the address on the internet were pretty easy. But to actually land at the airport, find a bus and to get here was like finding a needle in a haystack.'' Sa hon.
''Wow.. can't believe you actually made it in only a day'' Sa jag.
''I actually took the plane late last night and then I slept in a hotel overnight.''
''Oh, right'' Sa jag och nickade.
''So.. how have you been? It's pretty cozy out here. And your grandma is so nice and sweet'' Sa hon och log.
''Yeah.. she's lovley. Well.. I've been... okay. Or..I don't know. I have just.. tried to repair myself, I guess''
''And how did that go?''
Jag tevekade ett tag och skakade sedan på huvudet.
''Not very well''
''Hmm.. Yeah. I'm sorry'' Sa hon.
''Don't, it's not your fault''
''It's not yours either''
''Ofcourse it is. I broke up with Niall, it was me leaving you. It is my fault. All of it'' Sa jag förvånat och kollade på henne.
''This has nothing to do with Niall. I thought you went here to find out more about your life and your mom''
''I did'' Sa jag.
''Well, was it your fault your mom had to keep secrets from you so you had to get here?''
''Are you blaming my mom?'' Nu blev jag lite irriterad. Ingen har rätt till att prata illa om min mamma.
''Ofcourse not! I'm blaming Phil for all this. It was his fault in the first place. The way he treated you and your mom effected both of your whole life. Your mom was forced to keep stuff from you, and it pretty much Phil's fault she passed away in such a young age. She could have lived longer, but in the way he treated the family made your mom even more sick. That's why Karin leaved you with so many questions. And by all this you felt like you had to look someone up to get answers at all thoes questions, that's why you end up being here right now'' Jag visste att en del av det hon sa var sant.
''But it was my decision to leave you'' Sa jag.
''And we understand why and we forgive you for that. Don't you see it? We're not mad at you, okay? Stop being so hard on yourself'' Sa hon och log.
''I can't stop blaming myself for how deep I've hurt Niall. Maybe you have forgiven me, but he has surely not.''
''Niall is only that heartbroken beacause he miss you. He wants you back in his life again. You complete him all. Where he ends you begin. And now when you're gone.. it's like he miss a part of himself. And that's the same way with you. You two are meant for each other. I've never seen two couple matching so good together as you and Niall. All we ask for is you to come back to us. We miss you so much'' Sa hon och la en hand på min.
Jag kollade in i hennes ögon, hon var så fin och ärlig rakt igenom. Jag kunde se att hennes ord var sanna till 100%. Så varför tvivlar jag alltid på tanken vid att resa tillbaka? Vad har jag att förlora? I värsta fall får jag resa tillbaka hem hit igen. Men den här gången är jag förberedd på vad jag kommer att få stå emot. För är det inte värt att fortsätta kämpa emot hatet från fansen om det betyder att jag kommer få vara vid min familjs sida? Tillsammans med Niall och känna hans trygghet? Och som Zayn sa, så är jag inte ensam. Jag har en familj. En familj som älskar mig. Och att känna den där värmen och tryggheter från en familj, det kan inget hat slå igenom.
''Are you ready to come home again?'' Frågade El.
Jag tror hon såg hur jag tänkte genom att kolla in i mina ögon.
Jag nickade till svar och vi båda två sken upp i ett leende. För första gången på länge log jag faktiskt av lycka och glädje. Jag skulle åka hem till min familj igen.
Sorry för lite sen uppdatering.. Hoppas ni gillar kapitlet!! :D
ÄNTLIGEN har Julia fattat ett beslut! Det kanske var lite uppenbart att hon skulle resa hem.. Eller?
Lämna gärna en kommentar är ni gulliga :3
Puss Kram //Emelie xx
TRACKBACKS 2013-03-25 | 20:07:09 DIREKTLÄNK KATEGORI:I'll fix you with love
I'll fix you with love- kapitel 65
''Why?'' Frågade hon förvånat.
''Beacuse.. I got text and calls from unknown people. People threatened me. And.. I got tired of all hate from the fans. So I throw it in the lake'' Sa jag.
''Oh.. yeah, I understand. Well, take care of youself honey''
'You too'' Sa jag och log.
''Okay, bye''
''Bye'' Vi la på och jag la ner telefonen på nattursbordet. Sen borrade jag in ansiktet i kudden. Jag önskar så gärna att jag kunde ha El här bredvid mig och få känna hennes kramar. Jag skulle behöva det..
Kapitel 65
Askersund- Sverige 27/10-12 11.10
Julias perspektiv:
El hade gett mig 3 dagar att tänka, sen ringde hon igen och bad mig komma hem. När jag sa att jag inte visste gav hon mig ytterligare en dag och sedan ringde hon igen. Detta upprepades hela veckan.
Jag hade satt mig på bergsklippan och sett ut över sjön varje dag i 3 timmar för att tänka. Men jag kommer aldrig fram till något. Att höra Eleanors röst när hon ringde.. Det kändes som att bli kramad av mamma. Det kändes som hemma. Men skulle jag klara av att komma tillbaka? Skulle jag klara av att se Niall i ögonen igen?
Så fort mina tankar gled in på Niall började mitt brusta hjärta värka och en oöndlig saknad sped sig i hela min kropp. Flera nätter i rad har jag haft samma dröm om honom, de dagar då vi kampade tillsammans mitt ute i skogen och sov på bilflacket under bar natt himmel. Och varje natt vaknar jag vid klockan 2 och gråter mig sedan till sömns när jag upptäcker att jag antagligen aldrig kommer få uppleva allt det där fantastiska med Niall igen.
Jag suckade och kollade ut över sjön, himmlen lyste klarblått och sjön speglade den blåa färgen. Det påminde mig om Nialls ögon. Allt påminner mig om Niall och mitt gammla liv i England. Under mina 2 månader här har jag försökt förneka allt som påmindes av England, men jag kan inte förneka det mer. Jag måste börja inse att England är en del av mig. Men hur ska jag någonsin hitta modet till att resa tillbaka?
4 dagar senare:
Jag kom innanför dörren. Mormor kom ut från köket.
''Julia, Eleanor har ringt hundratals gånger. Du skulle ringa upp så fort du kom hem sa jag.'' Hon räckte mig telefonen och jag tog emot den. El har börjat ringa minst 2 gånger om dagen den senaste tiden, men aldrig mer. Har hon ringt så många gånger idag? Jag undrar hur glad hon kommer bli över telefonräkningen sen...
Jag gick uppför trappan och in i mitt rum för att ringa upp. Jag knapade in numret och väntade tills hon svarade.
''Julia?'' Det var inte El i telefonen den här gången.. Det var en kill-röst.
''Lou?''
''Yes!'' Utbrast han.
''And I'm here too!'' Ropade Zayn.
Jag satt gelt tyst med öppen mun och stirrade framför mig. Vad. Var. Det. Här? Hade El gett ut mitt numer trots allt?!
''And El is here too'' Sa Louis.
''Schh Lou! I told you not to say that!'' Hörde jag El säga i bakgrunden.
''Sorry baby''
Jag fattade inte vad som på gick.
''Beacuse.. I got text and calls from unknown people. People threatened me. And.. I got tired of all hate from the fans. So I throw it in the lake'' Sa jag.
''Oh.. yeah, I understand. Well, take care of youself honey''
'You too'' Sa jag och log.
''Okay, bye''
''Bye'' Vi la på och jag la ner telefonen på nattursbordet. Sen borrade jag in ansiktet i kudden. Jag önskar så gärna att jag kunde ha El här bredvid mig och få känna hennes kramar. Jag skulle behöva det..
Kapitel 65
Askersund- Sverige 27/10-12 11.10
Julias perspektiv:
El hade gett mig 3 dagar att tänka, sen ringde hon igen och bad mig komma hem. När jag sa att jag inte visste gav hon mig ytterligare en dag och sedan ringde hon igen. Detta upprepades hela veckan.
Jag hade satt mig på bergsklippan och sett ut över sjön varje dag i 3 timmar för att tänka. Men jag kommer aldrig fram till något. Att höra Eleanors röst när hon ringde.. Det kändes som att bli kramad av mamma. Det kändes som hemma. Men skulle jag klara av att komma tillbaka? Skulle jag klara av att se Niall i ögonen igen?
Så fort mina tankar gled in på Niall började mitt brusta hjärta värka och en oöndlig saknad sped sig i hela min kropp. Flera nätter i rad har jag haft samma dröm om honom, de dagar då vi kampade tillsammans mitt ute i skogen och sov på bilflacket under bar natt himmel. Och varje natt vaknar jag vid klockan 2 och gråter mig sedan till sömns när jag upptäcker att jag antagligen aldrig kommer få uppleva allt det där fantastiska med Niall igen.
Jag suckade och kollade ut över sjön, himmlen lyste klarblått och sjön speglade den blåa färgen. Det påminde mig om Nialls ögon. Allt påminner mig om Niall och mitt gammla liv i England. Under mina 2 månader här har jag försökt förneka allt som påmindes av England, men jag kan inte förneka det mer. Jag måste börja inse att England är en del av mig. Men hur ska jag någonsin hitta modet till att resa tillbaka?
4 dagar senare:
Jag kom innanför dörren. Mormor kom ut från köket.
''Julia, Eleanor har ringt hundratals gånger. Du skulle ringa upp så fort du kom hem sa jag.'' Hon räckte mig telefonen och jag tog emot den. El har börjat ringa minst 2 gånger om dagen den senaste tiden, men aldrig mer. Har hon ringt så många gånger idag? Jag undrar hur glad hon kommer bli över telefonräkningen sen...
Jag gick uppför trappan och in i mitt rum för att ringa upp. Jag knapade in numret och väntade tills hon svarade.
''Julia?'' Det var inte El i telefonen den här gången.. Det var en kill-röst.
''Lou?''
''Yes!'' Utbrast han.
''And I'm here too!'' Ropade Zayn.
Jag satt gelt tyst med öppen mun och stirrade framför mig. Vad. Var. Det. Här? Hade El gett ut mitt numer trots allt?!
''And El is here too'' Sa Louis.
''Schh Lou! I told you not to say that!'' Hörde jag El säga i bakgrunden.
''Sorry baby''
Jag fattade inte vad som på gick.
''Are there anyone else in the room?'' Sa jag.
''Nope, just the three of us.''
''Good, now can I please talk to Eleanor'' Sa jag bestämt.
''Yeah, okay, El she wants to talk to you'' Sa Louis.
''Oh god..'' hörde jag El mummla.
''Uhmm.. Yes?'' Sa hon.
''El! Why did you give them my number?! You promised!'' Skällde jag på henne.
''technically I actually didn't give them my number... They found it''
''Where?!''
''Uhmm... on my table'' Sa hon ursäktande.
''Huh?''
Sedan tog telefonen ifrån henne och Louis röst var den nästa jag hörde.
''This is what happened: Me and Zayn where going to meet up El, so we went home to her apartment. And El is the worde on hiding stuff, so we found this paper on her dinner table with a number, and it said ''Julias grandma''. So we called it up and un old lady picked up saying you would be home soon, Zayn was playing with his girly voice so I guess your grandma thought it was Eleanor calling.. I don't know, but it worked since your calling us back!'' Sa han väldigt glatt.
''Mormor...'' mummlade jag för mig själv, hon är så förrvirad ibland.
''Huh?'' Sa Lou.
''Nothing''
''Well anyway, we really miss you Julia! When will you come home?'' Sa Lou.
Jag suckade i telefonen, det här samtalet hade jag haft en miljon gånger tidigare med El. Och som förrut hade jag ingen aning om vad jag skulle svara.
''I don't know... I don't even know where home is anymore..''
''Ofcourse you do! Home is here with Niall and us'' Sa han som om det var det mest självklara saken i världen.
''Yeah.. If you might didn't notice I kinda broke up with Niall and left my whole life in London to find my grandma and clear things out'' Sa jag sarkastiskt.
''You did? I thought you went on a 2 weeks long vaccation all on your own like the world biggest loner in the world'' Sa han lika sarkastiskt tillbaka.
''Very funny'' Sa jag och vi båda skrattade. Det kändes så skönt att kunna skämta med Louis och få skratta igen. Jo, jag saknade mina gammla kompisar något enormt.
''Feels good to hear you laugh Julia. I wish I could say the same with Niall, but I honetly haven't heard him laugh since.. uhm.. since.. I dont know acutally.'' Sa han.
''Yeah.. I kinda got the feeling'' Sa jag och suckade.
''I'm sorry, about all this. I can't say I wish you didn't leave, cause I understand you had to. But I wish you didn't provide such a big loss and emptiness you left us. We all got the feeling of someone is missing. And I don't think no one ever can replace that'' Sa han.
All skämtsamhet var som bortblåst, det Louis sa var riktigt djupt. Och det kändes fantastiskt att veta att jag betyder så mycket för dom alla, men samtidigt otroligt smärtsamt att höra dom orden.
''Please come home Julia, please'' bad han.
En tår droppade ner på mitt knä. Jag öppnade munnen för att svara, men inga ord kom ur min mun. Vad skulle jag säga? Hela min hjärna var tom på tankar. Allt jag tänkte på var hur skönt det känns att ha såna underbara vänner som bryr sig så mycket, även fast man bara stack och lämnade dom bakom sig.
''Hey Julia'' Telefonen hade tagits från Louis och nu var det Zayn som pratade. Jag in snoret i näsan som var påväg att rinna ut och torkade mig om kinderna.
''Hi Zayn'' Sa jag, min röst skar sig lite.
''Awh, are you crying?'' Sa han med en röst snäll dom samet.
''Maybe'' Sa jag och skrattade till lite.
''Lou, you made her cry'' Sa Zayn till Louis.
''Sorry sweetheart'' Ropade Lou till mig, det fick mig att le. Dom var så fina. Jag hörde en dörr öppnas ochstängas, sedan hördes ljudet av Londons vardaliga läten från gatorna. Jag antar att Zayn gått ut på balkongen.
''How are you Julia? Like, really. How are you?'' Sa han, han lät riktigt seriös.
Jag tvekade ett tag innan jag svarade, kunde jag lita på Zayn till 100%? Jo, det är väl klart.
''I'm a mess'' Viskade jag och torkade en till tår som trillade ner för min kind.
''What I thought.. At leaste you're not alone. Niall haven't smiled a singel day since you left''
''I've heard that..'' Var dom tvungna att upprepa hur hjärtekrossade Niall var gång på gång på gång? Jag fattar, det gör inte saker bättre att veta hur djupt jag sårat honom..
''Listen Julia, we all need you to come home. Not only Niall, but me, Liam, Harry, Louis, Danielle, Perrie, Eleanor, magnament, all the fans and everyone else''
''The fans is the last thing you can put on that list'' Sa jag.
''No, you don't see. Niall has never performed like this bad in his entire career. He never comes up with ideas on our meetings anymore, he never plays any instruments, it's like he forgot how a guitar works. He's never out meeting friends or family. He's always in his apartment all alone. And I think he lost a lot of weight.. You see how this affects his career? You think magnament likes it? You think our fans likes it? And last, do you think we like seeing this torn? I'm not saying 'come home and make Niall happy and everyone else will be happy'. Cause that's not the only reason. Perrie talks a lot about you, Danielle too. And we all got kind of depressed since you left. You leaved a big hole after yourself. I'm really am not saying you where selfish for leaving, I totally understand. But we need you too. You compleate this family, and it have been really hard here without you. But I feel like we all need a new start. And I think we all need to get to know each other again. We kinda lost ourself right when.. everything broke out with your diary and you mom and stuff.. Things went really bad. But I know we can fix it. All you need is to come home and clear things up here''
Det blev tyst i telefonen mellan oss i några sekunder innna jag visste vad jag skulle svara.
''The thing is Zayn... I don't know if I ever will find the curage to face you again. Not only Niall, but to face all the fans and handle the hate I will get. I'm scared. I don't want it all to repeat all over again. I won't be mentally ready to handle it. I don't know if I'm ready for that kind of life again. You know my whole life I've been like a shadow in the corners, and to come out to the spotlight.. really scared me. I feel like I rushed into it too fast''
Zayn vart tyst ett tag medans han tänkte.
''I understand what you mean, and I really can't blame you for feeling like that. I think I would react the same. But you know what? You're not alone. All of us will be there to support you. El and Dani had to go thorugh kind of the same thing, they could really help you out. All you need is to take the first step and let us help you''
Jag visste att han talade sanning.
''Zayn, it's not like I don't trust you, I do. But I've always had a problem with letting people in. It's hard for me'' Sa jag.
''How else are we going to help you if you won't let us in?''
''I know, I know.. It's something I have to practice a lot on. Thanks for talking me out of this.. I will have to think about it for a while, and I promise to call you soon'' Sa jag.
''I hope so. And you know I always will be here for you if you wanna talk. Just give me a call whenevery you feel for it'' Sa han.
''Thanks, means a lot'' Sa jag och log.
''Nope, just the three of us.''
''Good, now can I please talk to Eleanor'' Sa jag bestämt.
''Yeah, okay, El she wants to talk to you'' Sa Louis.
''Oh god..'' hörde jag El mummla.
''Uhmm.. Yes?'' Sa hon.
''El! Why did you give them my number?! You promised!'' Skällde jag på henne.
''technically I actually didn't give them my number... They found it''
''Where?!''
''Uhmm... on my table'' Sa hon ursäktande.
''Huh?''
Sedan tog telefonen ifrån henne och Louis röst var den nästa jag hörde.
''This is what happened: Me and Zayn where going to meet up El, so we went home to her apartment. And El is the worde on hiding stuff, so we found this paper on her dinner table with a number, and it said ''Julias grandma''. So we called it up and un old lady picked up saying you would be home soon, Zayn was playing with his girly voice so I guess your grandma thought it was Eleanor calling.. I don't know, but it worked since your calling us back!'' Sa han väldigt glatt.
''Mormor...'' mummlade jag för mig själv, hon är så förrvirad ibland.
''Huh?'' Sa Lou.
''Nothing''
''Well anyway, we really miss you Julia! When will you come home?'' Sa Lou.
Jag suckade i telefonen, det här samtalet hade jag haft en miljon gånger tidigare med El. Och som förrut hade jag ingen aning om vad jag skulle svara.
''I don't know... I don't even know where home is anymore..''
''Ofcourse you do! Home is here with Niall and us'' Sa han som om det var det mest självklara saken i världen.
''Yeah.. If you might didn't notice I kinda broke up with Niall and left my whole life in London to find my grandma and clear things out'' Sa jag sarkastiskt.
''You did? I thought you went on a 2 weeks long vaccation all on your own like the world biggest loner in the world'' Sa han lika sarkastiskt tillbaka.
''Very funny'' Sa jag och vi båda skrattade. Det kändes så skönt att kunna skämta med Louis och få skratta igen. Jo, jag saknade mina gammla kompisar något enormt.
''Feels good to hear you laugh Julia. I wish I could say the same with Niall, but I honetly haven't heard him laugh since.. uhm.. since.. I dont know acutally.'' Sa han.
''Yeah.. I kinda got the feeling'' Sa jag och suckade.
''I'm sorry, about all this. I can't say I wish you didn't leave, cause I understand you had to. But I wish you didn't provide such a big loss and emptiness you left us. We all got the feeling of someone is missing. And I don't think no one ever can replace that'' Sa han.
All skämtsamhet var som bortblåst, det Louis sa var riktigt djupt. Och det kändes fantastiskt att veta att jag betyder så mycket för dom alla, men samtidigt otroligt smärtsamt att höra dom orden.
''Please come home Julia, please'' bad han.
En tår droppade ner på mitt knä. Jag öppnade munnen för att svara, men inga ord kom ur min mun. Vad skulle jag säga? Hela min hjärna var tom på tankar. Allt jag tänkte på var hur skönt det känns att ha såna underbara vänner som bryr sig så mycket, även fast man bara stack och lämnade dom bakom sig.
''Hey Julia'' Telefonen hade tagits från Louis och nu var det Zayn som pratade. Jag in snoret i näsan som var påväg att rinna ut och torkade mig om kinderna.
''Hi Zayn'' Sa jag, min röst skar sig lite.
''Awh, are you crying?'' Sa han med en röst snäll dom samet.
''Maybe'' Sa jag och skrattade till lite.
''Lou, you made her cry'' Sa Zayn till Louis.
''Sorry sweetheart'' Ropade Lou till mig, det fick mig att le. Dom var så fina. Jag hörde en dörr öppnas ochstängas, sedan hördes ljudet av Londons vardaliga läten från gatorna. Jag antar att Zayn gått ut på balkongen.
''How are you Julia? Like, really. How are you?'' Sa han, han lät riktigt seriös.
Jag tvekade ett tag innan jag svarade, kunde jag lita på Zayn till 100%? Jo, det är väl klart.
''I'm a mess'' Viskade jag och torkade en till tår som trillade ner för min kind.
''What I thought.. At leaste you're not alone. Niall haven't smiled a singel day since you left''
''I've heard that..'' Var dom tvungna att upprepa hur hjärtekrossade Niall var gång på gång på gång? Jag fattar, det gör inte saker bättre att veta hur djupt jag sårat honom..
''Listen Julia, we all need you to come home. Not only Niall, but me, Liam, Harry, Louis, Danielle, Perrie, Eleanor, magnament, all the fans and everyone else''
''The fans is the last thing you can put on that list'' Sa jag.
''No, you don't see. Niall has never performed like this bad in his entire career. He never comes up with ideas on our meetings anymore, he never plays any instruments, it's like he forgot how a guitar works. He's never out meeting friends or family. He's always in his apartment all alone. And I think he lost a lot of weight.. You see how this affects his career? You think magnament likes it? You think our fans likes it? And last, do you think we like seeing this torn? I'm not saying 'come home and make Niall happy and everyone else will be happy'. Cause that's not the only reason. Perrie talks a lot about you, Danielle too. And we all got kind of depressed since you left. You leaved a big hole after yourself. I'm really am not saying you where selfish for leaving, I totally understand. But we need you too. You compleate this family, and it have been really hard here without you. But I feel like we all need a new start. And I think we all need to get to know each other again. We kinda lost ourself right when.. everything broke out with your diary and you mom and stuff.. Things went really bad. But I know we can fix it. All you need is to come home and clear things up here''
Det blev tyst i telefonen mellan oss i några sekunder innna jag visste vad jag skulle svara.
''The thing is Zayn... I don't know if I ever will find the curage to face you again. Not only Niall, but to face all the fans and handle the hate I will get. I'm scared. I don't want it all to repeat all over again. I won't be mentally ready to handle it. I don't know if I'm ready for that kind of life again. You know my whole life I've been like a shadow in the corners, and to come out to the spotlight.. really scared me. I feel like I rushed into it too fast''
Zayn vart tyst ett tag medans han tänkte.
''I understand what you mean, and I really can't blame you for feeling like that. I think I would react the same. But you know what? You're not alone. All of us will be there to support you. El and Dani had to go thorugh kind of the same thing, they could really help you out. All you need is to take the first step and let us help you''
Jag visste att han talade sanning.
''Zayn, it's not like I don't trust you, I do. But I've always had a problem with letting people in. It's hard for me'' Sa jag.
''How else are we going to help you if you won't let us in?''
''I know, I know.. It's something I have to practice a lot on. Thanks for talking me out of this.. I will have to think about it for a while, and I promise to call you soon'' Sa jag.
''I hope so. And you know I always will be here for you if you wanna talk. Just give me a call whenevery you feel for it'' Sa han.
''Thanks, means a lot'' Sa jag och log.
''Great''
''Well, I guess you're still outside cause I can hear the traffic, I won't let you freez to death so I'm gonna hang up'' Sa jag.
''That's okay, it was really really nice hearing your voice again''
''Yours too. But hey Zayn, please don't tell anyone you, Lou and El have called me. I don't want anyone to know''
''Well, they will be pretty pissed when they found out. Me and Lou was. We felt like she's trying to keep you for her own, I mean we also wanna have a pice of the Julia-pie! We missed the tast a lot'' Sa han frusterat.
Jag skrattade åt hans torra skämt, men det var gulligt av honom och det muntrade upp mig.
''I'll deal with them'' Sa jag.
''Well, I guess you're still outside cause I can hear the traffic, I won't let you freez to death so I'm gonna hang up'' Sa jag.
''That's okay, it was really really nice hearing your voice again''
''Yours too. But hey Zayn, please don't tell anyone you, Lou and El have called me. I don't want anyone to know''
''Well, they will be pretty pissed when they found out. Me and Lou was. We felt like she's trying to keep you for her own, I mean we also wanna have a pice of the Julia-pie! We missed the tast a lot'' Sa han frusterat.
Jag skrattade åt hans torra skämt, men det var gulligt av honom och det muntrade upp mig.
''I'll deal with them'' Sa jag.
''Awesome''
''Well, tell Lou it was really nice to talk with him. And take care of yourself, stick together. And.. take care of Niall for me. He needs to be around people''
''I promise I will give it a try, but he's really good at pushing people away. And by the way, greet your sweet little grandma from me! I really like that lady, You should take her here sometime'' Sa han.
''She will probably get scared of how weird you are and escape home again'' Sa jag och vi båda skrattade.
''Alright, have a nice day, bye''
''Bye Zayn'' Sa jag och så la vi på.
Ännu ett nytt kapitel! Vad tycker ni? :D
Puss Kram //Emelie xx
''Well, tell Lou it was really nice to talk with him. And take care of yourself, stick together. And.. take care of Niall for me. He needs to be around people''
''I promise I will give it a try, but he's really good at pushing people away. And by the way, greet your sweet little grandma from me! I really like that lady, You should take her here sometime'' Sa han.
''She will probably get scared of how weird you are and escape home again'' Sa jag och vi båda skrattade.
''Alright, have a nice day, bye''
''Bye Zayn'' Sa jag och så la vi på.
Ännu ett nytt kapitel! Vad tycker ni? :D
Puss Kram //Emelie xx
TRACKBACKS 2013-03-18 | 19:16:31 DIREKTLÄNK KATEGORI:I'll fix you with love
I'll fix you with love- kapitel 64
''Mmhh...'' Mummlade hon och försvann upp för trappan.
Jag suckade efter att hon gått, vad ska jag ta mig till med henne? Hon mår helt klart inte bra. Stackars lilla Niall så ledsen han måste vara sen Julia försvann. Det är alltid värre att bli lämnad än att lämna någon.
Jag hoppade till av att telefonen ringde, jag la ifrån mig tidningen med kortordet och pennan för att svara.
''Johnsen?''
''Hello, is this Rosemarie?''
''Yes''
''Great, I've been looking for you!''
Kapitel 64
Askersund- Sverige 24/10-12 13.40
Rosemaries perspektiv:
''I'm sorry, who is this?'' Sa jag till personen i telefonen.
''Oh, how rude of me not to introduce myself, I apologize Mrs. My name is Eleanor, I'm a friend of Julia''
''Eleanor Calder, yeah I've heard of you by Julia'' Sa jag till tjejen i telefonen, jag pratade lite tystare så inte Julia skulle höra.
''Only good things I hope''
''Ofcourse'' Sa jag och log.
''Well, I've been looking for you cause I wanted to hear from Julia, she haven't mailed me for a while, I thought something might happen. I can't reach her phone, is it broke?''
''I don't know actually. I'm not so enlightened in modern technology''
''Yeah, I see'' She said.
''But Julia is alright, or I mean, nothing has happened to her, like a damage. But she's really heartbroken and sad about everything. Since her mom passed away, she had to leave her boyfriend and her whole live in London. She haven't got over it yet.'' Sa jag.
''Neither have anyone here.. We all miss Julia a lot. I just wanted to hear if she's okay'' Eleanor lät ledsen, nästan som om hon skulle börja gråta. Det finns inte en chans att Julia inte är vän med sina kompisar från England längre. En riktigt lysande ide gick upp för mig.
Julias persketiv:
Jag drog pyjamasen över huvudet och kröp ner under täcket, jag begravde ansiktet i kudden och blundade. Gud vilket shit day jag haft.. Imorgon hoppas jag det känns bättre. Just när jag skulle somna hörde jag knackningar mot dörren och mormor kom in.
''Förlåt om jag väckte dig, men du har telefonen. Det är ett ganska viktigt samtal'' Hon log och sträckte fram telefonen. Jag kollade från henne till telefonen och tillbaka på telefonen igen. Jag tog den eftertänktesamt och kollade upp på mormor igen. Vem skulle vilja ringa mig? Mormor log och försvann ut genom dörren igen, hon stängde den efter mig.
Jag suckade efter att hon gått, vad ska jag ta mig till med henne? Hon mår helt klart inte bra. Stackars lilla Niall så ledsen han måste vara sen Julia försvann. Det är alltid värre att bli lämnad än att lämna någon.
Jag hoppade till av att telefonen ringde, jag la ifrån mig tidningen med kortordet och pennan för att svara.
''Johnsen?''
''Hello, is this Rosemarie?''
''Yes''
''Great, I've been looking for you!''
Kapitel 64
Askersund- Sverige 24/10-12 13.40
Rosemaries perspektiv:
''I'm sorry, who is this?'' Sa jag till personen i telefonen.
''Oh, how rude of me not to introduce myself, I apologize Mrs. My name is Eleanor, I'm a friend of Julia''
''Eleanor Calder, yeah I've heard of you by Julia'' Sa jag till tjejen i telefonen, jag pratade lite tystare så inte Julia skulle höra.
''Only good things I hope''
''Ofcourse'' Sa jag och log.
''Well, I've been looking for you cause I wanted to hear from Julia, she haven't mailed me for a while, I thought something might happen. I can't reach her phone, is it broke?''
''I don't know actually. I'm not so enlightened in modern technology''
''Yeah, I see'' She said.
''But Julia is alright, or I mean, nothing has happened to her, like a damage. But she's really heartbroken and sad about everything. Since her mom passed away, she had to leave her boyfriend and her whole live in London. She haven't got over it yet.'' Sa jag.
''Neither have anyone here.. We all miss Julia a lot. I just wanted to hear if she's okay'' Eleanor lät ledsen, nästan som om hon skulle börja gråta. Det finns inte en chans att Julia inte är vän med sina kompisar från England längre. En riktigt lysande ide gick upp för mig.
Julias persketiv:
Jag drog pyjamasen över huvudet och kröp ner under täcket, jag begravde ansiktet i kudden och blundade. Gud vilket shit day jag haft.. Imorgon hoppas jag det känns bättre. Just när jag skulle somna hörde jag knackningar mot dörren och mormor kom in.
''Förlåt om jag väckte dig, men du har telefonen. Det är ett ganska viktigt samtal'' Hon log och sträckte fram telefonen. Jag kollade från henne till telefonen och tillbaka på telefonen igen. Jag tog den eftertänktesamt och kollade upp på mormor igen. Vem skulle vilja ringa mig? Mormor log och försvann ut genom dörren igen, hon stängde den efter mig.
Jag kollade ner på telefonen i min hand igen, på personen som fortfarande väntade på att jag skulle svara. Vem ringer mig? Ingen skulle göra det. Om inte.... Då gick upp för mig. Tänk om.. Tänk om det är någon från mitt gamla liv i England? Hjärtat började pumpa hårdare, kallsvettig om händerna drog jag ett djupt andetag för att lugna ner mig. Med darrande hand förde jag telefonen mot örat.
''H-hallå?'' Det kändes säkrare att svara på svenska, då kändes det som om chansen att till att det skulle vara någon av dom skulle bli mindre. Men turen var inte på min sida idag.
''Julia? Is that you?'' Eleanors röst hördes klart och tydligt. Jag tappade andan och förde handen mot munnen, helt i chock. Tårarna brände i mina ögon. Det kändes otroligt att höra hennes röst.
''Eleanor?'' Viskade jag.
''H-hallå?'' Det kändes säkrare att svara på svenska, då kändes det som om chansen att till att det skulle vara någon av dom skulle bli mindre. Men turen var inte på min sida idag.
''Julia? Is that you?'' Eleanors röst hördes klart och tydligt. Jag tappade andan och förde handen mot munnen, helt i chock. Tårarna brände i mina ögon. Det kändes otroligt att höra hennes röst.
''Eleanor?'' Viskade jag.
''Yes honey, It's me!''
Jag pep till och så rann tårarna ner för mina kinder, jag skakade och försökte hämta andan, men det var som omöjligt.
''Baby, are you crying?''
Jag kunde inte svara, min röst var borta. Jag kunde inte ens öppna munnen. Jag drog snabbt efter andan och hyperventilerade innan nästa attack kom och jag skakade och grät mer.
''Baby you are making me cry! Please stop'' Hon skrattade lite men så hörde jag henne snyfta
Vi satt och grät i någon minut tillsammans i telefonen, då och då skrattade vi båda till lite. Det var så overkligt, Eleanor ringer faktiskt mig just nu! Och vad vi gör är och sitter och bölar ihop. Gud så larviga vi är...
''I miss you sweetie'' Sa hon och snyftade lite.
''I miss you too'' Viskade jag.
''When will you come home?''
''I am home. And what is there to come back for? Why would you even miss me after what I've done? Shouldn't you all hate me? I would if I was you.'' Sa jag med skakig röst.
''Hate you? What are you talking about? How could me possibly hate you?'' Hon lät helt förvånad.
''Because you have all the right to.'' Jag förstod inte vad hon var så förvånad över.
''For you wanting to find you grandma and do what you always wanted to do? To find out about your life? That's no reason yo hate anyone. I don't even think anyone of us here could ever hate you. Ever. You're apart of this family, you can't hate a family member'' Hon lät väldigt självsäker på sina ord, och otroligt allvarlig.
''Eleanor, to hear you say that.. Feels incredible. But.. But I.. I don't know what to do with myself''
''Come back. Please. We miss you so much. Niall is a mess without you. He needs you. It's like.. All music and energy have been suck out of him when you leaved. Magnament are going crazy over it. He never does anything at work. Please come back, we all need you.''
''Niall...'' Jag viskade hans namn och jag kunde se honom framför mig hur han var helt deprimerad. Hur han grät på nätterna, hur han bara stirrar tomt framför sig utan att se någonting. Det tog kol på mig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Tårarna strömmade ner för mina kinder igen. Varför skulle vi ta upp ämnet om Niall? Det klara jag verkligen inte.
''Oh honey.. I wish I could hug you''
''I would need that'' Viskade jag och snörvlade.
''It's your birthday in two weeks. Please come home then, and later we could celebrate christmas and new years together. You and Niall will solve things and everythings will be alright''
''I.. I don't know El... I will have to think about it. But honey, can you please do me a favor?'' Sa jag.
''Anything''
''Please don't tell anyone you called me, and please don't give them my number. You can call me on this, but I don't think I will handle it to talk with anyone else''
''Yeah, sure. I promise.'' Sa hon.
''Good, thank you''
''Course, I will leave you to think now, you need it. But I promise you will hear of me again soon. And by the way, what happen to you phone? I can't reach it'' Frågade hon.
''Yeah... uhm.. I broke it''
''Why?'' Frågade hon förvånat.
''Beacuse.. I got text and calls from unknown people. People threatened me. And.. I got tired of all hate from the fans. So I throw it in the lake'' Sa jag.
''Oh.. yeah, I understand. Well, take care of youself honey''
'You too'' Sa jag och log.
''Okay, bye''
''Bye'' Vi la på och jag la ner telefonen på nattursbordet. Sen borrade jag in ansiktet i kudden. Jag önskar så gärna att jag kunde ha El här bredvid mig och få känna hennes kramar. Jag skulle behöva det..
New chapter 2 days after each other :3 woohh!!
Kommentera gärna vad ni tycker, och vad tror ni kommer hända nu??
Puss Kram //Emelie xx
Jag pep till och så rann tårarna ner för mina kinder, jag skakade och försökte hämta andan, men det var som omöjligt.
''Baby, are you crying?''
Jag kunde inte svara, min röst var borta. Jag kunde inte ens öppna munnen. Jag drog snabbt efter andan och hyperventilerade innan nästa attack kom och jag skakade och grät mer.
''Baby you are making me cry! Please stop'' Hon skrattade lite men så hörde jag henne snyfta
Vi satt och grät i någon minut tillsammans i telefonen, då och då skrattade vi båda till lite. Det var så overkligt, Eleanor ringer faktiskt mig just nu! Och vad vi gör är och sitter och bölar ihop. Gud så larviga vi är...
''I miss you sweetie'' Sa hon och snyftade lite.
''I miss you too'' Viskade jag.
''When will you come home?''
''I am home. And what is there to come back for? Why would you even miss me after what I've done? Shouldn't you all hate me? I would if I was you.'' Sa jag med skakig röst.
''Hate you? What are you talking about? How could me possibly hate you?'' Hon lät helt förvånad.
''Because you have all the right to.'' Jag förstod inte vad hon var så förvånad över.
''For you wanting to find you grandma and do what you always wanted to do? To find out about your life? That's no reason yo hate anyone. I don't even think anyone of us here could ever hate you. Ever. You're apart of this family, you can't hate a family member'' Hon lät väldigt självsäker på sina ord, och otroligt allvarlig.
''Eleanor, to hear you say that.. Feels incredible. But.. But I.. I don't know what to do with myself''
''Come back. Please. We miss you so much. Niall is a mess without you. He needs you. It's like.. All music and energy have been suck out of him when you leaved. Magnament are going crazy over it. He never does anything at work. Please come back, we all need you.''
''Niall...'' Jag viskade hans namn och jag kunde se honom framför mig hur han var helt deprimerad. Hur han grät på nätterna, hur han bara stirrar tomt framför sig utan att se någonting. Det tog kol på mig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Tårarna strömmade ner för mina kinder igen. Varför skulle vi ta upp ämnet om Niall? Det klara jag verkligen inte.
''Oh honey.. I wish I could hug you''
''I would need that'' Viskade jag och snörvlade.
''It's your birthday in two weeks. Please come home then, and later we could celebrate christmas and new years together. You and Niall will solve things and everythings will be alright''
''I.. I don't know El... I will have to think about it. But honey, can you please do me a favor?'' Sa jag.
''Anything''
''Please don't tell anyone you called me, and please don't give them my number. You can call me on this, but I don't think I will handle it to talk with anyone else''
''Yeah, sure. I promise.'' Sa hon.
''Good, thank you''
''Course, I will leave you to think now, you need it. But I promise you will hear of me again soon. And by the way, what happen to you phone? I can't reach it'' Frågade hon.
''Yeah... uhm.. I broke it''
''Why?'' Frågade hon förvånat.
''Beacuse.. I got text and calls from unknown people. People threatened me. And.. I got tired of all hate from the fans. So I throw it in the lake'' Sa jag.
''Oh.. yeah, I understand. Well, take care of youself honey''
'You too'' Sa jag och log.
''Okay, bye''
''Bye'' Vi la på och jag la ner telefonen på nattursbordet. Sen borrade jag in ansiktet i kudden. Jag önskar så gärna att jag kunde ha El här bredvid mig och få känna hennes kramar. Jag skulle behöva det..
New chapter 2 days after each other :3 woohh!!
Kommentera gärna vad ni tycker, och vad tror ni kommer hända nu??
Puss Kram //Emelie xx
TRACKBACKS 2013-03-17 | 11:43:36 DIREKTLÄNK KATEGORI:I'll fix you with love
I'll fix you with love- kapitel 63
''Liam, go get the guitar so we can play the song with them'' Louis said.
I went down the the third floor were the music room was. On my way down the stairs head the piano. It was a beautiful melody. Must be Niall who's playing. I crept down the hall so he wouldn't hear me and stop playing. I recognize that tune, I just could not put my finger on where I heard it.
Then he also started to sing.
Kapitel 63
Askersund- Sverige 24/10-12 13.10
Julias perspektiv:
Jag kollade på molnen som seglade förbi mig på himlen. Även fast det bara var 4- grader ute så hade jag suttit 3 timmar på den här lilla bergsklippan och tittat ut över sjön och tänkt.
Det var november, mer än två månad hade gått sen jag lämnade London. Om en månad är det julafton. Jag hade inte lagt ner en enda tanke på tiden sen jag kom hit. Två månader. Vad gör killarna nu? Vad gör El, Dani och Perrie? Killarna jobbar väl på sin musik, som Perrie tillsammans med LM. El kanske fått något modell jobb? Eller så pluggar hon nog.. Danielle har jag sett på TXF UK någon gång bland bakgrunds dansarna.
Det högg till i mitt hjärta av sorg och skuldkänslor. Jag hade lovat att höra av mig och hålla kontakten, när var senaste gången jag e-mailade? I mitten av Oktober? Jag tror jag bara skickat 3-4 mail.. Och Harry var den senaste personen jag pratat med i telefon. Jag hade inte hört ett endaste ord av Niall. Jag såg hans sorgsna ögon när jag lämnade honom famför mig igen, jag kunde höra hans darrande andetag när han höll tillbaka gråten, jag kände tårarna. Inte hans, utan mina. Dom droppade ner på mina byxor.
Jag stängde ögonen och bet ihop käkarna för att inte bryta ihop. På något sätt måste jag komma över det här, jag menar, jag kan ju inte vara hjärtekrossad för resten av mitt liv, eller hur?
''Det blir bra snart'' Upprepade jag om och om igen inom mig själv. Jag försökte övertala mig själv att det var sant, jag präglade in det i mina tankar. ''Det blir bra snart''. Om jag trodde på det tillräckligt mycket kanske det skulle bli sant?
Jag trokade tårarna och reste mig upp, jag måste då tankarna på annat. Annars blir det bara värre. Jag gick längst med stigen, den var täckt med ett tunnt lager snö. Kylan stack i mina kinder där jag var blöt efter att tårarna runnit.
Om två veckor fyller jag 18, men det blir nog bara jag och mormor som firar det. Jag menar, vem annars skulle jag göra det med? Jag har inte precis någon mer släkt att bjuda in på kallas.. Och att bjuda in killarna, Dani, El och Perrie kunde jag utesluta. Jag vet inte ens om jag förtjänar att kalla dom mina vänner längre. För vem skulle vilja vara kompis med en sån usel vän som jag varit? Tårarna brände i mina ögon när jag tänkte på dom igen. Jag blinkade bort dom och fokuserade på stigen istället så jag inte skulle ramla på någon isfläck.
Mormor måste undra vart jag tagit vägen efter att jag varit ute i 3 timmar, så det är väl bara att röra sig hemmåt.
Rosemaries perspektiv:
Äggklockan tjöt genom luften, jag ställde mig upp för att ta ut de nygräddade kola kakorna ur ungen. Jag lät som stå och svalna av lite på spisen och slog mig ner i fotöljen för att fortsätta med korsordet.
Julia hade varit ute i mer än 3 timmar.. Jag börjar undra vart hon tagit vägen. Just när jag skulle fylla i ett ord i rutorna öppnades ytterdörren och Julia stampade in genom hallen. Hon klädde av sig ytterkläderna och kom in i vardagsrummet. Röd blossig om kinderna hälsade hon på mig och slängde på ett snabbt leende.
''Hejsan, var länge du var borta'' Sa jag.
''Ja, jag hade en del att tänka på.. '' Sa hon lite utdraget.
''Mmhh.. Jag har också tänkte lite. Kom och sätt dig så vi kan prata'' Sa jag och nickade mot soffan bredvid mig. Hon slog sig ner och lutade sig tillbaka.
''Jo, hjärtat, du är medveten om att det gått mer än två månader sen du kom hit va?'' Sa jag.
''Jo, jag vet. Det gick upp för mig förut'' Sa hon och kollade lite skamset ner i händerna.
''Du vet att du alltid är välkommen här, och du får stanna hur länge du vill, men jag undrar bara. Har du tänkt något på framtiden? Har du funderat på att resa tillbaka?''
Hon svalde hårt och drog ett djupt andetag.
''Jag har ingenstans att åka tillbaka till mormor. Jag tror inte jag är välkommen hos mina gamla kompsar längre'' Sa hon och bet ihop käkarna hårt.
''Men ni är väl fortfarande vänner? Du har ju mailat dom och hört av dig till dom. Det är väl klart att dom vill träffa dig''
''Ja, jag mailade dom. För en och en halv månad sist. Jag tror inte det skulle funka om jag bara dök upp där helt plötsligt efter att ha struntat i dom så länge. Och om jag skulle resa dit måste jag bo hos någon av dom eftersom jag inte har råd med att hyra en egen lägenhet eller bo på hotell, och det skulle bara kännas som om jag tränger mig på helt oinbjuden. Förstår du? Det finns inget att åka tillbaka till. Jag förstörde vänskapen jag hade, och det går inte att reparera'' Hon sjönk ihop mer och mer i soffan för varje mening, axlarna sjönk som om all energi sögs ur hennes kropp ju mer hon prata. Hon såg helt slut och gråtfärdig ut.
''Åhh, stumpan, kom'' Jag gjorde en liten vink med handen åt att hon skulle komma hit.
''Nej mormor, det är okej. Jag vill helt inte tänka på det. Jag tror jag går och lägger mig'' Sa hon.
Jag kollade förvånat på henne.
''Men klockan är bara 3''
''Mmhh...'' Mummlade hon och försvann upp för trappan.
Jag suckade efter att hon gått, vad ska jag ta mig till med henne? Hon mår helt klart inte bra. Stackars lilla Niall så ledsen han måste vara sen Julia försvann. Det är alltid värre att bli lämnad än att lämna någon.
Jag hoppade till av att telefonen ringde, jag la ifrån mig tidningen med kortordet och pennan för att svara.
''Johnsen?''
''Hello, is this Rosemarie?''
''Yes''
''Great, I've been looking for you!''
Förlåt för sån otroligt usel uppdatering! Jag är värdelös och oförskämd, I know.
Skolan tar livet av mig.
Hoppas ni kan förlåta mig <333
Puss Kram //Emelie xx
I went down the the third floor were the music room was. On my way down the stairs head the piano. It was a beautiful melody. Must be Niall who's playing. I crept down the hall so he wouldn't hear me and stop playing. I recognize that tune, I just could not put my finger on where I heard it.
Then he also started to sing.
Kapitel 63
Askersund- Sverige 24/10-12 13.10
Julias perspektiv:
Jag kollade på molnen som seglade förbi mig på himlen. Även fast det bara var 4- grader ute så hade jag suttit 3 timmar på den här lilla bergsklippan och tittat ut över sjön och tänkt.
Det var november, mer än två månad hade gått sen jag lämnade London. Om en månad är det julafton. Jag hade inte lagt ner en enda tanke på tiden sen jag kom hit. Två månader. Vad gör killarna nu? Vad gör El, Dani och Perrie? Killarna jobbar väl på sin musik, som Perrie tillsammans med LM. El kanske fått något modell jobb? Eller så pluggar hon nog.. Danielle har jag sett på TXF UK någon gång bland bakgrunds dansarna.
Det högg till i mitt hjärta av sorg och skuldkänslor. Jag hade lovat att höra av mig och hålla kontakten, när var senaste gången jag e-mailade? I mitten av Oktober? Jag tror jag bara skickat 3-4 mail.. Och Harry var den senaste personen jag pratat med i telefon. Jag hade inte hört ett endaste ord av Niall. Jag såg hans sorgsna ögon när jag lämnade honom famför mig igen, jag kunde höra hans darrande andetag när han höll tillbaka gråten, jag kände tårarna. Inte hans, utan mina. Dom droppade ner på mina byxor.
Jag stängde ögonen och bet ihop käkarna för att inte bryta ihop. På något sätt måste jag komma över det här, jag menar, jag kan ju inte vara hjärtekrossad för resten av mitt liv, eller hur?
''Det blir bra snart'' Upprepade jag om och om igen inom mig själv. Jag försökte övertala mig själv att det var sant, jag präglade in det i mina tankar. ''Det blir bra snart''. Om jag trodde på det tillräckligt mycket kanske det skulle bli sant?
Jag trokade tårarna och reste mig upp, jag måste då tankarna på annat. Annars blir det bara värre. Jag gick längst med stigen, den var täckt med ett tunnt lager snö. Kylan stack i mina kinder där jag var blöt efter att tårarna runnit.
Om två veckor fyller jag 18, men det blir nog bara jag och mormor som firar det. Jag menar, vem annars skulle jag göra det med? Jag har inte precis någon mer släkt att bjuda in på kallas.. Och att bjuda in killarna, Dani, El och Perrie kunde jag utesluta. Jag vet inte ens om jag förtjänar att kalla dom mina vänner längre. För vem skulle vilja vara kompis med en sån usel vän som jag varit? Tårarna brände i mina ögon när jag tänkte på dom igen. Jag blinkade bort dom och fokuserade på stigen istället så jag inte skulle ramla på någon isfläck.
Mormor måste undra vart jag tagit vägen efter att jag varit ute i 3 timmar, så det är väl bara att röra sig hemmåt.
Rosemaries perspektiv:
Äggklockan tjöt genom luften, jag ställde mig upp för att ta ut de nygräddade kola kakorna ur ungen. Jag lät som stå och svalna av lite på spisen och slog mig ner i fotöljen för att fortsätta med korsordet.
Julia hade varit ute i mer än 3 timmar.. Jag börjar undra vart hon tagit vägen. Just när jag skulle fylla i ett ord i rutorna öppnades ytterdörren och Julia stampade in genom hallen. Hon klädde av sig ytterkläderna och kom in i vardagsrummet. Röd blossig om kinderna hälsade hon på mig och slängde på ett snabbt leende.
''Hejsan, var länge du var borta'' Sa jag.
''Ja, jag hade en del att tänka på.. '' Sa hon lite utdraget.
''Mmhh.. Jag har också tänkte lite. Kom och sätt dig så vi kan prata'' Sa jag och nickade mot soffan bredvid mig. Hon slog sig ner och lutade sig tillbaka.
''Jo, hjärtat, du är medveten om att det gått mer än två månader sen du kom hit va?'' Sa jag.
''Jo, jag vet. Det gick upp för mig förut'' Sa hon och kollade lite skamset ner i händerna.
''Du vet att du alltid är välkommen här, och du får stanna hur länge du vill, men jag undrar bara. Har du tänkt något på framtiden? Har du funderat på att resa tillbaka?''
Hon svalde hårt och drog ett djupt andetag.
''Jag har ingenstans att åka tillbaka till mormor. Jag tror inte jag är välkommen hos mina gamla kompsar längre'' Sa hon och bet ihop käkarna hårt.
''Men ni är väl fortfarande vänner? Du har ju mailat dom och hört av dig till dom. Det är väl klart att dom vill träffa dig''
''Ja, jag mailade dom. För en och en halv månad sist. Jag tror inte det skulle funka om jag bara dök upp där helt plötsligt efter att ha struntat i dom så länge. Och om jag skulle resa dit måste jag bo hos någon av dom eftersom jag inte har råd med att hyra en egen lägenhet eller bo på hotell, och det skulle bara kännas som om jag tränger mig på helt oinbjuden. Förstår du? Det finns inget att åka tillbaka till. Jag förstörde vänskapen jag hade, och det går inte att reparera'' Hon sjönk ihop mer och mer i soffan för varje mening, axlarna sjönk som om all energi sögs ur hennes kropp ju mer hon prata. Hon såg helt slut och gråtfärdig ut.
''Åhh, stumpan, kom'' Jag gjorde en liten vink med handen åt att hon skulle komma hit.
''Nej mormor, det är okej. Jag vill helt inte tänka på det. Jag tror jag går och lägger mig'' Sa hon.
Jag kollade förvånat på henne.
''Men klockan är bara 3''
''Mmhh...'' Mummlade hon och försvann upp för trappan.
Jag suckade efter att hon gått, vad ska jag ta mig till med henne? Hon mår helt klart inte bra. Stackars lilla Niall så ledsen han måste vara sen Julia försvann. Det är alltid värre att bli lämnad än att lämna någon.
Jag hoppade till av att telefonen ringde, jag la ifrån mig tidningen med kortordet och pennan för att svara.
''Johnsen?''
''Hello, is this Rosemarie?''
''Yes''
''Great, I've been looking for you!''
Förlåt för sån otroligt usel uppdatering! Jag är värdelös och oförskämd, I know.
Skolan tar livet av mig.
Hoppas ni kan förlåta mig <333
Puss Kram //Emelie xx
TRACKBACKS 2013-03-16 | 15:33:03 DIREKTLÄNK KATEGORI:I'll fix you with love
I'll fix you with love- kapitel 62
''Mormor.. Jag menar verkligen det här, jag förstår exakt vad du gick igenom under den där tiden. Jag vet hur det känns när ens liv vänds uppochner, och det känns som om man aldrig mer kommer kunna le igen. Jag vet vad du gick igenom eftersom jag gick igenom samma sak'' ''Åhh hjärtat, jag vet. Men skillnaden är att du är så ung.. bara 17 år. Du ska inte behöva gå igenom något sånt vid den här åldern. Jag är så ledsen.. Om jag bara vetat om vart ni var skulle jag komma på direkten'' Hon lutade sig närmare och tog min hand. ''Huvudsaken är att jag är här nu'' Sa jag och log. ''Det har du så rätt i'' Sa hon och log tilbaka.
Kapitel 62
London- England 29/9-12 10.20
Liams perspektiv:
We all sat in the car on our way to the studio. We were going to have a meeting and work with our new albume. Zayn, Harry and Louis was playing around with each other, Louis made some joke, as always.
Niall was sitting quite in his seat looking out through the car window. He was gone in his own thoughts. He's probaly thinking of Julia, as he have done the whole week since she left. We haven't hear much of her. She send Eleanor a e-mail the day before yesterday. It said she had found her grandma and everything was good. I really wonder when she will come back.. And I wonder how long Niall are going to handle the fact that she leaved him.
I haven't seen Niall cry since the day she left. He's just quiet and in the doldrums. He almost never says anything. I miss the old happy Nialler..
We came to the studio and as expected it was crowded with fans. They all started to scream when they saw the car rolling in. Unfortunately we had no time to say hi, the gards were really fast to get us inside. We went upstairs to wait in the music room for everyone to come to the meeting. We always us to play around in here with the instruments. Niall sat down in the piano chair, Louis, Zayn and Harry rook a guitar each. I was standing in he door looking at them. Sometimes I wonder what planet these idiots is coming from. Louis must be far far away from this galexy, he's the weirdest one. But I couldn't wish for better bro's.
After a while Louis, Harry and Zayn went out to get something to drink and then wave to the fans from the window. I went along with them and leaved Niall alone. I didn't know what to say to him.
The boys had taken each water bottel, and as always when the boys are going to do anything it ends up with a war. Harry's pants was wet, Looked like he has pee in his pans. It acutally was quite funny.. Louis was the one throwing water at him. We all started to laugh at Harry, well except Harry him slef. He looked a bit mad.
Harry went to find some other trousers and the rest of us went to the big windows going all the way from the floor up to the three meters long celling to wave to the fans. We could even hear them scream even though we were at the fourth floor! They sang ''what makes you beautiful'' in chorus. We sang along, even though they couldn't hear us.
''Liam, go get the guitar so we can play the song with them'' Louis said.
I went down the the third floor were the music room was. On my way down the stairs head the piano. It was a beautiful melody. Must be Niall who's playing. I crept down the hall so he wouldn't hear me and stop playing. I recognize that tune, I just could not put my finger on where I heard it.
Then he also started to sing.
(Det är inte Niall som sjunger, men föreställ er att det är det)
Äggklockan ringde och vi båda hoppade till. ''Åh herregud, det skrämde mig. Men nu är muffinsen är klara'' Sa momor och reste sig upp. Hon tog de handsydda grytlapparna och tog ut plåten ur ungen. Muffinsarna var jätte stora och fylliga! Dom såg jätte goda ut.
Kapitel 62
London- England 29/9-12 10.20
Liams perspektiv:
We all sat in the car on our way to the studio. We were going to have a meeting and work with our new albume. Zayn, Harry and Louis was playing around with each other, Louis made some joke, as always.
Niall was sitting quite in his seat looking out through the car window. He was gone in his own thoughts. He's probaly thinking of Julia, as he have done the whole week since she left. We haven't hear much of her. She send Eleanor a e-mail the day before yesterday. It said she had found her grandma and everything was good. I really wonder when she will come back.. And I wonder how long Niall are going to handle the fact that she leaved him.
I haven't seen Niall cry since the day she left. He's just quiet and in the doldrums. He almost never says anything. I miss the old happy Nialler..
We came to the studio and as expected it was crowded with fans. They all started to scream when they saw the car rolling in. Unfortunately we had no time to say hi, the gards were really fast to get us inside. We went upstairs to wait in the music room for everyone to come to the meeting. We always us to play around in here with the instruments. Niall sat down in the piano chair, Louis, Zayn and Harry rook a guitar each. I was standing in he door looking at them. Sometimes I wonder what planet these idiots is coming from. Louis must be far far away from this galexy, he's the weirdest one. But I couldn't wish for better bro's.
After a while Louis, Harry and Zayn went out to get something to drink and then wave to the fans from the window. I went along with them and leaved Niall alone. I didn't know what to say to him.
The boys had taken each water bottel, and as always when the boys are going to do anything it ends up with a war. Harry's pants was wet, Looked like he has pee in his pans. It acutally was quite funny.. Louis was the one throwing water at him. We all started to laugh at Harry, well except Harry him slef. He looked a bit mad.
Harry went to find some other trousers and the rest of us went to the big windows going all the way from the floor up to the three meters long celling to wave to the fans. We could even hear them scream even though we were at the fourth floor! They sang ''what makes you beautiful'' in chorus. We sang along, even though they couldn't hear us.
''Liam, go get the guitar so we can play the song with them'' Louis said.
I went down the the third floor were the music room was. On my way down the stairs head the piano. It was a beautiful melody. Must be Niall who's playing. I crept down the hall so he wouldn't hear me and stop playing. I recognize that tune, I just could not put my finger on where I heard it.
Then he also started to sing.
(Det är inte Niall som sjunger, men föreställ er att det är det)
http://www.youtube.com/watch?v=MrL7NiiQTHI
Lately I've been thinkin', thinkin' 'bout what we had
I know it was hard, it was all that we knew, yeah.
Have you been drinkin', to take all the pain away?
I wish that I could give you what you, deserve
'Cause nothing can ever, ever replace you
Nothing can make me feel like you do, yeah
You know there's no one, I can relate to
I know we won't find a love that's so true.
There's nothing like us, there's nothing like you and me
Together through the storm
There's nothing like us, there's nothing like you and me
Together, oh
I gave you everything, baby, well everything I had to give
Girl, why would you push me away? yeah
Lost in confusion, like an illusion
You know I'm used to making your day
But that is the past now, we didn't last now
I Guess that this is meant to be, yeah
Tell me was it worth it? We were so perfect
But baby I just want you to see
There's nothing like us, there's nothing like you and me
Together through the storm
There's nothing like us, there's nothing like you and me
Together, oh
There's nothing like us, there's nothing like you and me
Together through the storm
There's nothing like us, there's nothing like you and me
Together, oh
sorry för jätte kort kapitel, jag är jätte stressad med skolarbete, hann bara slänga in något lite kort
Hoppas ni gilla det iaf :)
Puss Kram //Emelie xx
TRACKBACKS 2013-03-02 | 14:15:35 DIREKTLÄNK KATEGORI:I'll fix you with love
I'll fix you with love- kapitel 61
Tårarna började rinna ner för mina kinder, samtidigt som jag pratade spelades scenen upp i huvudet och jag upplevde allt om och om igen. Där gick mormor runt bordet och la sina armar runt mig. Hon drog mig intil sig och höll om mig medans jag grät ut i hennes famn.
Det var första gången sen jag lämnade Niall som jag grät ut mot någons axel. Det kändes skönt att gråta. Mormor viskade om och om igen att allt skulle ordna sig och bli bra, precis som alla mödrar eller farmödrar skulle göra. Skillnaden var att även om jag inte träffat den här kvinnan på 14 år så kändes det som om hon förstod mig bättre än någon annan någonsin gjort under hela mitt liv.
Kapitel 61
Askersund- Sverige 22/9-12 13.10
Julias perspektiv:
Jag böjde mig ner och plockade den gula svampen. Jag tror jag ätit svamp två gånger i hela mitt liv. Och dom här svamparna såg varken smaskiga eller ätbara ut. Men mormor lovade att jag skulle älska dom här kantarellerna efter att hon lagt till dom. Så jag fick väl lägga min tillit på henne..
Vi gick omkring i skogen i ungefär 3 timmar, under tiden plockade vi även blåbär. Vi skulle göra muffins. Det var skönt att traska omkring bland mossan, ekar och granar. Luften kändes så frisk och ren här ute.. Det kändes skönt att dra in luften i lungorna. Inte som i London där alla kör omkring i bilar och släpper ut avgaser..
''Nej men titta Julia! En liten ekorre'' Sa mormor och pekade på en tall. Jag kollade åt håller hennes finger riktades, och där satt en liten gyllenbrun ekorre och kollade på oss. Den gjorde ett skutt och hoppade till en annan gren, sen tog den fart och försvann upp i trädet.
Vi såg massa djur när vi gick omkring, till och med en ren och dess två ungar! Mormor sa att dom burkar smyga sig in på trädgården på natten och äta utav hennes äpplen. Vilket hon inte är så förtjust i..
Vi kom tillbaka till huset igen mormor gjorde te och vi satte oss vid bordet för att vila lite efter våran långa promenad ute i skogen. Men vi var båda ivriga med att komma igång med bakningen och matlagningen. Mormor fick ta maten, eftersom jag inte ens kommer ihåg hur svamp smakar så visste jag ännu mindre om hur man tillaga dom. Muffinsen överlämnade mormor till mig. Jag satte igång bakningen och mormor och jag jobbade effektivt och var aldrig ivägen för varandra. Hon gav mig några tips för att få dom mer fylliga och smakrika.
''Visste du om att det här receptet har gått i generation i våran släkt? Det är de här små extrat tipsen som gör dom så speciella'' Sa mormor och blinkade mot mig.
''Ja, mamma nämde något om ett muffins recept som gott i släkten länge.. Hon lovade att vi skulle baka dom någon dag, men.. det blev aldrig av'' Sa jag tyst och kollade ner i smeten. Den kändes plötsligt väldigt tung och seg..
Mormor måste märkt av hur mitt humör sjönk, hon kollade på mig ett tag medans jag rörde om med långa och sega rörelser. Hon sträckte ut handen och drog håret bakom öronen, pussa mig på pannan och drog med handen över min rygg.
''Hon har fortfarande här'' Sa hon. Jag kollade på henne, in i ögonen som var så lik min mors. Ett leende sped sig på mina läppar. Hon log tillbaka mot mig och så fortsatte vi med bak- och matlagningen.
Medans muffinsen var inne i ungen och maten stod på svag värme på plattan satte vi oss vid bordet och pusta ut.
''Jaha.. ''Suckade mormor. Hon såg trött ut.
''Jaa... '' Sa jag. Vad skulle vi prata om? Det blev tyst mellan oss..
''Lyssna här hjärtat, jag vet att du inte kom hit bara därför att. Jag är säker på att du har miljoner frågor. Och det är hellt okej för mig att du frågar.'' Sa hon och log, hon la en hand försiktigt över min.
''Jaa... Jag var bara.. ehm.. Jag hitta aldrig rätt tillfälle för att dra upp något av det..'' Sa jag.
''Varför inte nu?''
Jag log mot henne och nickade.
''Jo.. Jag vet ju att mamma flyttade till London och träffade pappa, vet du vem han är? Vad heter han? Bor han fortfarande i London? Varför stack han?'' Jag lutade mig nyfikter framåt.
Mormor skrattade lite åt min iver, sedan suckade hon och försvann in i tankarna.
''Dave, hette han. Jag vet tyvärr inget om efternamnet, det avslöja hon aldrig'' Sa mormor.
''Varför?''
''Hmm.. Vi kanske ska ta det från början. Såhär var det att Karin var.. ganske olydig och svår knotrollerad. Hon var alltid full av iver och nyfikenhet, vilket ofta satte henne i fara. Av någon anledning drogs hon alltid till England och London. Det var hennes dröm att bo där. Men Anders, Karins pappa och din morfar, avskydde England efter deras insattser i andra världskriget. Och.. Det här är inte precis några goda nyheter, men Anders var nazist. Anders far, Edel, var en SS-soldat i det Tyska fångar lägret Saxenhausen. Anders var aldrig en riktig SS-soldat, men han växte upp i samma miljö som en och formades därför till nazist. Efter befrielsen blev Anders och hans mor, Blide, tvungna att fly till Sverige för att själv inte bli dödade av den brittiska armén som storma in i deras stad. En britt sköt ihjäl Edel mitt framför ögonen på Anders. Och därefter har han alltid hatat det brittiska folket. Anders blev rasande när Karin berättade att hon ville flytta dit, att England var hennes mål i livet, det var vad hon sa, så fick hon en lång utegångsförbud som straff. Självklart brydde sig inte Karin om det.. Hon stack ut när hon ville. Detta ledde till många och långa familje gräl.. Karin påståd att hon hatade oss och skulle rymma till England utan våran tillåtelse. Och det gjorde hon.. 19 år gammal, stack direkt efter studenten. Att inte ha koll på vart sin dotter är.. än nog en av de värsta känslorna som finns. Hon hörde inte ens av sig. 20 år gammal kom hon hem igen, gravid och förkrossad. Dave hade stuckit, lämnat henne helt ensam och förstörd med ett barn. Men abort eller adoption var inget alternativ för henne då. Hon vägrade ge bort sin dotter. Och 8 månader senare kom en liten Julia till världen. Du var den sötaste lilla babyn jag någonsin sett.'' Mormor fick tårar i ögonen när hon kollade in i mina ögon och log.
''Vi var övertygade om att hon skulle stanna hos oss den här gången och lärt sig en läxa. Men hon vägrade ge upp drömmen på London. När du var tillräckligt gammal för att kunna gå och prata, packade hon alla sina saker och stack igen. Du var bara 3 år. Jag kommer ihåg hur du brukade springa omkring här på gården och cykla på din lilla trehjuling som om det vore igår. Det var en lycklig tid. Anders och Karin var sams, Anders förlät henne när du kom till världen. Hur skulle man inte kunna älska en sådan bedårande liten baby som du? Du förde kärlek och tillit tillbaka till våran familj, du knöt oss samman igen. Jag kunde inte vara lyckligare.
Men.. när du försvann och Karin försvann.. fick Anders en hjärnblödning.. och dog. Det tog flera år att gå igeom och försöka komma över för mig. Alla jag älskade försvann bara sådär ur mitt liv. Karin lämnade inga spår efter sig vart ni tagit vägen, jag kunde inte hitta er någonstans även fast jag sökte i flera år.
Jag tycker det är ganska så otroligt hur ett lyckligt och glatt liv bara kan vända till att bli ett rent helvete, på så kort tid att man inte ens hinner blinka'' Hon hade en blick full med sorg och saknad, all hennes energi försvann ur henne och hon sjönk ihop på stolen. Jag visste inte vad jag skulle säga.. Allt var så.. Orealistiskt. Betydde allt detta att jag hade en liten del tyskt blod i mina ådror, en del svenskt och en del engelskt? Vad kommer näst? Afrikanskt? Jag drog ett djupt andetag och försökte kontrollera chocken.
''Mormor.. Jag menar verkligen det här, jag förstår exakt vad du gick igenom under den där tiden. Jag vet hur det känns när ens liv vänds uppochner, och det känns som om man aldrig mer kommer kunna le igen. Jag vet vad du gick igenom eftersom jag gick igenom samma sak''
''Åhh hjärtat, jag vet. Men skillnaden är att du är så ung.. bara 17 år. Du ska inte behöva gå igenom något sånt vid den här åldern. Jag är så ledsen.. Om jag bara vetat om vart ni var skulle jag komma på direkten'' Hon lutade sig närmare och tog min hand.
''Huvudsaken är att jag är här nu'' Sa jag och log.
''Det har du så rätt i'' Sa hon och log tilbaka.
Det var första gången sen jag lämnade Niall som jag grät ut mot någons axel. Det kändes skönt att gråta. Mormor viskade om och om igen att allt skulle ordna sig och bli bra, precis som alla mödrar eller farmödrar skulle göra. Skillnaden var att även om jag inte träffat den här kvinnan på 14 år så kändes det som om hon förstod mig bättre än någon annan någonsin gjort under hela mitt liv.
Kapitel 61
Askersund- Sverige 22/9-12 13.10
Julias perspektiv:
Jag böjde mig ner och plockade den gula svampen. Jag tror jag ätit svamp två gånger i hela mitt liv. Och dom här svamparna såg varken smaskiga eller ätbara ut. Men mormor lovade att jag skulle älska dom här kantarellerna efter att hon lagt till dom. Så jag fick väl lägga min tillit på henne..
Vi gick omkring i skogen i ungefär 3 timmar, under tiden plockade vi även blåbär. Vi skulle göra muffins. Det var skönt att traska omkring bland mossan, ekar och granar. Luften kändes så frisk och ren här ute.. Det kändes skönt att dra in luften i lungorna. Inte som i London där alla kör omkring i bilar och släpper ut avgaser..
''Nej men titta Julia! En liten ekorre'' Sa mormor och pekade på en tall. Jag kollade åt håller hennes finger riktades, och där satt en liten gyllenbrun ekorre och kollade på oss. Den gjorde ett skutt och hoppade till en annan gren, sen tog den fart och försvann upp i trädet.
Vi såg massa djur när vi gick omkring, till och med en ren och dess två ungar! Mormor sa att dom burkar smyga sig in på trädgården på natten och äta utav hennes äpplen. Vilket hon inte är så förtjust i..
Vi kom tillbaka till huset igen mormor gjorde te och vi satte oss vid bordet för att vila lite efter våran långa promenad ute i skogen. Men vi var båda ivriga med att komma igång med bakningen och matlagningen. Mormor fick ta maten, eftersom jag inte ens kommer ihåg hur svamp smakar så visste jag ännu mindre om hur man tillaga dom. Muffinsen överlämnade mormor till mig. Jag satte igång bakningen och mormor och jag jobbade effektivt och var aldrig ivägen för varandra. Hon gav mig några tips för att få dom mer fylliga och smakrika.
''Visste du om att det här receptet har gått i generation i våran släkt? Det är de här små extrat tipsen som gör dom så speciella'' Sa mormor och blinkade mot mig.
''Ja, mamma nämde något om ett muffins recept som gott i släkten länge.. Hon lovade att vi skulle baka dom någon dag, men.. det blev aldrig av'' Sa jag tyst och kollade ner i smeten. Den kändes plötsligt väldigt tung och seg..
Mormor måste märkt av hur mitt humör sjönk, hon kollade på mig ett tag medans jag rörde om med långa och sega rörelser. Hon sträckte ut handen och drog håret bakom öronen, pussa mig på pannan och drog med handen över min rygg.
''Hon har fortfarande här'' Sa hon. Jag kollade på henne, in i ögonen som var så lik min mors. Ett leende sped sig på mina läppar. Hon log tillbaka mot mig och så fortsatte vi med bak- och matlagningen.
Medans muffinsen var inne i ungen och maten stod på svag värme på plattan satte vi oss vid bordet och pusta ut.
''Jaha.. ''Suckade mormor. Hon såg trött ut.
''Jaa... '' Sa jag. Vad skulle vi prata om? Det blev tyst mellan oss..
''Lyssna här hjärtat, jag vet att du inte kom hit bara därför att. Jag är säker på att du har miljoner frågor. Och det är hellt okej för mig att du frågar.'' Sa hon och log, hon la en hand försiktigt över min.
''Jaa... Jag var bara.. ehm.. Jag hitta aldrig rätt tillfälle för att dra upp något av det..'' Sa jag.
''Varför inte nu?''
Jag log mot henne och nickade.
''Jo.. Jag vet ju att mamma flyttade till London och träffade pappa, vet du vem han är? Vad heter han? Bor han fortfarande i London? Varför stack han?'' Jag lutade mig nyfikter framåt.
Mormor skrattade lite åt min iver, sedan suckade hon och försvann in i tankarna.
''Dave, hette han. Jag vet tyvärr inget om efternamnet, det avslöja hon aldrig'' Sa mormor.
''Varför?''
''Hmm.. Vi kanske ska ta det från början. Såhär var det att Karin var.. ganske olydig och svår knotrollerad. Hon var alltid full av iver och nyfikenhet, vilket ofta satte henne i fara. Av någon anledning drogs hon alltid till England och London. Det var hennes dröm att bo där. Men Anders, Karins pappa och din morfar, avskydde England efter deras insattser i andra världskriget. Och.. Det här är inte precis några goda nyheter, men Anders var nazist. Anders far, Edel, var en SS-soldat i det Tyska fångar lägret Saxenhausen. Anders var aldrig en riktig SS-soldat, men han växte upp i samma miljö som en och formades därför till nazist. Efter befrielsen blev Anders och hans mor, Blide, tvungna att fly till Sverige för att själv inte bli dödade av den brittiska armén som storma in i deras stad. En britt sköt ihjäl Edel mitt framför ögonen på Anders. Och därefter har han alltid hatat det brittiska folket. Anders blev rasande när Karin berättade att hon ville flytta dit, att England var hennes mål i livet, det var vad hon sa, så fick hon en lång utegångsförbud som straff. Självklart brydde sig inte Karin om det.. Hon stack ut när hon ville. Detta ledde till många och långa familje gräl.. Karin påståd att hon hatade oss och skulle rymma till England utan våran tillåtelse. Och det gjorde hon.. 19 år gammal, stack direkt efter studenten. Att inte ha koll på vart sin dotter är.. än nog en av de värsta känslorna som finns. Hon hörde inte ens av sig. 20 år gammal kom hon hem igen, gravid och förkrossad. Dave hade stuckit, lämnat henne helt ensam och förstörd med ett barn. Men abort eller adoption var inget alternativ för henne då. Hon vägrade ge bort sin dotter. Och 8 månader senare kom en liten Julia till världen. Du var den sötaste lilla babyn jag någonsin sett.'' Mormor fick tårar i ögonen när hon kollade in i mina ögon och log.
''Vi var övertygade om att hon skulle stanna hos oss den här gången och lärt sig en läxa. Men hon vägrade ge upp drömmen på London. När du var tillräckligt gammal för att kunna gå och prata, packade hon alla sina saker och stack igen. Du var bara 3 år. Jag kommer ihåg hur du brukade springa omkring här på gården och cykla på din lilla trehjuling som om det vore igår. Det var en lycklig tid. Anders och Karin var sams, Anders förlät henne när du kom till världen. Hur skulle man inte kunna älska en sådan bedårande liten baby som du? Du förde kärlek och tillit tillbaka till våran familj, du knöt oss samman igen. Jag kunde inte vara lyckligare.
Men.. när du försvann och Karin försvann.. fick Anders en hjärnblödning.. och dog. Det tog flera år att gå igeom och försöka komma över för mig. Alla jag älskade försvann bara sådär ur mitt liv. Karin lämnade inga spår efter sig vart ni tagit vägen, jag kunde inte hitta er någonstans även fast jag sökte i flera år.
Jag tycker det är ganska så otroligt hur ett lyckligt och glatt liv bara kan vända till att bli ett rent helvete, på så kort tid att man inte ens hinner blinka'' Hon hade en blick full med sorg och saknad, all hennes energi försvann ur henne och hon sjönk ihop på stolen. Jag visste inte vad jag skulle säga.. Allt var så.. Orealistiskt. Betydde allt detta att jag hade en liten del tyskt blod i mina ådror, en del svenskt och en del engelskt? Vad kommer näst? Afrikanskt? Jag drog ett djupt andetag och försökte kontrollera chocken.
''Mormor.. Jag menar verkligen det här, jag förstår exakt vad du gick igenom under den där tiden. Jag vet hur det känns när ens liv vänds uppochner, och det känns som om man aldrig mer kommer kunna le igen. Jag vet vad du gick igenom eftersom jag gick igenom samma sak''
''Åhh hjärtat, jag vet. Men skillnaden är att du är så ung.. bara 17 år. Du ska inte behöva gå igenom något sånt vid den här åldern. Jag är så ledsen.. Om jag bara vetat om vart ni var skulle jag komma på direkten'' Hon lutade sig närmare och tog min hand.
''Huvudsaken är att jag är här nu'' Sa jag och log.
''Det har du så rätt i'' Sa hon och log tilbaka.
Äggklockan ringde och vi båda hoppade till.
''Åh herregud, det skrämde mig. Men nu är muffinsen är klara'' Sa momor och reste sig upp. Hon tog de handsydda grytlapparna och tog ut plåten ur ungen. Muffinsarna var jätte stora och fylliga! Dom såg jätte goda ut.
Jaha, vad tycker ni om det här kapilet? :)
Kom gärna med åsikter!
Sorry för att jag inte uppdaterat på så länge! :( Hope u can forgive me
Puss Kram //Emelie xx
''Åh herregud, det skrämde mig. Men nu är muffinsen är klara'' Sa momor och reste sig upp. Hon tog de handsydda grytlapparna och tog ut plåten ur ungen. Muffinsarna var jätte stora och fylliga! Dom såg jätte goda ut.
Jaha, vad tycker ni om det här kapilet? :)
Kom gärna med åsikter!
Sorry för att jag inte uppdaterat på så länge! :( Hope u can forgive me
Puss Kram //Emelie xx
TRACKBACKS 2013-02-22 | 17:55:31 DIREKTLÄNK KATEGORI:I'll fix you with love
I'll fix you with love- kapitel 60
Dörrhantaget trycktes ner, men dörren gick inte upp. Personen backom dörren började fippla med låset för att få upp det, efter någon skund hörde ett litet klickande och låset gick upp. Dörrhandtaget tröcks ner och dörren öppnades långsamt.
Jag kunde inte andas. Jag var så nervös på vem personen bakom dörren var. Skulle det vara mormor? Eller någon annan som flyttat in men struntat i att ta bort namnskylten på dörren? Eller kanske någon annan släkting som fått ta över huset om mormor också gått bort utan att jag fått reda på det.
Dörren gled upp...
Kapitel 60
Askersund- Sverige 21/9-12 14.10
Julias perspektiv:
Dörren ar nu öppen. Framför mig stod en gammal kvinna. Hon hade ljust, vitt hår, ganska kort, rynkor i ansiktet och lite små mullig. Hon såg trött ut, men hennes ögon var levande, dom hade en insentiv blå färg. En färg som jag mycket väl kände igen. Det var samma färg som mina och mammas ögon.
Mitt hjärta slog ett hårt slag när jag kollade in i mormors ögon, det var som att kolla in i mammas. Mormor var som en äldra variation av henne, det fanns såklart olikheter, men jag såg bara likheterna och det känds så surrealistiskt att kolla in i dom där ögonen. Mormor fick något konstigt i blicken när hon kollade på mig, ett litet hopp tändes i hennes ögon. Men så blinkade några gånger och det försvann.
''Jaha, och vem har vi här då? Är det från komunen igen? Jag har sagt en miljon gånger att jag inte kommer flytta här ifrån, ni kommer aldrig få riva det här huset och bygga eran dumma lilla fabrik här ute. Det spelar ingen roll hur mycket pegnar ni mutar mig med. Jag vill inte ha dom. Det kan du hälsa dina chefer att jag står fast i.'' Hon lät upprörd.
Trodde hon jag var från komunen? Att jag skulle tvinga henne flytta härifrån? Har dom gjort det? Jag blev förvirrad och kollade oförståeligt på henne. Hennes tjurighet mot mig vek av lite när hon såg min min.
''Ehmm... Jag.. Är inte från komunen'' Sa jag.
Hon höjde frågande på ögonbrynet och väntade på en fortsättning.
''Jag letar efter Rosemarie Johnsen?''
''Jo, det är jag'' Sa hon.
Ett lättat leende spred sig över mitt ansikte. Jag började rota i handväskan och drog upp en av bilderna av mig som liten när jag bodde här och en på mormor och morfar som unga. Jag sträckte fram bilderna till henne, hon tog emot dom och när hon kollade ner på dom gick hennes ansikte över till chock. Hon kollade upp på mig helt mållös.
''Hej mormor. Julia Johnsen'' Sa jag och sträckte fram en hand.
Mormor höjde händerna till munnen helt stum, tårarna blänkte i hennes ögon när hon kollade på mig.
Harrys perspektiv:
Clock was only 7 am, Niall might still be alseep, but I had to talk with him. I parked my car and run upstairs, I rang the doorbell again and again until he opened the door. His hair was tousled and he rubbed his sleepy eyes and squinted against the light. He was only wearing PJ's pants.
''Harry.. what are you doing? Clock is 7 am.. '' He said in a hoarse voice.
''Niall I know how to find Julia'' I said, I was out of breath after running up all the stairs, and secondly, my heart beated hard by expectation and exaltation.
''What?!'' Now he was wide awake.
I took a deep breath to calm myself down.
''Can I come in?'' I said.
''Ofcouse''
I came inside his apartment and we sat down in the kitchen to have talk. I was really exited cause today we both might find out where Julia is!
''What are you talking about? Find Julia? I know she's in Sweden'' He said.
''Yeah, but do you know where in Sweden she is?''
''No...''
''Me neither, and now I know how to find her!'' I said.
''How?''
''Cause I stayed up all night and tried to call her every hour, an around 4 am she finally picked up! So now we can just ask Paul and his cop buddies to track Julias phone!'' I was so exited!
''Wait.. you talked with Julia?!'' He said really surpried and he face lighted up.
''Yeah''
''What did she say?'' He leaned closer to me in curiosity.
''Not much... I asked where she were, she didn't say anything about that couse, I asked when she will come back and why she leaved without sayning goodbye.. It was a really short conversation. She hung up quickly'' I said and he looked a bit disappointed. He leaned back in his chair and looked like that sad again, like all hope run out of him.
''But hey! The big news! We can track her and find her! And--''
''And then what?'' He interrupted me. ''Are we going to drag her back to London again against her will?'' He sounded a bit mad.. His voice had a harsh tone.
''Uhm.. And then.. ehmm...'' What would I say? Yes, let's pack her down in a bag and bring her home again. No..Guess I didn't really think this through. I was just so happy and exited about it..
''Well what if I don't want to find her? What if I told you not to do it, for me?'' He said.
''Why wouldn't you wanna find her?'' I said totally surprised. ''I thought that was what you wanted, to have her with you''
''Yeah, I want her with me. But not against her will. This little.. trip, is something she gotta do. She wants to find answer on all the questions about her life and who she really is. Sweden is a part of her. And I can't hold her back if she wanna go'' He said. The tears glistened in his eyes. I didn't know what to say...
So I nodded, rasied up and went home. Niall gave me a lot to think of..
Julias perspektiv:
Mormor ställde ner en kopp te framför mig. Hon satte sig ner vid bordet mitt emot. Hon var fortfarande chockad, men det värsta hade gett sig.
''Nu måste du berätta, hur hittade du mig? Hur visste du vad du skulle söka efter?'' Sa hon.
Jag kollade ner i te koppen.
''Vill du att jag tar allt från början? Precis allt? För det börjar den dagen då jag och mamma flyttade härifrån'' Sa jag och kollade upp på henne.
''Ja, jag vill höra precis allt. Det spelar ingen roll om vi sitter uppe hela natten och pratar. Gärna för mig'' Sa hon och log.
''Okej.. då så.. Allt började som sagt den dagen då jag och mamma flyttade. Jag kommer såklart inte ihåg själva flytten eftersom jag var så liten, men jag kommer ihåg att jag tyckte något stort hände. Något som blev annorlunda, även fast jag inte riktigt fatta vad. Det tog inte lång tid innan mamma hitta en kille. Phil.....''
Därefter forsätta jag berätta historien om mitt liv. Allt vad jag gick igenom, vad mamma och Phil gjorde, hur jag träffa Niall och mitt liv blev bättre, hur Phil dog och hur jag senare fick reda på sanningen av mamma, hur hon sedan dog och vad jag hur igenom allt kaos med dagboken, fansen och allt hat jag fick. När jag hitta lådan och bilderna på huset, när jag hitta adressen hit och hur jag sen blev tvungen att lämna Niall. Och där brast det för mig. Tårarna började rinna ner för mina kinder, samtidigt som jag pratade spelades scenen upp i huvudet och jag upplevde allt om och om igen. Där gick mormor runt bordet och la sina armar runt mig. Hon drog mig intil sig och höll om mig medans jag grät ut i hennes famn.
Det var första gången sen jag lämnade Niall som jag grät ut mot någons axel. Det kändes skönt att gråta. Mormor viskade om och om igen att allt skulle ordna sig och bli bra, precis som alla mödrar eller farmödrar skulle göra. Skillnaden var att även om jag inte träffat den här kvinnan på 14 år så kändes det som om hon förstod mig bättre än någon annan någonsin gjort under hela mitt liv.
Whatcha think? :3
Vad tror ni Niall tänker? Och Rosemarie och Julia?
Comment please :)
Jag kommer ha väldigt svårt att hinna med att uppdatera i veckan eftersom jag har sjukt jävla mycket skolarbete, ja våra lärare vill ha kål på oss... Men jag ska definitivt hinna med så mycket som möjligt!! :)
Puss Kram //Emelie xx
Jag kunde inte andas. Jag var så nervös på vem personen bakom dörren var. Skulle det vara mormor? Eller någon annan som flyttat in men struntat i att ta bort namnskylten på dörren? Eller kanske någon annan släkting som fått ta över huset om mormor också gått bort utan att jag fått reda på det.
Dörren gled upp...
Kapitel 60
Askersund- Sverige 21/9-12 14.10
Julias perspektiv:
Dörren ar nu öppen. Framför mig stod en gammal kvinna. Hon hade ljust, vitt hår, ganska kort, rynkor i ansiktet och lite små mullig. Hon såg trött ut, men hennes ögon var levande, dom hade en insentiv blå färg. En färg som jag mycket väl kände igen. Det var samma färg som mina och mammas ögon.
Mitt hjärta slog ett hårt slag när jag kollade in i mormors ögon, det var som att kolla in i mammas. Mormor var som en äldra variation av henne, det fanns såklart olikheter, men jag såg bara likheterna och det känds så surrealistiskt att kolla in i dom där ögonen. Mormor fick något konstigt i blicken när hon kollade på mig, ett litet hopp tändes i hennes ögon. Men så blinkade några gånger och det försvann.
''Jaha, och vem har vi här då? Är det från komunen igen? Jag har sagt en miljon gånger att jag inte kommer flytta här ifrån, ni kommer aldrig få riva det här huset och bygga eran dumma lilla fabrik här ute. Det spelar ingen roll hur mycket pegnar ni mutar mig med. Jag vill inte ha dom. Det kan du hälsa dina chefer att jag står fast i.'' Hon lät upprörd.
Trodde hon jag var från komunen? Att jag skulle tvinga henne flytta härifrån? Har dom gjort det? Jag blev förvirrad och kollade oförståeligt på henne. Hennes tjurighet mot mig vek av lite när hon såg min min.
''Ehmm... Jag.. Är inte från komunen'' Sa jag.
Hon höjde frågande på ögonbrynet och väntade på en fortsättning.
''Jag letar efter Rosemarie Johnsen?''
''Jo, det är jag'' Sa hon.
Ett lättat leende spred sig över mitt ansikte. Jag började rota i handväskan och drog upp en av bilderna av mig som liten när jag bodde här och en på mormor och morfar som unga. Jag sträckte fram bilderna till henne, hon tog emot dom och när hon kollade ner på dom gick hennes ansikte över till chock. Hon kollade upp på mig helt mållös.
''Hej mormor. Julia Johnsen'' Sa jag och sträckte fram en hand.
Mormor höjde händerna till munnen helt stum, tårarna blänkte i hennes ögon när hon kollade på mig.
Harrys perspektiv:
Clock was only 7 am, Niall might still be alseep, but I had to talk with him. I parked my car and run upstairs, I rang the doorbell again and again until he opened the door. His hair was tousled and he rubbed his sleepy eyes and squinted against the light. He was only wearing PJ's pants.
''Harry.. what are you doing? Clock is 7 am.. '' He said in a hoarse voice.
''Niall I know how to find Julia'' I said, I was out of breath after running up all the stairs, and secondly, my heart beated hard by expectation and exaltation.
''What?!'' Now he was wide awake.
I took a deep breath to calm myself down.
''Can I come in?'' I said.
''Ofcouse''
I came inside his apartment and we sat down in the kitchen to have talk. I was really exited cause today we both might find out where Julia is!
''What are you talking about? Find Julia? I know she's in Sweden'' He said.
''Yeah, but do you know where in Sweden she is?''
''No...''
''Me neither, and now I know how to find her!'' I said.
''How?''
''Cause I stayed up all night and tried to call her every hour, an around 4 am she finally picked up! So now we can just ask Paul and his cop buddies to track Julias phone!'' I was so exited!
''Wait.. you talked with Julia?!'' He said really surpried and he face lighted up.
''Yeah''
''What did she say?'' He leaned closer to me in curiosity.
''Not much... I asked where she were, she didn't say anything about that couse, I asked when she will come back and why she leaved without sayning goodbye.. It was a really short conversation. She hung up quickly'' I said and he looked a bit disappointed. He leaned back in his chair and looked like that sad again, like all hope run out of him.
''But hey! The big news! We can track her and find her! And--''
''And then what?'' He interrupted me. ''Are we going to drag her back to London again against her will?'' He sounded a bit mad.. His voice had a harsh tone.
''Uhm.. And then.. ehmm...'' What would I say? Yes, let's pack her down in a bag and bring her home again. No..Guess I didn't really think this through. I was just so happy and exited about it..
''Well what if I don't want to find her? What if I told you not to do it, for me?'' He said.
''Why wouldn't you wanna find her?'' I said totally surprised. ''I thought that was what you wanted, to have her with you''
''Yeah, I want her with me. But not against her will. This little.. trip, is something she gotta do. She wants to find answer on all the questions about her life and who she really is. Sweden is a part of her. And I can't hold her back if she wanna go'' He said. The tears glistened in his eyes. I didn't know what to say...
So I nodded, rasied up and went home. Niall gave me a lot to think of..
Julias perspektiv:
Mormor ställde ner en kopp te framför mig. Hon satte sig ner vid bordet mitt emot. Hon var fortfarande chockad, men det värsta hade gett sig.
''Nu måste du berätta, hur hittade du mig? Hur visste du vad du skulle söka efter?'' Sa hon.
Jag kollade ner i te koppen.
''Vill du att jag tar allt från början? Precis allt? För det börjar den dagen då jag och mamma flyttade härifrån'' Sa jag och kollade upp på henne.
''Ja, jag vill höra precis allt. Det spelar ingen roll om vi sitter uppe hela natten och pratar. Gärna för mig'' Sa hon och log.
''Okej.. då så.. Allt började som sagt den dagen då jag och mamma flyttade. Jag kommer såklart inte ihåg själva flytten eftersom jag var så liten, men jag kommer ihåg att jag tyckte något stort hände. Något som blev annorlunda, även fast jag inte riktigt fatta vad. Det tog inte lång tid innan mamma hitta en kille. Phil.....''
Därefter forsätta jag berätta historien om mitt liv. Allt vad jag gick igenom, vad mamma och Phil gjorde, hur jag träffa Niall och mitt liv blev bättre, hur Phil dog och hur jag senare fick reda på sanningen av mamma, hur hon sedan dog och vad jag hur igenom allt kaos med dagboken, fansen och allt hat jag fick. När jag hitta lådan och bilderna på huset, när jag hitta adressen hit och hur jag sen blev tvungen att lämna Niall. Och där brast det för mig. Tårarna började rinna ner för mina kinder, samtidigt som jag pratade spelades scenen upp i huvudet och jag upplevde allt om och om igen. Där gick mormor runt bordet och la sina armar runt mig. Hon drog mig intil sig och höll om mig medans jag grät ut i hennes famn.
Det var första gången sen jag lämnade Niall som jag grät ut mot någons axel. Det kändes skönt att gråta. Mormor viskade om och om igen att allt skulle ordna sig och bli bra, precis som alla mödrar eller farmödrar skulle göra. Skillnaden var att även om jag inte träffat den här kvinnan på 14 år så kändes det som om hon förstod mig bättre än någon annan någonsin gjort under hela mitt liv.
Whatcha think? :3
Vad tror ni Niall tänker? Och Rosemarie och Julia?
Comment please :)
Jag kommer ha väldigt svårt att hinna med att uppdatera i veckan eftersom jag har sjukt jävla mycket skolarbete, ja våra lärare vill ha kål på oss... Men jag ska definitivt hinna med så mycket som möjligt!! :)
Puss Kram //Emelie xx
TRACKBACKS 2013-02-13 | 16:50:00 DIREKTLÄNK KATEGORI:I'll fix you with love
I'll fix you with love- kapitel 59
Jag drog fram en extra tröja och satte på mig ovanpå t-shirten.
Jag suckade och kollade ner på mina händer. Allt var så jobbigt. Och att resa hela dagen hade tagit på min energi. Jag var otroligt trött.. Mina ögon föll ihop hela tiden. Jag tog upp min mobil och startade den. Fler missade samtal och sms som jag ignorerade. Jag sökte efter närmaste hotell i Askersund.
Det enda jag hitta var ett vandrarhem 2 kilometer härifrån. Det skulle jag klara av att gå på egen hand.
Jag tog väskan och gick ut genom dörrarna.
Kapitel 59
England- London 20/9-12 04.57
Julias perspektiv:
''open your mouth'' Sa Niall
Jag gjorde som han sa, ur picknick korgen drog han fram något, men han lät mig inte se det.
''Okay, stay right there'' Sa han och små log.
Jag suckade och kollade ner på mina händer. Allt var så jobbigt. Och att resa hela dagen hade tagit på min energi. Jag var otroligt trött.. Mina ögon föll ihop hela tiden. Jag tog upp min mobil och startade den. Fler missade samtal och sms som jag ignorerade. Jag sökte efter närmaste hotell i Askersund.
Det enda jag hitta var ett vandrarhem 2 kilometer härifrån. Det skulle jag klara av att gå på egen hand.
Jag tog väskan och gick ut genom dörrarna.
Kapitel 59
England- London 20/9-12 04.57
Julias perspektiv:
''open your mouth'' Sa Niall
Jag gjorde som han sa, ur picknick korgen drog han fram något, men han lät mig inte se det.
''Okay, stay right there'' Sa han och små log.
Han höjde handen och ställde in siktet mot min mun. Han slutade le och fokuserade på att pricka rätt, den där lilla koncentrerade rynkan i hans panna syntes och jag började skratta mot hans min. Han var så söt när man riktigt fokuserade på något.
''Julia! You can't move'' Sa han.
''Alright, sorry'' Sa jag och slutade skratta. Jag satt och gapade som ett fån för att få Niall nöjd. Han ställde in sitt sikte igen och gjorde en lätt liten vick på handen och så flög en vindruva ur hans hand. Den prickade mig rätt på näsan och studsade tillbaka och landade framför honom. Niall föll ner på rygg och började skratta åt mig.
''Silly!'' Sa jag och hoppade på honom. Han drog mig intil sig och fortsatte skratta, han pussa mig på huvudet och kramade om mig.
''I love you honey'' Sa han och suckade lyckligt ut i en suck.
''I love you too baby''
Min mobil väckte mig ur min dröm. Ringsignalen kändes som ett barndalarm i mina öron så här tidigt på morgonen. Vem ringer klockan 5?!
Irriterat sträckte jag mig efter mobilen och svarade.
''Julia'' Sa jag.
''Oh thank Jesus you're picking up! Finally! I've been trying to reach you all night!''
Jag stelnade till och satte mig käpprakt upp med ett ryck. Då gick det upp för mig att jag inte längre låg hemma i Nialls lägenhet och sov. Jag var i någons annans rum.. Allt strömmade in i mitt huvud på en gång, hela gårdagen spelades upp för min inre syn på mindre än en sekund. Och drömmen jag nyss haft började svida i hjärtat av smärta och saknad...
''Hello, Julia?'' Jag kom på att jag fortfarande höll telefonen i min hand. Jag svalde hårt.
''Y-yes Harry?'' Sa jag med darrig röst.
''Good, you're still ther. I thought you had leave'' Sa han. Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag sa inget alls.
''Where are you?'' Sa han.
''Sweden''
''A bit more specific?''
''I'm sorry, I can't tell you'' Sa jag.
''Why not? How am I else gonna know where to go if something happenes?'' Sa han.
''Nothing's gonna happen Harry...'' Sa jag självsäkert. ''I can take care of myself'' Precis som jag gjort under ungefär hela mitt liv innan jag träffade Niall och resten av gänget.
''Why did you go to Sweden?'' Fråga han.
''Cause.. I wanna meet my grandma. I wanna know more about my family'' Sa jag.
''I thought we were your family''
Jag drog ett djupt andetag och pressade ner gråten. Det var riktigt jobbigt att prata med honom.
''Julia! You can't move'' Sa han.
''Alright, sorry'' Sa jag och slutade skratta. Jag satt och gapade som ett fån för att få Niall nöjd. Han ställde in sitt sikte igen och gjorde en lätt liten vick på handen och så flög en vindruva ur hans hand. Den prickade mig rätt på näsan och studsade tillbaka och landade framför honom. Niall föll ner på rygg och började skratta åt mig.
''Silly!'' Sa jag och hoppade på honom. Han drog mig intil sig och fortsatte skratta, han pussa mig på huvudet och kramade om mig.
''I love you honey'' Sa han och suckade lyckligt ut i en suck.
''I love you too baby''
Min mobil väckte mig ur min dröm. Ringsignalen kändes som ett barndalarm i mina öron så här tidigt på morgonen. Vem ringer klockan 5?!
Irriterat sträckte jag mig efter mobilen och svarade.
''Julia'' Sa jag.
''Oh thank Jesus you're picking up! Finally! I've been trying to reach you all night!''
Jag stelnade till och satte mig käpprakt upp med ett ryck. Då gick det upp för mig att jag inte längre låg hemma i Nialls lägenhet och sov. Jag var i någons annans rum.. Allt strömmade in i mitt huvud på en gång, hela gårdagen spelades upp för min inre syn på mindre än en sekund. Och drömmen jag nyss haft började svida i hjärtat av smärta och saknad...
''Hello, Julia?'' Jag kom på att jag fortfarande höll telefonen i min hand. Jag svalde hårt.
''Y-yes Harry?'' Sa jag med darrig röst.
''Good, you're still ther. I thought you had leave'' Sa han. Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag sa inget alls.
''Where are you?'' Sa han.
''Sweden''
''A bit more specific?''
''I'm sorry, I can't tell you'' Sa jag.
''Why not? How am I else gonna know where to go if something happenes?'' Sa han.
''Nothing's gonna happen Harry...'' Sa jag självsäkert. ''I can take care of myself'' Precis som jag gjort under ungefär hela mitt liv innan jag träffade Niall och resten av gänget.
''Why did you go to Sweden?'' Fråga han.
''Cause.. I wanna meet my grandma. I wanna know more about my family'' Sa jag.
''I thought we were your family''
Jag drog ett djupt andetag och pressade ner gråten. Det var riktigt jobbigt att prata med honom.
''You are. I just need to know.. the truth. For once'' Jag var helt säker på att han kunde höra hur nära jag var på att börja gråta. Vilket jag tyckte var pinsamt.
''Why didn't you say goodbye to me? I had no idea you were going move..'' Sa han. Han var nog lika nära gråten som jag.
''I'm not moving, I'm coming back Harry''
''You promise?''
''I promise'' Sa jag.
''Good.. when?'' Han lät lite mer lättad nu.
''I don't know that... ''
''I hope it will be soon. I miss you''
Jag svalde hårt. Jag måste sätta ett slut på det här samtalet annars kommer alla murar jag byggt upp börja rasa.
''I miss too, but hey, I really need to go. I'll call you back soon, greet the rest of the family from me. Okay bye Harry'' Sen la jag snabb på.
Jag föll tillbaka i sängen igen. Jag blundade hårt så inte ens enda tår skulle rinna ut. Jag ska inte gråta, jag ska inte gråta upprepade jag för mig själv om och om igen. Men ljudet av Nialls skratt från drömmen ekade inom mig och utan att kunna hejda mig själv så strömmade tårarna ner för mina kinder.
Två timmar senare:
Efter en dusch och lite frukost var jag redo att checka ut. Jag visste inte om jag kanske skulle komma tillbaka hit eller inte.. Om jag inte hittar mormor idag så kanske jag kommer tillbaka senare ikväll och checkar in igen. Jag hade berättat det till kvinnan som ägde vandrarhemmet och som satt i receptionen bakom ett skrivbord, hon lovade att ge mig samma rum igen om det var så att jag kom tillbaka.
Jag slog mig ner i den lilla soffan som fanns i receptionen och drog bort min mobil ur fickan, jag raderade alla händelser om olästa sms och missade samtal. Jag klickade mig in på google maps och sökte efter mormors adress Hon bodde en lång bit ute på landet. Jag skulle knappats kunna gå hela den biten med båda väskorna. Det skulle ta hela dagen. Jag får väl pröjsa en taxi då..
Jag drog med mig min rullväska ut på parkeringen utanför vandrarhemmet. Taxin körde in på parkeringen och den här gången var det en kvinnlig chaufför som hjälpte mig med väskorna. Jag gav henne andressen som hon knappade in på GPS:en och sen började vi köra. Bilfärden tog ungefär 40 minuter. När jag kom ut ur bilden var det grusväg under mina fötter, jag skulle knappats lyckas med att rulla resväskan över den här vägen. Jag fick ta i med alla mina muskler för att bära den över till ginden där en plåtskylt satt uppe med namnet Smultronstrået.
Smultronstrået Djursundavägen 5 jo, det var rätt adress. Huset stämde med fotografierna jag sett. Visserligen lite färglöst och liksom en slags grå stämning över det.. Men man kunde klart och tydligt se att det var samma hus.
Jag betalade taxin och sen körde hon iväg. Jag vände blicken mot huset igen och svalde hårt. Jag öppnade grinden som glad upp med ett gnislande ljud som skärde i öronen. Jag drog in min väska på gården och ställde den ner på stenplatorna som låg på gången fram till dörren sen stängde jag grinden igen.
Jag vände mig mot huset och gick sakta mot dörren. Jag tog de två små trappstegen upp och kollade på namnet som stod skrivet i skrivstil på en plåtskylt på dörren. Johnsen. Det var verkligen nu eller aldrig.
Efter ett djupt andetag sträckte jag mig efter den tunga dörrknackaren och knackade två gånger. Ljudet av när den bankades mot dörren ekade i luften.
Inget hände.
Jag stod kvar och väntade några sekunder. Men inget hände. Jag vägrade ge upp bara efter första försöker, jag knackade igen och väntade på reslutat. Men samma som förut, inget hände.
Besvikelsen sköljde över mig. Jag kollade på huset. Ska jag vara ärlig ser det rätt dött ut.. Om jag inte visste bättre skulle jag direkt anta att huset blivit övergivet för flera år sen. Besviken och trött vände jag långsamt på mig och började gå ner för trappan. Det skulle ta minst 40 minuter innan en taxi kom för att hämta mig...
Men så hörde jag något. Jag stannade mitt i steget, vred huvudet mot dörren och lyssnade.
Jo, det där var fotsteg. Jag tog några snabba steg upp för trappan igen. Hjärtat slog hårt och snabbt, jag var nervös, rädd och förväntansfull på samma gång.
Dörrhantaget trycktes ner, men dörren gick inte upp. Personen backom dörren började fippla med låset för att få upp det, efter någon skund hörde ett litet klickande och låset gick upp. Dörrhandtaget tröcks ner och dörren öppnades långsamt.
Jag kunde inte andas. Jag var så nervös på vem personen bakom dörren var. Skulle det vara mormor? Eller någon annan som flyttat in men struntat i att ta bort namnskylten på dörren? Eller kanske någon annan släkting som fått ta över huset om mormor också gått bort utan att jag fått reda på det.
Dörren gled upp...
exciting???
Vem tror ni det är?! :D Kommentera vad ni tror dankeee <3
Jag vet att jag inte uppdaterat på en vecka eller hur mycket det är.. Men asså skolan tar bokstavligt kål på mig. Har pluggat precis varje dag efter skolan, + nationella prov i veckan. Har inte haft tid att uppdatera. Är jätte ledsen :(
Fööörlåt <333
Puss Kram //Emelie
''Why didn't you say goodbye to me? I had no idea you were going move..'' Sa han. Han var nog lika nära gråten som jag.
''I'm not moving, I'm coming back Harry''
''You promise?''
''I promise'' Sa jag.
''Good.. when?'' Han lät lite mer lättad nu.
''I don't know that... ''
''I hope it will be soon. I miss you''
Jag svalde hårt. Jag måste sätta ett slut på det här samtalet annars kommer alla murar jag byggt upp börja rasa.
''I miss too, but hey, I really need to go. I'll call you back soon, greet the rest of the family from me. Okay bye Harry'' Sen la jag snabb på.
Jag föll tillbaka i sängen igen. Jag blundade hårt så inte ens enda tår skulle rinna ut. Jag ska inte gråta, jag ska inte gråta upprepade jag för mig själv om och om igen. Men ljudet av Nialls skratt från drömmen ekade inom mig och utan att kunna hejda mig själv så strömmade tårarna ner för mina kinder.
Två timmar senare:
Efter en dusch och lite frukost var jag redo att checka ut. Jag visste inte om jag kanske skulle komma tillbaka hit eller inte.. Om jag inte hittar mormor idag så kanske jag kommer tillbaka senare ikväll och checkar in igen. Jag hade berättat det till kvinnan som ägde vandrarhemmet och som satt i receptionen bakom ett skrivbord, hon lovade att ge mig samma rum igen om det var så att jag kom tillbaka.
Jag slog mig ner i den lilla soffan som fanns i receptionen och drog bort min mobil ur fickan, jag raderade alla händelser om olästa sms och missade samtal. Jag klickade mig in på google maps och sökte efter mormors adress Hon bodde en lång bit ute på landet. Jag skulle knappats kunna gå hela den biten med båda väskorna. Det skulle ta hela dagen. Jag får väl pröjsa en taxi då..
Jag drog med mig min rullväska ut på parkeringen utanför vandrarhemmet. Taxin körde in på parkeringen och den här gången var det en kvinnlig chaufför som hjälpte mig med väskorna. Jag gav henne andressen som hon knappade in på GPS:en och sen började vi köra. Bilfärden tog ungefär 40 minuter. När jag kom ut ur bilden var det grusväg under mina fötter, jag skulle knappats lyckas med att rulla resväskan över den här vägen. Jag fick ta i med alla mina muskler för att bära den över till ginden där en plåtskylt satt uppe med namnet Smultronstrået.
Smultronstrået Djursundavägen 5 jo, det var rätt adress. Huset stämde med fotografierna jag sett. Visserligen lite färglöst och liksom en slags grå stämning över det.. Men man kunde klart och tydligt se att det var samma hus.
Jag betalade taxin och sen körde hon iväg. Jag vände blicken mot huset igen och svalde hårt. Jag öppnade grinden som glad upp med ett gnislande ljud som skärde i öronen. Jag drog in min väska på gården och ställde den ner på stenplatorna som låg på gången fram till dörren sen stängde jag grinden igen.
Jag vände mig mot huset och gick sakta mot dörren. Jag tog de två små trappstegen upp och kollade på namnet som stod skrivet i skrivstil på en plåtskylt på dörren. Johnsen. Det var verkligen nu eller aldrig.
Efter ett djupt andetag sträckte jag mig efter den tunga dörrknackaren och knackade två gånger. Ljudet av när den bankades mot dörren ekade i luften.
Inget hände.
Jag stod kvar och väntade några sekunder. Men inget hände. Jag vägrade ge upp bara efter första försöker, jag knackade igen och väntade på reslutat. Men samma som förut, inget hände.
Besvikelsen sköljde över mig. Jag kollade på huset. Ska jag vara ärlig ser det rätt dött ut.. Om jag inte visste bättre skulle jag direkt anta att huset blivit övergivet för flera år sen. Besviken och trött vände jag långsamt på mig och började gå ner för trappan. Det skulle ta minst 40 minuter innan en taxi kom för att hämta mig...
Men så hörde jag något. Jag stannade mitt i steget, vred huvudet mot dörren och lyssnade.
Jo, det där var fotsteg. Jag tog några snabba steg upp för trappan igen. Hjärtat slog hårt och snabbt, jag var nervös, rädd och förväntansfull på samma gång.
Dörrhantaget trycktes ner, men dörren gick inte upp. Personen backom dörren började fippla med låset för att få upp det, efter någon skund hörde ett litet klickande och låset gick upp. Dörrhandtaget tröcks ner och dörren öppnades långsamt.
Jag kunde inte andas. Jag var så nervös på vem personen bakom dörren var. Skulle det vara mormor? Eller någon annan som flyttat in men struntat i att ta bort namnskylten på dörren? Eller kanske någon annan släkting som fått ta över huset om mormor också gått bort utan att jag fått reda på det.
Dörren gled upp...
exciting???
Vem tror ni det är?! :D Kommentera vad ni tror dankeee <3
Jag vet att jag inte uppdaterat på en vecka eller hur mycket det är.. Men asså skolan tar bokstavligt kål på mig. Har pluggat precis varje dag efter skolan, + nationella prov i veckan. Har inte haft tid att uppdatera. Är jätte ledsen :(
Fööörlåt <333
Puss Kram //Emelie
TRACKBACKS 2013-02-09 | 17:40:00 DIREKTLÄNK KATEGORI:I'll fix you with love
I'll fix you with love- kapitel 58
I'll fix you with love- kapitel 57
När jag kollade ut över London såg jag även området där vi bott. Jag och.. han.
Så många gånger jag stått där nere på gatan och vinkat hejdå till honom medans han flyger mot USA och andra länder.. Jag kan nästan föreställa mig hur han står nere på gatan och ser upp på flygplanet som flyger över honom just nu.
''Bye honey'' Viskade jag. Trots mina hårda ansträngningar föll endå en tår ner för min kind.
Resan därefter blev den längst i mitt liv.
Kapitel 57
England- London 19/9-12 14.40
Nialls perspektiv:
My thoughts were completely blurry and dizzy. I didn't know what's going on or what I should do. I just flew around the streets of London.
What just happened... an hour ago? I don't know, it could have been an hour, ten minutes or a minute ago, it just feels like something unreal. A nightmare that came true. Did that really happen with Julia?
I didn't know where she was. I felt alone, like... like an empty void inside of me.
I think people were looking at me. But I didn't see them. I just keeped on walking on the street. I don't think I noticed, but before I knew it I was standing outside the apartment. And when I opened the dorr, it made clear for me. I saw the keys on the doormat. I saw the plastic rose on of a key chain. That's her rose. I bent down and picked up the keys. I looked at them. Why aren't they with her? Why arn't them in her purse as they should?
I put the keys on the hall office and proceeded into the apartment. It was so empty. And incredibly uncomfortable quiet. No Julia coming smiling and hugging me.. I walked over to the bedroom and looked around. One of the drawers on the dresser was open. I went to close it. Then I saw something weird when I looked down in it. It was empty. Where's all Julias stuffs? All her clothes.. Then I remember. She's gone.
It was too painful to be inside this room so I went inside the kitchen. Just as empty as the rest of the apartment. But I saw something on the table. A letter. I picked it up.
''Dear Niall.
When you read this I'm probably already gone. I'm on a plane to Sweden. As I told you I wanna meet my grandma and clear up things with my life. There's so many questions I gotta find answers on. I know it's hard, but please try to understand. It would make things easier. And I'm sorry, but I can't tell you where in Sweden I'm going. I need to do this on my own. I promise I will call you soon.
I'm sorry things got as it got between us, but I think a break will be the best right now. I know it's hard for you to see that right now, but eventually I think you will understand this that this is the right decision. At least for now.
Please don't be sad, I'm not leaving you. I will come back. But please surprise me with a happy face on the next magazing when I'm walking down the store saying ''Niall is back'' on the cover. That would make me feel relieved and proud.
I love you Niall, you're my hero. Greet the lads from me. Love Julia xx
P.S I got a twitter account, @aanotherdimension I'm following you ''
I put the letter down on the table. My hand were shaking. My whole body were shaking. I sat down on one of the chairs. The one Julia sat on before. I burried my face in my hands. And then the tears came.
I couldn't stop them. They just keeped on streaming down my face. How could I be so stupid?! How could I treat Julia like that?! Like a fucking housekeeper!
I felt like shit. Worthless.
After crying a bit I picked up my phone. I went on twitter to write a new tweet.
''Well congrats, Nulia is over.''
Tweet.
Liams perspektiv:
I was sitting on the couch in the livingroom reading tweets. Some fans are really hilarious. They're crazy.
They're still going on with the carrots and pussies jokes.
A girl send me a pic of a movie cover, it was a photoshoped one. Instead of ''cloudy with a chance of meatballs'' it says ''cloudy with a chance of spoons''. She wrote: ''Don't worry babe, I'll protect you ;)xx''
It made me laugh and I retweeted the tweet.
I carried on reading tweets. But my smile slowly faded out. It was chaos and panic all over twitter in lesser then a minute.
''We're the most horrible fanbase ever. Look what we done to Julia and Niall. I can't take this anymore''
''I miss Nulia :'(''
''I just wanna hug them both and bring them back together''
''I'm actually not sad. I think this was for the best''
''Wow... Can't belive Nialls tweet''
What's happening?! What's going on with Julia and Niall? Bring them back together? Nialls tweet?
Så många gånger jag stått där nere på gatan och vinkat hejdå till honom medans han flyger mot USA och andra länder.. Jag kan nästan föreställa mig hur han står nere på gatan och ser upp på flygplanet som flyger över honom just nu.
''Bye honey'' Viskade jag. Trots mina hårda ansträngningar föll endå en tår ner för min kind.
Resan därefter blev den längst i mitt liv.
Kapitel 57
England- London 19/9-12 14.40
Nialls perspektiv:
My thoughts were completely blurry and dizzy. I didn't know what's going on or what I should do. I just flew around the streets of London.
What just happened... an hour ago? I don't know, it could have been an hour, ten minutes or a minute ago, it just feels like something unreal. A nightmare that came true. Did that really happen with Julia?
I didn't know where she was. I felt alone, like... like an empty void inside of me.
I think people were looking at me. But I didn't see them. I just keeped on walking on the street. I don't think I noticed, but before I knew it I was standing outside the apartment. And when I opened the dorr, it made clear for me. I saw the keys on the doormat. I saw the plastic rose on of a key chain. That's her rose. I bent down and picked up the keys. I looked at them. Why aren't they with her? Why arn't them in her purse as they should?
I put the keys on the hall office and proceeded into the apartment. It was so empty. And incredibly uncomfortable quiet. No Julia coming smiling and hugging me.. I walked over to the bedroom and looked around. One of the drawers on the dresser was open. I went to close it. Then I saw something weird when I looked down in it. It was empty. Where's all Julias stuffs? All her clothes.. Then I remember. She's gone.
It was too painful to be inside this room so I went inside the kitchen. Just as empty as the rest of the apartment. But I saw something on the table. A letter. I picked it up.
''Dear Niall.
When you read this I'm probably already gone. I'm on a plane to Sweden. As I told you I wanna meet my grandma and clear up things with my life. There's so many questions I gotta find answers on. I know it's hard, but please try to understand. It would make things easier. And I'm sorry, but I can't tell you where in Sweden I'm going. I need to do this on my own. I promise I will call you soon.
I'm sorry things got as it got between us, but I think a break will be the best right now. I know it's hard for you to see that right now, but eventually I think you will understand this that this is the right decision. At least for now.
Please don't be sad, I'm not leaving you. I will come back. But please surprise me with a happy face on the next magazing when I'm walking down the store saying ''Niall is back'' on the cover. That would make me feel relieved and proud.
I love you Niall, you're my hero. Greet the lads from me. Love Julia xx
P.S I got a twitter account, @aanotherdimension I'm following you ''
I put the letter down on the table. My hand were shaking. My whole body were shaking. I sat down on one of the chairs. The one Julia sat on before. I burried my face in my hands. And then the tears came.
I couldn't stop them. They just keeped on streaming down my face. How could I be so stupid?! How could I treat Julia like that?! Like a fucking housekeeper!
I felt like shit. Worthless.
After crying a bit I picked up my phone. I went on twitter to write a new tweet.
''Well congrats, Nulia is over.''
Tweet.
Liams perspektiv:
I was sitting on the couch in the livingroom reading tweets. Some fans are really hilarious. They're crazy.
They're still going on with the carrots and pussies jokes.
A girl send me a pic of a movie cover, it was a photoshoped one. Instead of ''cloudy with a chance of meatballs'' it says ''cloudy with a chance of spoons''. She wrote: ''Don't worry babe, I'll protect you ;)xx''
It made me laugh and I retweeted the tweet.
I carried on reading tweets. But my smile slowly faded out. It was chaos and panic all over twitter in lesser then a minute.
''We're the most horrible fanbase ever. Look what we done to Julia and Niall. I can't take this anymore''
''I miss Nulia :'(''
''I just wanna hug them both and bring them back together''
''I'm actually not sad. I think this was for the best''
''Wow... Can't belive Nialls tweet''
What's happening?! What's going on with Julia and Niall? Bring them back together? Nialls tweet?
WHAT?
I went on Nialls profile.
''Well congrats, Nulia is over.'' was his last tweet.
Nulia is over? I was staring at my screen for a while, then I picked up my phone, my hands were shaking and all I could think of was to pray for Niall to pick his phone up. Luckily he did!
''Yeah?'' He said with a raspy voice. Sounded like he just had cried.
''Niall what's going on? The fans are going crazy on twitter!''
''What are they saying'' He said and cleared his throat.
''They're saying you and Julia broke up''
''Well.. yeah''
''So it's true?'' I asked.
I went on Nialls profile.
''Well congrats, Nulia is over.'' was his last tweet.
Nulia is over? I was staring at my screen for a while, then I picked up my phone, my hands were shaking and all I could think of was to pray for Niall to pick his phone up. Luckily he did!
''Yeah?'' He said with a raspy voice. Sounded like he just had cried.
''Niall what's going on? The fans are going crazy on twitter!''
''What are they saying'' He said and cleared his throat.
''They're saying you and Julia broke up''
''Well.. yeah''
''So it's true?'' I asked.
''I have to go, talk to you later'' I could hear he was about to cry.
''Niall I'll be there in five''
''Thanks mate'' He said with that raspy voice again.
We hung up and I closed the computer, took my keys and phone and went out. I started the car and drove down the street in Nialls direction. I drove fast, I was there in 5 minutes as I told him.
The door was opend, so I went inside. But I locked it before I started to look for him. I found him in the kitchen sitting on one of the chairs. He burried his face on his hands. I wasn't sure if he was crying or just being sad.
But I sat down opposite him.
''Hi'' I said.
''Hi'' He said, but he didn't look up at me.
''How are you?''
''Well.. I've been better'' He said, sighed and looked up at me. He had tears in his eyes.
''I'm sorry mate. I had no idea of what's going on. If I only knew I might could have talked her out of it and made her stay. I'm sorry'' I said.
''It's not your fault. I don't think you could have made any change. She's sure on this. She leaved this letter on the table before she left'' He said and gave me a papper. I took it and readed it.
When I was done I took a deep breath. I didn't know what to say or do.
''Well, she's saying she will come back'' I said in an attempt to cheer him up. Don't think it worked...
''mmhh...'' he murmured.
We sat there for a while, all quiet. It was a.. weird silence.
''Are you hungry?'' I said after a while.
''A bit maybe''
''Then I know the perfect cure. I'll go buy us some nando's, brownies and milkshake. I'll be right back'' I said and rasied up. I think I saw a little smile in his eyes.
''I know that would cheer you up! nando's, brownies and milkshake is your weakness'' I said.
A smile spread on his lips.
''You know me damn well mate''
''Yeah, I know. Pick a movie while I'm gone'' I said and went out of the apartment.
Whatcha think? :3 :3
Tack för fina kommentarer på förra kapilet! Gör mig super glad!! Lämna gärna en kommentar på det här kapitlet också :)
Puss Kram //Emelie xx
''Niall I'll be there in five''
''Thanks mate'' He said with that raspy voice again.
We hung up and I closed the computer, took my keys and phone and went out. I started the car and drove down the street in Nialls direction. I drove fast, I was there in 5 minutes as I told him.
The door was opend, so I went inside. But I locked it before I started to look for him. I found him in the kitchen sitting on one of the chairs. He burried his face on his hands. I wasn't sure if he was crying or just being sad.
But I sat down opposite him.
''Hi'' I said.
''Hi'' He said, but he didn't look up at me.
''How are you?''
''Well.. I've been better'' He said, sighed and looked up at me. He had tears in his eyes.
''I'm sorry mate. I had no idea of what's going on. If I only knew I might could have talked her out of it and made her stay. I'm sorry'' I said.
''It's not your fault. I don't think you could have made any change. She's sure on this. She leaved this letter on the table before she left'' He said and gave me a papper. I took it and readed it.
When I was done I took a deep breath. I didn't know what to say or do.
''Well, she's saying she will come back'' I said in an attempt to cheer him up. Don't think it worked...
''mmhh...'' he murmured.
We sat there for a while, all quiet. It was a.. weird silence.
''Are you hungry?'' I said after a while.
''A bit maybe''
''Then I know the perfect cure. I'll go buy us some nando's, brownies and milkshake. I'll be right back'' I said and rasied up. I think I saw a little smile in his eyes.
''I know that would cheer you up! nando's, brownies and milkshake is your weakness'' I said.
A smile spread on his lips.
''You know me damn well mate''
''Yeah, I know. Pick a movie while I'm gone'' I said and went out of the apartment.
Whatcha think? :3 :3
Tack för fina kommentarer på förra kapilet! Gör mig super glad!! Lämna gärna en kommentar på det här kapitlet också :)
Puss Kram //Emelie xx
TRACKBACKS 2013-01-26 | 13:50:00 DIREKTLÄNK KATEGORI:I'll fix you with love
I'll fix you with love- kapitel 56
Varför gjorde han så här? Är Aiden viktigare än honom? Betyder han mer än jag?
Massa liknande frågor bubblade upp i mitt huvud. Och jag blev så trött på det. Jag blev så trött på alla miljoner frågor som alltid ska surra omkring i mitt huvud. Jag vill så gärna ha svar på dom. Jag vill ha svar på vem jag egentligen är. Just nu känner jag mig så vilsen. Jag orkar inte leva i alla hemligheter längre.
Och jag hade redan tänkt över det här mycket. Nu insåg jag att det är rätt. Jag måste göra det jag grubblat över det senaste dygnet. Imorgon skulle det bli ett långt samtal med Niall.
Kapitel 56
England- London 19/9-12 13.30
Julias perspektiv:
Jag satt ute i köket och väntade.
Min blick gled hela tiden till klockan. 13.30.
Hur länge tänker han egenlitgen sova?? Mitt ben skakade nervöst, jag hade druckit minst 4 glas vatten den senaste timmen. Jag vill inte gå in och väcka honom. Han får sova ut så han är utvilad och beredd inför vårat samtal. Som jag hoppas blir snart för jag orkar knappt vänta mer.
Jag undar verkligen hur hans reaktion kommer bli. Kommer han bli arg? Som han varit dom senaste dagarna? Han kanske inte tar mig seröst och bara struntar i allt?
Jag satt länge och funderade ut hur morgondagen kommer se ut efter att vi pratat. Miljoner tankar snurrade runt i mitt huvud och jag var så inne i mig själv att jag hoppade minst 3 meter upp från stolen när Niall kom in i köket och slumrade ''Morning'' med hes morgonröst. Han hade på sig slitna jeans och en t-shirt.
''Hi, did you sleep good?'' Sa jag.
''Yeah.. but I got a headache since last night'' Sa han och öppnade kylskåpet.
Jag ville helst inte veta vad dom gjorde igår, hur fulla dom blev eller hur dom tog sig hem. Men Aiden var i alla fall inte kvar. Jag fråga inte var han var. Jag var faktiskt glad över att han inte var här.
''Niall, I gotta talk to you'' Sa jag efter ett tags tysnad. Jag kollade allvarligt på honom, han släppte smörkniven och suckade.
''Yeah, you said that yesterday I think.. What is it?''
''Please sit down'' Sa jag och gjorde en gest mot stolen.
Han släntra över till stolen mitt emot mig och slog sig ner.
''Yeah?''
Jag tog ett djupt andetag. Det här skulle bli tufft.
''Niall.. I don't really know what's going on right now between you and me. I feel like we are slipping away from each other. You know what I mean?'' Sa jag och kollade på honom.
Han ryckte på axlarna till svar. Det gjorde mig lite irriterad. Tog han inte det här på allvar? Det är ju viktigt!
''Well, anyway. I know you need to get back to work pretty soon. And I know the fans won't let me or you be without putting up a camera or anything in our faces. But I don't wanna keep you away from the rest of the world, you can't stop the time. I know you can't stay with me here forever, and I don't wanna be the reason you throw your life away. And I'm alright now. I also wanna go out again. I don't want to just sit here. I wanna clear up my life Niall.''
''I know that.. But what do you mean?'' Sa han och kollade frågande på mig. Han såg mer vaknare nu, mer allvarligare.
''We both know that these last days haven't really.. improved our relationship. I think we need a break to figure out things... '' Sa jag tillslut.
''What is it that we need to figure out? I don't have to figure out anything!'' Han lät irriterad.
''I do Niall. I'm wanna go to Sweden and meet my grandma''
''Are you serious?'' Sa han. Jag såg den där glimten av ilska i hans ögon igen.
Massa liknande frågor bubblade upp i mitt huvud. Och jag blev så trött på det. Jag blev så trött på alla miljoner frågor som alltid ska surra omkring i mitt huvud. Jag vill så gärna ha svar på dom. Jag vill ha svar på vem jag egentligen är. Just nu känner jag mig så vilsen. Jag orkar inte leva i alla hemligheter längre.
Och jag hade redan tänkt över det här mycket. Nu insåg jag att det är rätt. Jag måste göra det jag grubblat över det senaste dygnet. Imorgon skulle det bli ett långt samtal med Niall.
Kapitel 56
England- London 19/9-12 13.30
Julias perspektiv:
Jag satt ute i köket och väntade.
Min blick gled hela tiden till klockan. 13.30.
Hur länge tänker han egenlitgen sova?? Mitt ben skakade nervöst, jag hade druckit minst 4 glas vatten den senaste timmen. Jag vill inte gå in och väcka honom. Han får sova ut så han är utvilad och beredd inför vårat samtal. Som jag hoppas blir snart för jag orkar knappt vänta mer.
Jag undar verkligen hur hans reaktion kommer bli. Kommer han bli arg? Som han varit dom senaste dagarna? Han kanske inte tar mig seröst och bara struntar i allt?
Jag satt länge och funderade ut hur morgondagen kommer se ut efter att vi pratat. Miljoner tankar snurrade runt i mitt huvud och jag var så inne i mig själv att jag hoppade minst 3 meter upp från stolen när Niall kom in i köket och slumrade ''Morning'' med hes morgonröst. Han hade på sig slitna jeans och en t-shirt.
''Hi, did you sleep good?'' Sa jag.
''Yeah.. but I got a headache since last night'' Sa han och öppnade kylskåpet.
Jag ville helst inte veta vad dom gjorde igår, hur fulla dom blev eller hur dom tog sig hem. Men Aiden var i alla fall inte kvar. Jag fråga inte var han var. Jag var faktiskt glad över att han inte var här.
''Niall, I gotta talk to you'' Sa jag efter ett tags tysnad. Jag kollade allvarligt på honom, han släppte smörkniven och suckade.
''Yeah, you said that yesterday I think.. What is it?''
''Please sit down'' Sa jag och gjorde en gest mot stolen.
Han släntra över till stolen mitt emot mig och slog sig ner.
''Yeah?''
Jag tog ett djupt andetag. Det här skulle bli tufft.
''Niall.. I don't really know what's going on right now between you and me. I feel like we are slipping away from each other. You know what I mean?'' Sa jag och kollade på honom.
Han ryckte på axlarna till svar. Det gjorde mig lite irriterad. Tog han inte det här på allvar? Det är ju viktigt!
''Well, anyway. I know you need to get back to work pretty soon. And I know the fans won't let me or you be without putting up a camera or anything in our faces. But I don't wanna keep you away from the rest of the world, you can't stop the time. I know you can't stay with me here forever, and I don't wanna be the reason you throw your life away. And I'm alright now. I also wanna go out again. I don't want to just sit here. I wanna clear up my life Niall.''
''I know that.. But what do you mean?'' Sa han och kollade frågande på mig. Han såg mer vaknare nu, mer allvarligare.
''We both know that these last days haven't really.. improved our relationship. I think we need a break to figure out things... '' Sa jag tillslut.
''What is it that we need to figure out? I don't have to figure out anything!'' Han lät irriterad.
''I do Niall. I'm wanna go to Sweden and meet my grandma''
''Are you serious?'' Sa han. Jag såg den där glimten av ilska i hans ögon igen.
''Yes''
''Really? So that's what it's all about? You're just gonna leave me so you can ask a few questions about your dead mom, and then what? Come back like nothing ever happened? Really?'' Sa han. Han dunkade handen i bordet medans han prata. Nu var han riktigt arg.
Jag stirrade skräckslaget på honom.
''What happened to you?'' Viskade jag.
''You happened.'' Sa han. Han reste sig upp och gick iväg. Jag hörde ytterdörren öppnas och sedan slängas igen.
Jag satt helt förlamad och skräckslaget, rörde inte en enda muskel. Minutrarna tickade iväg. Jag fattade inte vad som hände. Vad hade hänt med Niall? Varför beter han sig så kontigt? Varför blir han arg så lätt? Såhär var han aldrig förr.
Jag svalde hårt och kämpade mot tårarna. Jag tänkte inte börja stor tjuta. Jag hade ju planerat upp det här. Jag hade redan förutsatt det värsta av mina nyheter till Niall. Jag visste att det här var en av riskerna till att berätta för honom. Men att gråta kommer göra allt värre. Det kommer bryta ner mig och få mig att ångra mig till att åka. Och jag vet att det här är rätt beslut. Så jag vägrade släppa en enda tår.
Niall måste tillbaka till jobbet. Och jag vill inte hålla honom tillbaka. Jag vill ta reda på mer om mig själv, vem jag är. Och vårat förhållande är inte på topp riktigt...
Jag ställde mig upp och gick ut i vardagsrummet, drog fram resväskan som stog bakom soffan, den jag packade imorse medans Niall sov. Jag tog min handväska där min flygbiljett, pengar, pass och andra värdesaker låg.
Jag tog fram brevet jag kämpat med att skriva om och om igen, och la det på matbordet där vi nyss suttit. Jag lämnade även Nialls kreditkort han gett mig. Dels ville jag inte att han skulle kunna spåra mig igenom det, och så ville jag inte ta mer pengar från honom. Fonden jag fått från säkerhetskassan och arvet från Phil och mamma var definitivt tillräckligt för att jag skulle kunna klara mig på egen hand ett tag framöver.
Jag kollade ut över lägenheten en sista gång. Kollade mot sovrummet där jag och Niall haft många intensiva stunder tillsammans. Jag kollade mot soffan där han och jag alltid brukade ligga och mysa framför en film, och där var även platsen där han oftast satt och höll om mig medans jag grät när det var som svårast. Och så köket... där vi lagat mat tillsamans så många gånger. Jag kollade på kylskåpet som han alltid påminnde mig om att fylla på medans han var borta en längre tid.
Det var fina stunder tillsammans. Och jag skulle minnas alla av dom.
Jag bet ihop hårt för att hålla inne smärtan och inte bryta ihop. Sen tog jag min resväska, hängde handväskan över axeln och gick ut. Jag låste dörren och släppte in nycklarna genom brevlådan så dom landade på dörrmattan. Jag klickade på hissknappen och åkte ner till entrén.
Ute på gatan tog jag första taxi jag såg, chauffören hjälpte mig inmed väskan i bagaget och sen åkte vi.
''Where are you going miss?'' Frågade han.
''Heathrow airport'' Sa jag.
''Alright''
Det blev inget mer prat mellan vägen. Han kanske förståd att jag inte riktigt kände för att prata, jag undvek ögonkontakt med honom. Det blev en lång och seg biltur. Jag vägra mig själv från att kolla bak i backsegeln en enda gång. Det var för smärtsamt att se vägen jag lämnas bakom mig och tanken på att jag kom längre och längre bort från honom. Jag kunde inte riktigt förmå mig själv med att tänka eller säga hans namn. Ungefär som att det var för smärtsamt att tänka på min mammas namn straxt efter att hon gick bort.
När vi äntligen kom fram fick jag lite annat att tänka på. Det blev lite stressligt inne på flygplatsen. Folk strömmade fram och tillbaka överallt. Men jag lyckades ta mig fram i tid för att checka in väskan och ta mig igenom säkerhetskontrollerna. När jag kommit igenom allt det där var det bara dags att börja vänta tills avfärd. Och just nu var väntan min västa fiende. Jag kunde verkligen inte sitta still och inte göra någonting, det leder mig bara tillbaka på de plågsamma minnerna jag nyss upplevde med.. honom.
Istället för att sitta still började jag gå igenom alla affärer som fanns på flygplatsen. Det fanns många perfym, sko och väsk affärer. Jag köpte ingenting dock, priserna var för höga. Och förresten så behöver jag inte någon souvenir just nu. Det här är inte någon tid jag vill minnas.
Jag gick omkring i affärerna i ungefär en timme. Sen åt jag en macka och drak kaffe och så var det plötligt bara 5 minuter kvar tills dom öppnade gaten till flygplanet som skulle ta mig till Sverige.
Jag drack upp det sista av kaffet och gjorde mig redo att gå på planet. En kvinna i unifrom checkade av allas flygbiljetter innan vi fick gå på. Jag vände flera blickar bakom mig. Jag vet att jag inte borde plåga mig själv med hoppet om att jag skulle se någon, vem som helst, Louis, Harry, Eleanor, komma springandes för att hindra mig från att stiga på. Men innan jag visste ordet av hade kvinnan checkat min flygbiljett och jag var påväg mot flyget. Det var ungefär 20 meter mellan plygplanets dörrar och själva flygplatsen. Det kändes om 2 000.
Dom stegen kändes som ''the long road'' man alltid beskriver i filmer. Det var plågsamt att gå. Att lämna London och att lämna mitt gammla liv. Men jag tvingade mig själv från att inte stanna mitt i gången. Jag måste på planet.
Plötsligt kändes det som om jag bara hann blinka innan jag satt på min plats i flygplanet och vi var påväg att lyfta. Vi åkte i full fart fram över landningsbanan och när planet lyfte från maken och var påväg uppåt blev det ett sånt där äckligt sug i magen och det slog lock för mina öron.
Omgivningen försvann ur mitt medvetande och jag kollade ut genom fönstret. Jag såg ut över London. Staden som gett mig så mycket att minnas. Både hemska minnen och lyckliga.
Men jag tror nästan de hemska minnerna övertar de lyckliga. Alla år i Phils fångenskap, alla år av misshandel, min mammas bortgång och så det här... Det känns nästan lite konstigt att tänka på hur mycket jag gått igenom, och ändå är jag bara 17 år. Så många livsuppleverser på så kort tid. Och speciellt det senaste året.
När jag kollade ut över London såg jag även området där vi bott. Jag och.. han.
Så många gånger jag stått där nere på gatan och vinkat hejdå till honom medans han flyger mot USA och andra länder.. Jag kan nästan föreställa mig hur han står nere på gatan och ser upp på flygplanet som flyger över honom just nu.
''Bye honey'' Viskade jag. Trots mina hårda ansträngningar föll endå en tår ner för min kind.
Resan därefter blev den längst i mitt liv.
Did yah expect that??
Kommentera gärna om ni tycker det var ett dåligt beslut av Julia och vad ni tror kommer hända nu mellan dom :)
Jag är verkligen jätte ledsen för sån dåligt uppdatering! Jag vet att ursäkter är riktigt dumma..
Men har haft lite jobbigt hemma. Tänker inte gå in på det, men jag är jätte ledsen att jag inte uppdaterat!
Ska verkligen skärpa mig! <33
Puss Kram // emelie xx
''Really? So that's what it's all about? You're just gonna leave me so you can ask a few questions about your dead mom, and then what? Come back like nothing ever happened? Really?'' Sa han. Han dunkade handen i bordet medans han prata. Nu var han riktigt arg.
Jag stirrade skräckslaget på honom.
''What happened to you?'' Viskade jag.
''You happened.'' Sa han. Han reste sig upp och gick iväg. Jag hörde ytterdörren öppnas och sedan slängas igen.
Jag satt helt förlamad och skräckslaget, rörde inte en enda muskel. Minutrarna tickade iväg. Jag fattade inte vad som hände. Vad hade hänt med Niall? Varför beter han sig så kontigt? Varför blir han arg så lätt? Såhär var han aldrig förr.
Jag svalde hårt och kämpade mot tårarna. Jag tänkte inte börja stor tjuta. Jag hade ju planerat upp det här. Jag hade redan förutsatt det värsta av mina nyheter till Niall. Jag visste att det här var en av riskerna till att berätta för honom. Men att gråta kommer göra allt värre. Det kommer bryta ner mig och få mig att ångra mig till att åka. Och jag vet att det här är rätt beslut. Så jag vägrade släppa en enda tår.
Niall måste tillbaka till jobbet. Och jag vill inte hålla honom tillbaka. Jag vill ta reda på mer om mig själv, vem jag är. Och vårat förhållande är inte på topp riktigt...
Jag ställde mig upp och gick ut i vardagsrummet, drog fram resväskan som stog bakom soffan, den jag packade imorse medans Niall sov. Jag tog min handväska där min flygbiljett, pengar, pass och andra värdesaker låg.
Jag tog fram brevet jag kämpat med att skriva om och om igen, och la det på matbordet där vi nyss suttit. Jag lämnade även Nialls kreditkort han gett mig. Dels ville jag inte att han skulle kunna spåra mig igenom det, och så ville jag inte ta mer pengar från honom. Fonden jag fått från säkerhetskassan och arvet från Phil och mamma var definitivt tillräckligt för att jag skulle kunna klara mig på egen hand ett tag framöver.
Jag kollade ut över lägenheten en sista gång. Kollade mot sovrummet där jag och Niall haft många intensiva stunder tillsammans. Jag kollade mot soffan där han och jag alltid brukade ligga och mysa framför en film, och där var även platsen där han oftast satt och höll om mig medans jag grät när det var som svårast. Och så köket... där vi lagat mat tillsamans så många gånger. Jag kollade på kylskåpet som han alltid påminnde mig om att fylla på medans han var borta en längre tid.
Det var fina stunder tillsammans. Och jag skulle minnas alla av dom.
Jag bet ihop hårt för att hålla inne smärtan och inte bryta ihop. Sen tog jag min resväska, hängde handväskan över axeln och gick ut. Jag låste dörren och släppte in nycklarna genom brevlådan så dom landade på dörrmattan. Jag klickade på hissknappen och åkte ner till entrén.
Ute på gatan tog jag första taxi jag såg, chauffören hjälpte mig inmed väskan i bagaget och sen åkte vi.
''Where are you going miss?'' Frågade han.
''Heathrow airport'' Sa jag.
''Alright''
Det blev inget mer prat mellan vägen. Han kanske förståd att jag inte riktigt kände för att prata, jag undvek ögonkontakt med honom. Det blev en lång och seg biltur. Jag vägra mig själv från att kolla bak i backsegeln en enda gång. Det var för smärtsamt att se vägen jag lämnas bakom mig och tanken på att jag kom längre och längre bort från honom. Jag kunde inte riktigt förmå mig själv med att tänka eller säga hans namn. Ungefär som att det var för smärtsamt att tänka på min mammas namn straxt efter att hon gick bort.
När vi äntligen kom fram fick jag lite annat att tänka på. Det blev lite stressligt inne på flygplatsen. Folk strömmade fram och tillbaka överallt. Men jag lyckades ta mig fram i tid för att checka in väskan och ta mig igenom säkerhetskontrollerna. När jag kommit igenom allt det där var det bara dags att börja vänta tills avfärd. Och just nu var väntan min västa fiende. Jag kunde verkligen inte sitta still och inte göra någonting, det leder mig bara tillbaka på de plågsamma minnerna jag nyss upplevde med.. honom.
Istället för att sitta still började jag gå igenom alla affärer som fanns på flygplatsen. Det fanns många perfym, sko och väsk affärer. Jag köpte ingenting dock, priserna var för höga. Och förresten så behöver jag inte någon souvenir just nu. Det här är inte någon tid jag vill minnas.
Jag gick omkring i affärerna i ungefär en timme. Sen åt jag en macka och drak kaffe och så var det plötligt bara 5 minuter kvar tills dom öppnade gaten till flygplanet som skulle ta mig till Sverige.
Jag drack upp det sista av kaffet och gjorde mig redo att gå på planet. En kvinna i unifrom checkade av allas flygbiljetter innan vi fick gå på. Jag vände flera blickar bakom mig. Jag vet att jag inte borde plåga mig själv med hoppet om att jag skulle se någon, vem som helst, Louis, Harry, Eleanor, komma springandes för att hindra mig från att stiga på. Men innan jag visste ordet av hade kvinnan checkat min flygbiljett och jag var påväg mot flyget. Det var ungefär 20 meter mellan plygplanets dörrar och själva flygplatsen. Det kändes om 2 000.
Dom stegen kändes som ''the long road'' man alltid beskriver i filmer. Det var plågsamt att gå. Att lämna London och att lämna mitt gammla liv. Men jag tvingade mig själv från att inte stanna mitt i gången. Jag måste på planet.
Plötsligt kändes det som om jag bara hann blinka innan jag satt på min plats i flygplanet och vi var påväg att lyfta. Vi åkte i full fart fram över landningsbanan och när planet lyfte från maken och var påväg uppåt blev det ett sånt där äckligt sug i magen och det slog lock för mina öron.
Omgivningen försvann ur mitt medvetande och jag kollade ut genom fönstret. Jag såg ut över London. Staden som gett mig så mycket att minnas. Både hemska minnen och lyckliga.
Men jag tror nästan de hemska minnerna övertar de lyckliga. Alla år i Phils fångenskap, alla år av misshandel, min mammas bortgång och så det här... Det känns nästan lite konstigt att tänka på hur mycket jag gått igenom, och ändå är jag bara 17 år. Så många livsuppleverser på så kort tid. Och speciellt det senaste året.
När jag kollade ut över London såg jag även området där vi bott. Jag och.. han.
Så många gånger jag stått där nere på gatan och vinkat hejdå till honom medans han flyger mot USA och andra länder.. Jag kan nästan föreställa mig hur han står nere på gatan och ser upp på flygplanet som flyger över honom just nu.
''Bye honey'' Viskade jag. Trots mina hårda ansträngningar föll endå en tår ner för min kind.
Resan därefter blev den längst i mitt liv.
Did yah expect that??
Kommentera gärna om ni tycker det var ett dåligt beslut av Julia och vad ni tror kommer hända nu mellan dom :)
Jag är verkligen jätte ledsen för sån dåligt uppdatering! Jag vet att ursäkter är riktigt dumma..
Men har haft lite jobbigt hemma. Tänker inte gå in på det, men jag är jätte ledsen att jag inte uppdaterat!
Ska verkligen skärpa mig! <33
Puss Kram // emelie xx
TRACKBACKS 2013-01-24 | 17:56:00 DIREKTLÄNK KATEGORI:I'll fix you with love
I'll fix you with love- kapitel 55
TV volymen skruvades upp och ljudet av någon fotbollsmatch fyllde lägenheten.
Det gjorde mig mer irriterad och en huvudvärk började bulta. Jag kastade ihop spagettin med hårda och arga slag, jag skrammlade extra mycket när jag rota i lådorna efter det jag behövde i hopp om att irritera dom både två. När det var klart slevade jag upp maten på varsin tallrik, tog bestick åt dom och satte ner tallrikarna med enn hög smäll framför dom.
''Oh this looks so good!'' Sa Aiden och luta sig närmare. Nialls galada humör han haft tillsammans med Aiden bara för någon sekund sen sjönk när jag kom in i rummet. Det där mentala kriget mellan våra ögon utlöstes igen.
''Good. Hope you enjoy it'' Sa jag, vände på klacken och gick ut i köket igen för att plocka in i diskmaskinen. Jag kände Nialls blick i min rygg.
Jag fattar inte vad som flugit i honom.
Kapitel 55
England- London 18/9-12 18.30
Julias perspektiv:
Jag tog att djupt anetag och försökte lugna ner mig när jag andades ut. Försökte hindra mig själv från att storma ut ur sovrummet, rycka ut kontakten till det där jävla x-boxen och kasta ut Aiden. Ilskan kokakde inom mig.
Niall hade kört med mig hela kvällen, bett mig hämta läsk och öl, popa popcorn och fixa andra småsaker åt dom. Jag sa inte direkt emot eftersom jag helst inte ville explodera ut i ett vredeutrbott nu när Aiden är här.
Men så fort han gått kan jag säga att Niall och jag kommer ha ett lång samtal. För den här gången skulle han allt inte kunna slippa undan. Inga mer ursäkter eller distraktioner.
Ljudet av skottlossningar och explotioner hördes in i vardagsrummet från cod som killarna spela. Dom hade skruvat upp volymen och kopplat in basen också, för ''bäst effekt'' sa Niall. Det gjorde mig bara mer irriterad och huvudvärken dunkade hårt i huvudet.
Jag satt inlåst i sovrummet ett tag och försökte koppla bort allt. Men det var riktigt svårt att ignorera deras spelade och skratt av förtjusning när dom van. Jag antar att dom är lite påverkade av alkoholen i ölen också.
Jag blev allt mer och mer arg. Och precis när det kändes som om det skulle bli för mycket tysnade ljudet och skratten. Jag höjde misstänktsamt på ena ögonbrynet. Skulle dom inte spela mer?
Jag öppnade dörren och gick ut, dom var påväg mot hallen. TV:n var avstängd. Jag gick efter killarna utan att dom märkte det. Dom började sätta på mig skorna och småprata och skratta lite.
''Hey, were are you going?'' Sa jag.
Båda två kollade dom upp på mig som om dom inte förrän nu lagt märkt till att jag också fortfarande var kvar i lägenheten.
''We're just going down the clud and taking a few drinks'' Sa Niall.
''Yeah, I've never partied in London. Someday gotta be the first'' Flinade Aiden.
''And how many is 'a few drinks?' ''. Sa jag.
''I don't know, we might come home tonight'' Sa Niall.
''Might?'' Sa jag och kollade irriterat på honom.
''Yeah.. Who knows, we might meet someone there and heading over to their places. I don't know, but I'll text you later'' Sa han i ett tonläge som om det var det absolut normalaste i världen att bara lämna sin flickvän ensam i lägenheten efter att ha kört omkring med henne hela kvällen för att dra ner till klubben och ta några drinkar med bästa kompisen, och sen säger att han kanske inte kommer hem och fortsätter festa hemma hos någon annan.
Någon annan som kunde betyda en tjej, vilket kunde leda till andra saker.
Jag svalde lusten att skrika på honom.
''I actually want you to stay home. You can party with Aiden tomorrow.'' Sa jag.
Niall och Aiden kollade på varandra och sen brast dom ut i ett skratt.
''What?'' Sa jag oförståeligt.
''You sound like his mom'' Skrattade Aiden.
Jag kastade över en mörk blick på honom som fick han att sluta skratta.
''Niall I want you to stay home cause we gotta talk. It's important and you know about what'' Sa jag beslutsamt.
''We can talk tomorrow, but I need to talk Aiden to funky buddha before he leaves. But I'll text you, okay, bye'' Sa Niall och lika snabbt försvann dom ut ur dörren.
Jag gapade och stirrade rakt fram där som nyss stått för några sekunder sen. Helt förvånad av hur känslolös han är. Varför är han så kall och elak? Varför ignorerar han mig och behandlar mig som om jag vore luft? Som om jag inte ens betyder någonting för honom?
Det gjorde mig så arg. Jag vände mig om och stampade med hårda steg ut i vardagsrummet. Då fick jag syn på vardagsrummsbordet. Det var fullproppat med popcorn smul, pantburkar och annat skräp. Hela soffan var tillgjord med kuddar och filtar omkringslängda. Jag skrek ut i frustation.
Några timmar senare
Create account.
Jag fyllde i användarnamn, lösenord och e-mail adress och allt annat. Jag valde ingen porfilbild utan lät mig bilden av ''ägget'' vara kvar. Jag hade såklart inte fyllt i något som kunde avslöja mig, mitt användarnamn var @aanotherdimension. Jag hade till och med skapat en ny e-mail. Inget skulle få avslöja att jag var Julia.
Jag sökte upp Niall's twitter och kikade runt lite. Sen började jag följa massa One Direction fans, efter tio minuter följde jag 550 stycken. Det var blandade tweets. Vissa skrev bara om sitt vardagsliv, andra postade bilder på killarna, några stalkade dom och skev om hur perfekt snygga dom är.
Ett tweet fångade min uppmärksamhet.
@NiallOfficial I really like this song, it reminds me of Julia so much. Please play it for her :) xx http://www.youtube.com/watch?v=eFXRQKYFbXE ''
Jag klickade på länken för att lyssna på låten och följde med i lyricsen.
Det gjorde mig mer irriterad och en huvudvärk började bulta. Jag kastade ihop spagettin med hårda och arga slag, jag skrammlade extra mycket när jag rota i lådorna efter det jag behövde i hopp om att irritera dom både två. När det var klart slevade jag upp maten på varsin tallrik, tog bestick åt dom och satte ner tallrikarna med enn hög smäll framför dom.
''Oh this looks so good!'' Sa Aiden och luta sig närmare. Nialls galada humör han haft tillsammans med Aiden bara för någon sekund sen sjönk när jag kom in i rummet. Det där mentala kriget mellan våra ögon utlöstes igen.
''Good. Hope you enjoy it'' Sa jag, vände på klacken och gick ut i köket igen för att plocka in i diskmaskinen. Jag kände Nialls blick i min rygg.
Jag fattar inte vad som flugit i honom.
Kapitel 55
England- London 18/9-12 18.30
Julias perspektiv:
Jag tog att djupt anetag och försökte lugna ner mig när jag andades ut. Försökte hindra mig själv från att storma ut ur sovrummet, rycka ut kontakten till det där jävla x-boxen och kasta ut Aiden. Ilskan kokakde inom mig.
Niall hade kört med mig hela kvällen, bett mig hämta läsk och öl, popa popcorn och fixa andra småsaker åt dom. Jag sa inte direkt emot eftersom jag helst inte ville explodera ut i ett vredeutrbott nu när Aiden är här.
Men så fort han gått kan jag säga att Niall och jag kommer ha ett lång samtal. För den här gången skulle han allt inte kunna slippa undan. Inga mer ursäkter eller distraktioner.
Ljudet av skottlossningar och explotioner hördes in i vardagsrummet från cod som killarna spela. Dom hade skruvat upp volymen och kopplat in basen också, för ''bäst effekt'' sa Niall. Det gjorde mig bara mer irriterad och huvudvärken dunkade hårt i huvudet.
Jag satt inlåst i sovrummet ett tag och försökte koppla bort allt. Men det var riktigt svårt att ignorera deras spelade och skratt av förtjusning när dom van. Jag antar att dom är lite påverkade av alkoholen i ölen också.
Jag blev allt mer och mer arg. Och precis när det kändes som om det skulle bli för mycket tysnade ljudet och skratten. Jag höjde misstänktsamt på ena ögonbrynet. Skulle dom inte spela mer?
Jag öppnade dörren och gick ut, dom var påväg mot hallen. TV:n var avstängd. Jag gick efter killarna utan att dom märkte det. Dom började sätta på mig skorna och småprata och skratta lite.
''Hey, were are you going?'' Sa jag.
Båda två kollade dom upp på mig som om dom inte förrän nu lagt märkt till att jag också fortfarande var kvar i lägenheten.
''We're just going down the clud and taking a few drinks'' Sa Niall.
''Yeah, I've never partied in London. Someday gotta be the first'' Flinade Aiden.
''And how many is 'a few drinks?' ''. Sa jag.
''I don't know, we might come home tonight'' Sa Niall.
''Might?'' Sa jag och kollade irriterat på honom.
''Yeah.. Who knows, we might meet someone there and heading over to their places. I don't know, but I'll text you later'' Sa han i ett tonläge som om det var det absolut normalaste i världen att bara lämna sin flickvän ensam i lägenheten efter att ha kört omkring med henne hela kvällen för att dra ner till klubben och ta några drinkar med bästa kompisen, och sen säger att han kanske inte kommer hem och fortsätter festa hemma hos någon annan.
Någon annan som kunde betyda en tjej, vilket kunde leda till andra saker.
Jag svalde lusten att skrika på honom.
''I actually want you to stay home. You can party with Aiden tomorrow.'' Sa jag.
Niall och Aiden kollade på varandra och sen brast dom ut i ett skratt.
''What?'' Sa jag oförståeligt.
''You sound like his mom'' Skrattade Aiden.
Jag kastade över en mörk blick på honom som fick han att sluta skratta.
''Niall I want you to stay home cause we gotta talk. It's important and you know about what'' Sa jag beslutsamt.
''We can talk tomorrow, but I need to talk Aiden to funky buddha before he leaves. But I'll text you, okay, bye'' Sa Niall och lika snabbt försvann dom ut ur dörren.
Jag gapade och stirrade rakt fram där som nyss stått för några sekunder sen. Helt förvånad av hur känslolös han är. Varför är han så kall och elak? Varför ignorerar han mig och behandlar mig som om jag vore luft? Som om jag inte ens betyder någonting för honom?
Det gjorde mig så arg. Jag vände mig om och stampade med hårda steg ut i vardagsrummet. Då fick jag syn på vardagsrummsbordet. Det var fullproppat med popcorn smul, pantburkar och annat skräp. Hela soffan var tillgjord med kuddar och filtar omkringslängda. Jag skrek ut i frustation.
Några timmar senare
Create account.
Jag fyllde i användarnamn, lösenord och e-mail adress och allt annat. Jag valde ingen porfilbild utan lät mig bilden av ''ägget'' vara kvar. Jag hade såklart inte fyllt i något som kunde avslöja mig, mitt användarnamn var @aanotherdimension. Jag hade till och med skapat en ny e-mail. Inget skulle få avslöja att jag var Julia.
Jag sökte upp Niall's twitter och kikade runt lite. Sen började jag följa massa One Direction fans, efter tio minuter följde jag 550 stycken. Det var blandade tweets. Vissa skrev bara om sitt vardagsliv, andra postade bilder på killarna, några stalkade dom och skev om hur perfekt snygga dom är.
Ett tweet fångade min uppmärksamhet.
@NiallOfficial I really like this song, it reminds me of Julia so much. Please play it for her :) xx http://www.youtube.com/watch?v=eFXRQKYFbXE ''
Jag klickade på länken för att lyssna på låten och följde med i lyricsen.
'' You've got the words to change a nation
but you're biting your tongue
You've spent a life time stuck in silence
afraid you'll say something wrong
If no one ever hears it
how we gonna learn your song?
So come on ,come on
Come on, come on
You've got a heart as loud as lions
So why let your voice be tamed?
Baby we're a little different
there's no need to be ashamed
You've got the light to fight the shadows
so stop hiding it away
Come on, Come on
I wanna sing, I wanna shout
I wanna scream till the words dry out
so put it in all of the papers,
i'm not afraid
they can read all about it read
all about it
oh oh-oh-ohoh oh-ohoh-oh-
ohoh-oh-ohoh-oh-ohhh
At night we're waking up the neighbours
but you're biting your tongue
You've spent a life time stuck in silence
afraid you'll say something wrong
If no one ever hears it
how we gonna learn your song?
So come on ,come on
Come on, come on
You've got a heart as loud as lions
So why let your voice be tamed?
Baby we're a little different
there's no need to be ashamed
You've got the light to fight the shadows
so stop hiding it away
Come on, Come on
I wanna sing, I wanna shout
I wanna scream till the words dry out
so put it in all of the papers,
i'm not afraid
they can read all about it read
all about it
oh oh-oh-ohoh oh-ohoh-oh-
ohoh-oh-ohoh-oh-ohhh
At night we're waking up the neighbours
while we sing away the blue
smaking sure that we remember
yeah cause we all matter too
if the truth has been forbidden
then we're breaking all the rules
so come on, come on
come on, come on,
lets get the tv and the radio
to play our tune again
it's about time we got some airplay
of our version of events
there's no need to be afraid
I will sing with you my friend
Come on, come on
I wanna sing, I wanna shout
I wanna scream till the words dry out
smaking sure that we remember
yeah cause we all matter too
if the truth has been forbidden
then we're breaking all the rules
so come on, come on
come on, come on,
lets get the tv and the radio
to play our tune again
it's about time we got some airplay
of our version of events
there's no need to be afraid
I will sing with you my friend
Come on, come on
I wanna sing, I wanna shout
I wanna scream till the words dry out
so put it in all of the papers,
i'm not afraid
they can read all about it, read all about it
i'm not afraid
they can read all about it, read all about it
ohoh-oh-ohoh-oh-ohoh-oh
ohoh-oh-ohoh-oh-ohoh-oh-oh
Yeah we're all wonderful, wonderful people
so when did we all get so fearful?
Now we're finally finding our voices
so take a chance, come help me sing this
Yeah we're all wonderful, wonderful people
so when did we all get so fearful?
and now we're finally finding our voices
so take a chance, come help me sing this
I wanna sing, I wanna shout
I wanna scream till the words dry out
so put it in all of the papers,
i'm not afraid
they can read all about it, read all about it
ohoh-oh-ohoh-oh-ohoh-oh
ohoh-oh-ohoh-oh-ohoh-oh-oh
I wanna sing, I wanna shout
I wanna scream till the words dry out
So put it in all of the papers,
I'm not afraid.
They can read all about it, read all about it
oohhh''
Jag kände en tår rinna ner för min kind när låten tog slut. Ett litet leende la sig på mina läppar.
Av någon anledning blev jag väldigt känslosam just då och flera tårar började rinna. Ilskan ran ur mig samtidigt som tårarna gjorde det. Den ersattes av smärta och svek. Det gjorde ont i hjärtat.
Det kändes som om den där lilla glipan mellan mig och Niall vuxit sig större. Det var som om jag inte kände honom längre. Varför gjorde han så här? Är Aiden viktigare än honom? Betyder han mer än jag?
Massa liknande frågor bubblade upp i mitt huvud. Och jag blev så trött på det. Jag blev så trött på alla miljoner frågor som alltid ska surra omkring i mitt huvud. Jag vill så gärna ha svar på dom. Jag vill ha svar på vem jag egentligen är. Just nu känner jag mig så vilsen. Jag orkar inte leva i alla hemligheter längre.
Och jag hade redan tänkt över det här mycket. Nu insåg jag att det är rätt. Jag måste göra det jag grubblat över det senaste dygnet. Imorgon skulle det bli ett långt samtal med Niall.
Vad tror ni? Vad kommer hända nu?? :o
Kommentera taaack :) xx
Förlåt att jag inte uppdaterat :'(
Har haft det så stressigt med skolan. Ber hemst mycket om ursäkt!
Puss Kram //Emelie xx
ohoh-oh-ohoh-oh-ohoh-oh-oh
Yeah we're all wonderful, wonderful people
so when did we all get so fearful?
Now we're finally finding our voices
so take a chance, come help me sing this
Yeah we're all wonderful, wonderful people
so when did we all get so fearful?
and now we're finally finding our voices
so take a chance, come help me sing this
I wanna sing, I wanna shout
I wanna scream till the words dry out
so put it in all of the papers,
i'm not afraid
they can read all about it, read all about it
ohoh-oh-ohoh-oh-ohoh-oh
ohoh-oh-ohoh-oh-ohoh-oh-oh
I wanna sing, I wanna shout
I wanna scream till the words dry out
So put it in all of the papers,
I'm not afraid.
They can read all about it, read all about it
oohhh''
Jag kände en tår rinna ner för min kind när låten tog slut. Ett litet leende la sig på mina läppar.
Av någon anledning blev jag väldigt känslosam just då och flera tårar började rinna. Ilskan ran ur mig samtidigt som tårarna gjorde det. Den ersattes av smärta och svek. Det gjorde ont i hjärtat.
Det kändes som om den där lilla glipan mellan mig och Niall vuxit sig större. Det var som om jag inte kände honom längre. Varför gjorde han så här? Är Aiden viktigare än honom? Betyder han mer än jag?
Massa liknande frågor bubblade upp i mitt huvud. Och jag blev så trött på det. Jag blev så trött på alla miljoner frågor som alltid ska surra omkring i mitt huvud. Jag vill så gärna ha svar på dom. Jag vill ha svar på vem jag egentligen är. Just nu känner jag mig så vilsen. Jag orkar inte leva i alla hemligheter längre.
Och jag hade redan tänkt över det här mycket. Nu insåg jag att det är rätt. Jag måste göra det jag grubblat över det senaste dygnet. Imorgon skulle det bli ett långt samtal med Niall.
Vad tror ni? Vad kommer hända nu?? :o
Kommentera taaack :) xx
Förlåt att jag inte uppdaterat :'(
Har haft det så stressigt med skolan. Ber hemst mycket om ursäkt!
Puss Kram //Emelie xx
TRACKBACKS 2013-01-18 | 19:12:51 DIREKTLÄNK KATEGORI:I'll fix you with love
I'll fix you with love- kapitel 54
I really don't know that to do. I have to get back to work soon, or magnament will kill me. But I can't leave Julia. She needs me and I won't let her down. I thought about what she said earlier today, that I didn't understand her and what a tough situation she's in right now.
I really do try, and I want to understand her. Maybe that's not enough? I don't know what do to.
I picked up a pillow and press it against my face and groan. Life is so hard.
Kapitel 54
England- London 18/9-12 02.10
Julias perspektiv:
Jag satte mig upp i sängen och kollade yrvaket omkring mig. Det var kolsvart i rummet, jag vingla fram till fönstret och drog bort en av gardinerna för att kunna se ut, det var natt ute. Hur länge hade jag egentligen sovit? Och hur mycket är klockan?
Min mobil låg på byrån, jag treva fram genom mörkret som en zombie med händerna framför mig för att inte slå i något. Min hand hittade byrån, jag leta med handen över den tills jag fick tag på mobilen och klickad igång den. Ljuset från skärmen fick mig att kisa, men jag kunde urskilja siffrorna. 2.10 am.
Var hon 2 på natten?!
Jag suckade och la tillbaka mobilen. Då kom jag att tänka på Niall. Var var han? För jag är rätt säker på att han inte låg i sängen, jag låg ju helt utsträckt överallt. Han skulle knappst få plats på den lilla yta jag lämnade öppen.
Jag öppnade dörren försiktigt och kikade ut i vardagsrummet. Jag såg Niall ligga på soffan och sova med kläderna på. Jag fick ett stick av dåligt samvete för att jag stängt honom ute från sängen så han fick sova på soffan. Fast han kanske inte ville sova i samma säng som mig... Jag kände hur jag blev ännu ledsanre än vad jag redan är.
Tänk om jag skrämt iväg honom så mycket att han inte ens vill sova i samma rum med mig!
Det knorra till i min mage, jag kollade ner på den och bestämmde mig för att ta något att äta. Jag kan endå inte sova med tom mage.
Försiktigt sköt jag upp dörren lite mer och tassade ut i köket, jag tände bara lampan vid spisen som inte gav så mycket sken. Eftersom det inte är någon dörr mellan köket och varsagsrummet lyser det ut till soffan. Och jag vill inte väcka Niall. Jag plocka fram mackor, smör och äpplejuice väldigt tyst, satte mig vid bordet och åt.
Tankarna på den där galna iden som plingat till i mitt huvud igår började snurra i mitt huvud. Jag orkade inte grubble över det nu, det var så jobbigt. Och jag var trött och irriterad på huvudvärken som fortfarande satt kvar i mitt huvud. Jag suckade och fortsatte tugga på mackan.
Men så hörde jag någon ute i vardagrummet och några sekunder senare kom en sömndrucken Niall in vinglandes i köket. Han luta sig mot den tomma dörrkarmen och gnugga sig i ögonen.
''What are you doing?'' Sa han och kisa mot mig. Ljuset från lampan måste vara starkt för honom.
''I'm eating, I was hungry''
''In the middle of the night?'' Sa han irriterat.
''Yeah..''
Han stönade trött och drog fingrarna genom håret. Han verkade fortfarande arg.
''Did I wake you?'' Sa jag försiktigt.
''Yes''
''I'm sorry'' Sa jag.
''Mmhh.. I have back pain from sleeping on the couch, I go sleep in the bed'' Muttra han och vände sig om.
''Okay, I'll there soon''
Han började gå sovrummet, och jag tror jag hörde honom muttra något i stil med ''awesome'' i ett sarkastiskt tonfall, fast jag tror inte att det var avsiktat att jag skulle höra det. Men det gjorde jag och det gjorde mig förvånad och sårad. Ville han inte ha mig där? Var han så arg? Och var han arg på mig? Jag trodde det var Dimitri han fortfarande var sur över. Men vad hade jag gjort?
Då fatta jag. Han måste vara arg över att jag försvarade Dimitri och lät honom ens få komma hit. Först kyssen och nu det här. Niall kanske är svartsjuk?
Nej... Han har inget att vara avundgsjuk på. Jag skulle aldrig någonsing välja Dimitri framför Niall. Inte ens för alla pengar i världen. Jag var ju fortfarande arg och sårad över var han gjorde mot mig. Varför skulle Niall vara svartsjuk på det? Nej, det finns ingen logik bakom det.
Jag svalde det sista av mackan och drack upp ett till glas juice. Innan jag gick tillbaka till sovrummet smög jag in på toan och kissade. När jag var klar började jag gå mot sängen. Jag hörde Nialls lätta andetag inne i sovrummet, dörren stod på glänt. Men innan jag gick in stannade jag till framför dörren, handen stannade i lyften mellan handtaget och mig själv. Försiktigt backade jag några steg från dörren.
Jag tänkte inte gå in till Niall. Inte om han är arg på mig.
Istället vände jag mig om och la mig ner på soffan. Det låg en mjuk filt på sidan av den som jag la över mig själv och slog ner huvudet i en av soff-kuddarna. Det var inte lika bekvämt som sängen, men det dög definitivt.
Jag var orolig över Nialls beteende och låg vaken ett tag innan jag somna om igen. Jag drömde om Sverige och mormor.
Morgonen därpå
Jag satte mig upp i soffan. Ljuset från dom stora fönstrena bländade mina ögon och jag kisade ut över rummet. En lapp på soffbordet fångade min uppmärksamhet.
''Julia'' stod det på framsidan. Jag vek upp den och läste.
''Hi, my friend Aiden from Mullingar are here for a few days, we're at mall. Coming home later today''
Jag stirrade på lappen. Inget ''sweetie'' eller ''honey'' som han alltid brukar kalla mig för. Inte ''xx'' i slutet av meningen som han alltid skriver till mig. Inte ens ''goodmorning''.
Jag svalde hårt och andades ut i en suck. Jag drog bot filten och gick in i badrummet för att duscha. Varmvattnet fick mig att slappna av och tänka på annat än Nialls konstiga beteende.
Senare på dagen
Jag bläddrade till nästa sida i tidningen och kollade på bilderna av alla modeller i det nya vintermodet. Även fast dom hade på sig tjocka jackor och mössor så fick dom det endå att de modellerna smala och eleganta ut. Deras perfekta kroppar skulle göra miljontals tjejer avundsjuka. Jag brydde mig inte riktigt.
För mig spelade det ingen roll vilket utseende man har. Insidan är det viktiga och hur stort hjärta man har.
Jag bläddrade till nästa sida och blev förvånad över vem jag såg, Eleanor Calder log stort mot kameran. Hennes bruna hår var flätat i två lösa flätor och på huvudet hade hon en vit stickad mössa. Hon hade också en mönster stickad, långärmad marinblå tröja på sig och ett par svarta stuprörsjeans med bruna kängor till. Hon hoppade i luften på bilden och snöflingorna blåste omkring henne. Hon hade en lätt och naturlig sminkning med rosa glansiga läppar. Hon var otroligt söt på bilden. Många tjejer skulle bli galna av avund. Och jag kan hålla med dom. Eleanor såg helt perfekt ut.
Plötsligt hörde jag ljud av stampande fötter, höga röster och skratta utanför dörren i trapphuset. En nyckel vreds om i låset och inklampandes kom Niall och en till kille. Aiden antar jag.
Dom skrattade och knuffades lite på varandra. Dom såg svettiga ut och Aiden hade en fotboll under armen som han nu satte ner på golvet. Dom försvann in i köket, utan att lägga en enda blick på mig.
Jag stirrade argt på Niall mellan smala ögon springor. Varför behandlar han mig såhär?! Varför är han så tjurig?! Han gjorde mig mer och mer arg.
Killarna drack vatten i köket.
''Well, you did a nice faceplant out there anyways'' Skrattade Niall.
''No, I didn't do a faceplant! I didn't even fall!'' Utbrast Aiden oskyldigt.
''You didn't fall?! HA! That was the funniest thing I've heard! You did the worst fall ever!''
''Noooo, I didn't fall''
''Than what did you do?'' Hörde jag Niall säga.-
''I was.. You know.. Uhm... Hugging the grownd'' Sa Aiden eftertänksamt.
''hahahha, you haven't change at all Aiden'' Sa Niall och skrattade.
''Can't lose my image'' Sa Aiden i ett skämtsamt tonfall som fick Niall att skratta.
Dom båda två kom ut i vardagsrummet och då fick som syn på mig. Jag rörde inte en min utan stirrade Niall rätt in i ögonen. Jag hoppas att han fattar att jag är arg. Hans glada min sjönk en aning när han såg mig.
''Oh, Aiden, this is Julia. My girlfriend I was telling you about'' Sa Niall och gjorde en gest mot mig.
''And Julia, this is Aiden. My friend from Mullingar'' Sa Niall.
''Yeah, you wrote that. Nice to met you Aiden'' Sa jag utan att vika av med blicken en enda sekund från Niall.
''Nice meeting you too'' Sa han.
Jag kastade över blicken mot honom och log snabbt innan jag återvände med blicken på Niall där mitt leende suddades ut.
Kunde han inte ringa någon gång idag eller?! Han har varit borta precis hela dagen. Det är ju som om han försöker undvika mig.
Niall kliade sig lite i hårbotten, jag tror dom båda två kände av min ilska och den spända stämmningen.
''Julia, me and Aiden have been out playing soccer all day. We're really hungry, can't you make us that exquisite spaghetti you're so good at?'' Sa Niall.
Jag kände hur det högg till av ännu mer ilska inom mig. Hur i helvete kan han bara vara så nonchalant över allt som hänt det senaste dygnet?! Vi har ju massa att reda ut och prata om. Men då bjuder han hem en kompis och ber mig laga spagetti åt dom? Hur bara kan han?? Som om han använder Aiden som en distraktion så han kan skjuta upp alla problem. Vi måste ju prata om vad som hände igår med Dimirti!
''Yeah, sure'' Sa jag kallt med sammanbitna tänder. Jag tror Aiden kände sig oerhört obekväm i situationen och kände sig ivägen. Niall blev tydligen också arg. Jag såg den där ilskan blossa upp inom honom och den där arga glimten i ögonen. Den här gången gjorde den mig inte rädd. Den gjorde mig argare.
Vad hade han att vara arg på mot mig?! Det här är ju ofattbart!
''Thanks'' Sa han lika kallt och sammanbitet. Jag reste mig upp men släppte inte min arga blick på honom för en sekund. Vi följde till och med varandra med blicken när jag passerade förbi honom. När jag var så nära såg jag rätt in i hans ögon, och han rätt in i mina. Det var som ett litet krig mellan oss. Ett mentalt.
Men ingen av oss vann. Inte just nu. Kriget avslutades när jag vände blicken framåt mot köket. När jag var utom synhåll för dom så började dom prata och slog sig ner i soffan där jag nyss satt. TV volymen skruvades upp och ljudet av någon fotbollsmatch fyllde lägenheten.
Det gjorde mig mer irriterad och en huvudvärk började bulta. Jag kastade ihop spagettin med hårda och arga slag, jag skrammlade extra mycket när jag rota i lådorna efter det jag behövde i hopp om att irritera dom både två. När det var klart slevade jag upp maten på varsin tallrik, tog bestick åt dom och satte ner tallrikarna med enn hög smäll framför dom.
''Oh this looks so good!'' Sa Aiden och luta sig närmare. Nialls galada humör han haft tillsammans med Aiden bara för någon sekund sen sjönk när jag kom in i rummet. Det där mentala kriget mellan våra ögon utlöstes igen.
''Good. Hope you enjoy it'' Sa jag, vände på klacken och gick ut i köket igen för att plocka in i diskmaskinen. Jag kände Nialls blick i min rygg.
Jag fattar inte vad som flugit i honom.
:o :o
Uh oh.... What's happening with Nialler & Julia?
Hur tror ni det kommer gå för deras förhållande?? Kommentera vad ni tror och tycker!
Puss Kram //Emelie xx
I really do try, and I want to understand her. Maybe that's not enough? I don't know what do to.
I picked up a pillow and press it against my face and groan. Life is so hard.
Kapitel 54
England- London 18/9-12 02.10
Julias perspektiv:
Jag satte mig upp i sängen och kollade yrvaket omkring mig. Det var kolsvart i rummet, jag vingla fram till fönstret och drog bort en av gardinerna för att kunna se ut, det var natt ute. Hur länge hade jag egentligen sovit? Och hur mycket är klockan?
Min mobil låg på byrån, jag treva fram genom mörkret som en zombie med händerna framför mig för att inte slå i något. Min hand hittade byrån, jag leta med handen över den tills jag fick tag på mobilen och klickad igång den. Ljuset från skärmen fick mig att kisa, men jag kunde urskilja siffrorna. 2.10 am.
Var hon 2 på natten?!
Jag suckade och la tillbaka mobilen. Då kom jag att tänka på Niall. Var var han? För jag är rätt säker på att han inte låg i sängen, jag låg ju helt utsträckt överallt. Han skulle knappst få plats på den lilla yta jag lämnade öppen.
Jag öppnade dörren försiktigt och kikade ut i vardagsrummet. Jag såg Niall ligga på soffan och sova med kläderna på. Jag fick ett stick av dåligt samvete för att jag stängt honom ute från sängen så han fick sova på soffan. Fast han kanske inte ville sova i samma säng som mig... Jag kände hur jag blev ännu ledsanre än vad jag redan är.
Tänk om jag skrämt iväg honom så mycket att han inte ens vill sova i samma rum med mig!
Det knorra till i min mage, jag kollade ner på den och bestämmde mig för att ta något att äta. Jag kan endå inte sova med tom mage.
Försiktigt sköt jag upp dörren lite mer och tassade ut i köket, jag tände bara lampan vid spisen som inte gav så mycket sken. Eftersom det inte är någon dörr mellan köket och varsagsrummet lyser det ut till soffan. Och jag vill inte väcka Niall. Jag plocka fram mackor, smör och äpplejuice väldigt tyst, satte mig vid bordet och åt.
Tankarna på den där galna iden som plingat till i mitt huvud igår började snurra i mitt huvud. Jag orkade inte grubble över det nu, det var så jobbigt. Och jag var trött och irriterad på huvudvärken som fortfarande satt kvar i mitt huvud. Jag suckade och fortsatte tugga på mackan.
Men så hörde jag någon ute i vardagrummet och några sekunder senare kom en sömndrucken Niall in vinglandes i köket. Han luta sig mot den tomma dörrkarmen och gnugga sig i ögonen.
''What are you doing?'' Sa han och kisa mot mig. Ljuset från lampan måste vara starkt för honom.
''I'm eating, I was hungry''
''In the middle of the night?'' Sa han irriterat.
''Yeah..''
Han stönade trött och drog fingrarna genom håret. Han verkade fortfarande arg.
''Did I wake you?'' Sa jag försiktigt.
''Yes''
''I'm sorry'' Sa jag.
''Mmhh.. I have back pain from sleeping on the couch, I go sleep in the bed'' Muttra han och vände sig om.
''Okay, I'll there soon''
Han började gå sovrummet, och jag tror jag hörde honom muttra något i stil med ''awesome'' i ett sarkastiskt tonfall, fast jag tror inte att det var avsiktat att jag skulle höra det. Men det gjorde jag och det gjorde mig förvånad och sårad. Ville han inte ha mig där? Var han så arg? Och var han arg på mig? Jag trodde det var Dimitri han fortfarande var sur över. Men vad hade jag gjort?
Då fatta jag. Han måste vara arg över att jag försvarade Dimitri och lät honom ens få komma hit. Först kyssen och nu det här. Niall kanske är svartsjuk?
Nej... Han har inget att vara avundgsjuk på. Jag skulle aldrig någonsing välja Dimitri framför Niall. Inte ens för alla pengar i världen. Jag var ju fortfarande arg och sårad över var han gjorde mot mig. Varför skulle Niall vara svartsjuk på det? Nej, det finns ingen logik bakom det.
Jag svalde det sista av mackan och drack upp ett till glas juice. Innan jag gick tillbaka till sovrummet smög jag in på toan och kissade. När jag var klar började jag gå mot sängen. Jag hörde Nialls lätta andetag inne i sovrummet, dörren stod på glänt. Men innan jag gick in stannade jag till framför dörren, handen stannade i lyften mellan handtaget och mig själv. Försiktigt backade jag några steg från dörren.
Jag tänkte inte gå in till Niall. Inte om han är arg på mig.
Istället vände jag mig om och la mig ner på soffan. Det låg en mjuk filt på sidan av den som jag la över mig själv och slog ner huvudet i en av soff-kuddarna. Det var inte lika bekvämt som sängen, men det dög definitivt.
Jag var orolig över Nialls beteende och låg vaken ett tag innan jag somna om igen. Jag drömde om Sverige och mormor.
Morgonen därpå
Jag satte mig upp i soffan. Ljuset från dom stora fönstrena bländade mina ögon och jag kisade ut över rummet. En lapp på soffbordet fångade min uppmärksamhet.
''Julia'' stod det på framsidan. Jag vek upp den och läste.
''Hi, my friend Aiden from Mullingar are here for a few days, we're at mall. Coming home later today''
Jag stirrade på lappen. Inget ''sweetie'' eller ''honey'' som han alltid brukar kalla mig för. Inte ''xx'' i slutet av meningen som han alltid skriver till mig. Inte ens ''goodmorning''.
Jag svalde hårt och andades ut i en suck. Jag drog bot filten och gick in i badrummet för att duscha. Varmvattnet fick mig att slappna av och tänka på annat än Nialls konstiga beteende.
Senare på dagen
Jag bläddrade till nästa sida i tidningen och kollade på bilderna av alla modeller i det nya vintermodet. Även fast dom hade på sig tjocka jackor och mössor så fick dom det endå att de modellerna smala och eleganta ut. Deras perfekta kroppar skulle göra miljontals tjejer avundsjuka. Jag brydde mig inte riktigt.
För mig spelade det ingen roll vilket utseende man har. Insidan är det viktiga och hur stort hjärta man har.
Jag bläddrade till nästa sida och blev förvånad över vem jag såg, Eleanor Calder log stort mot kameran. Hennes bruna hår var flätat i två lösa flätor och på huvudet hade hon en vit stickad mössa. Hon hade också en mönster stickad, långärmad marinblå tröja på sig och ett par svarta stuprörsjeans med bruna kängor till. Hon hoppade i luften på bilden och snöflingorna blåste omkring henne. Hon hade en lätt och naturlig sminkning med rosa glansiga läppar. Hon var otroligt söt på bilden. Många tjejer skulle bli galna av avund. Och jag kan hålla med dom. Eleanor såg helt perfekt ut.
Plötsligt hörde jag ljud av stampande fötter, höga röster och skratta utanför dörren i trapphuset. En nyckel vreds om i låset och inklampandes kom Niall och en till kille. Aiden antar jag.
Dom skrattade och knuffades lite på varandra. Dom såg svettiga ut och Aiden hade en fotboll under armen som han nu satte ner på golvet. Dom försvann in i köket, utan att lägga en enda blick på mig.
Jag stirrade argt på Niall mellan smala ögon springor. Varför behandlar han mig såhär?! Varför är han så tjurig?! Han gjorde mig mer och mer arg.
Killarna drack vatten i köket.
''Well, you did a nice faceplant out there anyways'' Skrattade Niall.
''No, I didn't do a faceplant! I didn't even fall!'' Utbrast Aiden oskyldigt.
''You didn't fall?! HA! That was the funniest thing I've heard! You did the worst fall ever!''
''Noooo, I didn't fall''
''Than what did you do?'' Hörde jag Niall säga.-
''I was.. You know.. Uhm... Hugging the grownd'' Sa Aiden eftertänksamt.
''hahahha, you haven't change at all Aiden'' Sa Niall och skrattade.
''Can't lose my image'' Sa Aiden i ett skämtsamt tonfall som fick Niall att skratta.
Dom båda två kom ut i vardagsrummet och då fick som syn på mig. Jag rörde inte en min utan stirrade Niall rätt in i ögonen. Jag hoppas att han fattar att jag är arg. Hans glada min sjönk en aning när han såg mig.
''Oh, Aiden, this is Julia. My girlfriend I was telling you about'' Sa Niall och gjorde en gest mot mig.
''And Julia, this is Aiden. My friend from Mullingar'' Sa Niall.
''Yeah, you wrote that. Nice to met you Aiden'' Sa jag utan att vika av med blicken en enda sekund från Niall.
''Nice meeting you too'' Sa han.
Jag kastade över blicken mot honom och log snabbt innan jag återvände med blicken på Niall där mitt leende suddades ut.
Kunde han inte ringa någon gång idag eller?! Han har varit borta precis hela dagen. Det är ju som om han försöker undvika mig.
Niall kliade sig lite i hårbotten, jag tror dom båda två kände av min ilska och den spända stämmningen.
''Julia, me and Aiden have been out playing soccer all day. We're really hungry, can't you make us that exquisite spaghetti you're so good at?'' Sa Niall.
Jag kände hur det högg till av ännu mer ilska inom mig. Hur i helvete kan han bara vara så nonchalant över allt som hänt det senaste dygnet?! Vi har ju massa att reda ut och prata om. Men då bjuder han hem en kompis och ber mig laga spagetti åt dom? Hur bara kan han?? Som om han använder Aiden som en distraktion så han kan skjuta upp alla problem. Vi måste ju prata om vad som hände igår med Dimirti!
''Yeah, sure'' Sa jag kallt med sammanbitna tänder. Jag tror Aiden kände sig oerhört obekväm i situationen och kände sig ivägen. Niall blev tydligen också arg. Jag såg den där ilskan blossa upp inom honom och den där arga glimten i ögonen. Den här gången gjorde den mig inte rädd. Den gjorde mig argare.
Vad hade han att vara arg på mot mig?! Det här är ju ofattbart!
''Thanks'' Sa han lika kallt och sammanbitet. Jag reste mig upp men släppte inte min arga blick på honom för en sekund. Vi följde till och med varandra med blicken när jag passerade förbi honom. När jag var så nära såg jag rätt in i hans ögon, och han rätt in i mina. Det var som ett litet krig mellan oss. Ett mentalt.
Men ingen av oss vann. Inte just nu. Kriget avslutades när jag vände blicken framåt mot köket. När jag var utom synhåll för dom så började dom prata och slog sig ner i soffan där jag nyss satt. TV volymen skruvades upp och ljudet av någon fotbollsmatch fyllde lägenheten.
Det gjorde mig mer irriterad och en huvudvärk började bulta. Jag kastade ihop spagettin med hårda och arga slag, jag skrammlade extra mycket när jag rota i lådorna efter det jag behövde i hopp om att irritera dom både två. När det var klart slevade jag upp maten på varsin tallrik, tog bestick åt dom och satte ner tallrikarna med enn hög smäll framför dom.
''Oh this looks so good!'' Sa Aiden och luta sig närmare. Nialls galada humör han haft tillsammans med Aiden bara för någon sekund sen sjönk när jag kom in i rummet. Det där mentala kriget mellan våra ögon utlöstes igen.
''Good. Hope you enjoy it'' Sa jag, vände på klacken och gick ut i köket igen för att plocka in i diskmaskinen. Jag kände Nialls blick i min rygg.
Jag fattar inte vad som flugit i honom.
:o :o
Uh oh.... What's happening with Nialler & Julia?
Hur tror ni det kommer gå för deras förhållande?? Kommentera vad ni tror och tycker!
Puss Kram //Emelie xx
TRACKBACKS 2013-01-12 | 16:08:42 DIREKTLÄNK KATEGORI:I'll fix you with love
I'll fix you with love- kapitel 53
I'll fix you with love- kapitel 52
I'll fix you with love- kapitel 51
Tårarna brände i mina ögon. Sakta gled jag ner på knä och föll sedan ihop på golvet bland kuddar och kallt iste. Ilskan hade gett sig. Istället var jag chockad och rädd. Rädd för mig själv och vad jag nyss gjort. Hur kunde det bli såhär?
Rädslan kom ut i tårar som börja rinna ner för mina kinder och jag börja skaka. Jag kura ihop och la armarna runt benen. Det började värka inom mig igen. Jag pressade med all min kraft mot bröstkorgen där smärtan satt.
Vad hade jag nyss gjort? Och varför? Höll jag på att bli galen? Var jag helt tokig i skallen? Mitt beteende är ju helt från vettet.
Jag var så rädd. Rädd för allt och alla. Jag ville bara försvinna.
Kapitel 51
England- London 19/9-12 13.40
Julias perspektiv:
Jag startade datorn och väntade på att den skulle ladda klart.
Rädslan kom ut i tårar som börja rinna ner för mina kinder och jag börja skaka. Jag kura ihop och la armarna runt benen. Det började värka inom mig igen. Jag pressade med all min kraft mot bröstkorgen där smärtan satt.
Vad hade jag nyss gjort? Och varför? Höll jag på att bli galen? Var jag helt tokig i skallen? Mitt beteende är ju helt från vettet.
Jag var så rädd. Rädd för allt och alla. Jag ville bara försvinna.
Kapitel 51
England- London 19/9-12 13.40
Julias perspektiv:
Jag startade datorn och väntade på att den skulle ladda klart.
Jag kollade ut över vardagsrummet som jag hållt på och städat. Eller inte bara vardagsrummet. De senaste 3 timmarna hade jag städat hela lägenheten. Det fann inga spår kvar efter mitt pinsamma utbrott. Jag vet inte vad som hände. Jag... Jag är bara trött på allt.
Jag hade även gått igenom hela mammas låda med grejer. Varenda skokartong hade jag kollat i. Det var mest saker från när mamma bodde i Sverige. Hennes student mössa hade jag också hittat.
En bild av mamma sittandes på en liten trehjuling utanför huset hade vägskyltar av namnet på vad gatan hette och husnumret hade också kommit med på bilden. Så nu visste jag även adressen till gatan.
Det var därför jag startade datan och klickade mig in på hitta.se för att ta reda på om huset fortfarande stod kvar. Jag tänkte att de är väll lättast att hitta huset om jag är inne från en svensk sida.
Jag knappade in "Djursundavägen 5 " i söknings rutan.
Den laddade någon sekund innan massa olika adresser kom fram. Jag luta mig närmare för att se vilken adress som stämde med den information jag hade om huset. Fjärde nerifrån stod det en adress i Närke, Askersund.
Jag klickade på adressen och mer information kom fram,' Rosemarie Johnsson, 011-346788 Smultronstrået Djursundavägen 5' och en vägbeskrivning.
Jag svalde hårt och stirrade på adressen. Var det rätt? Var det här mormor bodde? Och vad skulle jag göra nu? Ta kontakten med henne? Vad skulle jag då säga?
"jo hej mormor, det här är ditt barnbarn du inte pratat med eller sett på typ 14 år, hur är det?"
Jag kopierade adressen och telefonnumret och spara den som en anteckning, sen stängde jag ner datan och la mig på soffan.
Jag tänker bäst när jag ligger ner, så jag började fundera över vad jag ville göra nu. Jag ville komma fram över ett beslut.
Hur ska jag göra med skolan? Jag vet inte hur det kommer gå med min utbildning. Skolan har egentligen redan börjat för en månad sen. Men jag vägrar gå dit, aldrig i mitt liv att jag sätter en fot där igen, inte förrän allt det här är över.
Men jag måste ju ha en utbildning, jag kanske kan gå om det här året nästa år eller så. Just nu orkar jag inte hålla på och tänka på min framtid. Jag måste vara säker på att allt kommer bli okej först.
Men jag måste börja göra någonting, för jag kan inte hålla kvar Niall här hemma. Han måste ju jobba, annars kanske han får sparken. Och aldrig att jag skulle stå ut med skuldkänslorna av att jag var orsaken till att Niall blev kickad. Det här är ju hans dröm, han som ska leva livet som popstjärna.
Jag kände hur en hård klump av skuld börja krama åt i magen, jag mådde dåligt över att ha dragit med mig Niall i min deprission och fått honom att stanna hemma, jag är säker på att jag har orsakat att dom förlorat en massvis fans. Jag kan knappt föreställa mig vad deras manager tycker om allt det här. Han måste hata mig.
Jag svalde hårt och försökte skaka av mig rädsland och skulden, dom skulle jag ta itur med senare. Istället började jag tänka på mig själv istället. Jag hade ju så otroligt många frågor till mormor. Jag ville så gärna träffa henne och reda ut mitt konstiga liv. Då kanske jag äntigen skulle kunna gå vidare?
Jag satte mig upp och suckade. Allt så så krångligt. Jag får huvudvärk bara av att tänka på det.
Jag ställde mig upp och gick ut i köket, hällde upp ett glas vatten och drack upp det, därefter tog jag ett till.
Något måste jag göra åt den här soppan. Jag kan inte bara sitta och vänta på att allt ska lösa sig.
life's a climb, but the view is beautiful
Jag gick ut i vardagsrummet igen och tog upp telefonen. Jag leta fram rätt numer i telefonkatalogen som var inlaggd i den och väntade medans signalerna gick fram.
Liams perspektiv:
I went outside the bathroom when I felt something vibrating in your pocket. I picked up my phone and answer.
''Liam here'' I said.
''Hi Liam, It's Julia''
''Oh hi sweetheat, how are you?'' I said.
''well.. I continue to fight on.. you know'' She said and sounded a bit sader.
''I'm sorry, but your strong Julia. You will make it through this''
''Thank you'' She whisper. I think I could hear the tears in her voice. She took a deep breath and start talking again.
''But I was calling you for your help actually''
''Sure, what can I help you with?'' I said.
''Uhm... I wanna know how things are. With magnament. Niall refuses to tell me. I know he ran away from you to come home to me. But how severe are the consequences?''
''Ehmm... Good''
''Liam, your the worst lier in the world. Tell me'' She said.
''But Julia.. I... You know... I, I can't'' I said.
''What? Why?''
''Cause.. I promised Niall to not say anthing''
''But you have to! He can't keep it away from me. I wanna know. He've been protecting me, and I know it gave him severe consequences. I wanna see is there's anything I can do to pretect him''
''Julia... I...''
''Come on Liam! At least tell me how bad it is, will be get fired?'' She said.
''No, no ofcourse not! There won't be any One Direction if Niall isn't there. No, they can't do that. It wouldn't work out. If they fired Niall then all of us would quit'' I said.
Wow.. Julia really scared me. What if they actually fired him? No, they can't. Or can they? I know magnament is mad over what he did... But they wouldn't go that far? Right? Cause I really mean it when I told Julia we would quit too if they fired him.
''Would you do that?'' She said. She sounded surprised.
''Ofcourse, we're brothers. More as a family then just a boyband. And the family is always up for everyone'' I said.
''You really are the five cutest boys on earth'' She said.
''I've hear that'' I said and laughed a bit.
''But when it comes to Niall and magnament... I really don't think they will fired him. That would be the biggest mistake ever. They will probably have a meeting and discuss things'' I said.
''Alright.. I just wanted to know how much damage I caused'' She said and sounded a bit relieved.
''Honey, when it comes to Niall he would be ready to give up his whole career for you'' I said.
''Well.. I wouldn't accept him to just throw away his biggest dream''
''It would be worth to protect the ones you love'' I said.
''Maybe...''
''But Julia, don't worry so much over Niall. Everything's gonna be alright with him. When he comes back he got four bro's standing up for him. We won't leave him alone with this casue we all understand what he had to do. And it was wrong of magnament to not allow Niall to go home. And remember Julia, he's doing this cause he loves you'' I said.
''I know..I love him too, more then anything. But I just can't stand the guilt if something happens to him becuse of me''
''try to focus on being happy to start with, the happy and loving Julia is the best Julia'' I said.
''Haha, always so nice and supportive. That's why I like you'' She said
''I like you too sweetie, it was really nice talking to you again. But I have to go, the boys are waiting for me'' I said.
''Okay, greet them from me. And it was nice takling to you too again, miss you, I hope to see you soon again''
''I will, and don't you know we're going home in three days?''
''You do?''
''Yes''
''Oh that made me really happy! Can't wait to see you!'' She was frankly glad to hear it.
''Me either, gotta go now, bye Julia''
''Bye Liam!'' She said and we hang up..
I run down the stairs down to the lobby, I saw the boys sitting thrown around on the couches.
''Hi'' I said when I sat down next to Harry.
Jag hade även gått igenom hela mammas låda med grejer. Varenda skokartong hade jag kollat i. Det var mest saker från när mamma bodde i Sverige. Hennes student mössa hade jag också hittat.
En bild av mamma sittandes på en liten trehjuling utanför huset hade vägskyltar av namnet på vad gatan hette och husnumret hade också kommit med på bilden. Så nu visste jag även adressen till gatan.
Det var därför jag startade datan och klickade mig in på hitta.se för att ta reda på om huset fortfarande stod kvar. Jag tänkte att de är väll lättast att hitta huset om jag är inne från en svensk sida.
Jag knappade in "Djursundavägen 5 " i söknings rutan.
Den laddade någon sekund innan massa olika adresser kom fram. Jag luta mig närmare för att se vilken adress som stämde med den information jag hade om huset. Fjärde nerifrån stod det en adress i Närke, Askersund.
Jag klickade på adressen och mer information kom fram,' Rosemarie Johnsson, 011-346788 Smultronstrået Djursundavägen 5' och en vägbeskrivning.
Jag svalde hårt och stirrade på adressen. Var det rätt? Var det här mormor bodde? Och vad skulle jag göra nu? Ta kontakten med henne? Vad skulle jag då säga?
"jo hej mormor, det här är ditt barnbarn du inte pratat med eller sett på typ 14 år, hur är det?"
Jag kopierade adressen och telefonnumret och spara den som en anteckning, sen stängde jag ner datan och la mig på soffan.
Jag tänker bäst när jag ligger ner, så jag började fundera över vad jag ville göra nu. Jag ville komma fram över ett beslut.
Hur ska jag göra med skolan? Jag vet inte hur det kommer gå med min utbildning. Skolan har egentligen redan börjat för en månad sen. Men jag vägrar gå dit, aldrig i mitt liv att jag sätter en fot där igen, inte förrän allt det här är över.
Men jag måste ju ha en utbildning, jag kanske kan gå om det här året nästa år eller så. Just nu orkar jag inte hålla på och tänka på min framtid. Jag måste vara säker på att allt kommer bli okej först.
Men jag måste börja göra någonting, för jag kan inte hålla kvar Niall här hemma. Han måste ju jobba, annars kanske han får sparken. Och aldrig att jag skulle stå ut med skuldkänslorna av att jag var orsaken till att Niall blev kickad. Det här är ju hans dröm, han som ska leva livet som popstjärna.
Jag kände hur en hård klump av skuld börja krama åt i magen, jag mådde dåligt över att ha dragit med mig Niall i min deprission och fått honom att stanna hemma, jag är säker på att jag har orsakat att dom förlorat en massvis fans. Jag kan knappt föreställa mig vad deras manager tycker om allt det här. Han måste hata mig.
Jag svalde hårt och försökte skaka av mig rädsland och skulden, dom skulle jag ta itur med senare. Istället började jag tänka på mig själv istället. Jag hade ju så otroligt många frågor till mormor. Jag ville så gärna träffa henne och reda ut mitt konstiga liv. Då kanske jag äntigen skulle kunna gå vidare?
Jag satte mig upp och suckade. Allt så så krångligt. Jag får huvudvärk bara av att tänka på det.
Jag ställde mig upp och gick ut i köket, hällde upp ett glas vatten och drack upp det, därefter tog jag ett till.
Något måste jag göra åt den här soppan. Jag kan inte bara sitta och vänta på att allt ska lösa sig.
life's a climb, but the view is beautiful
Jag gick ut i vardagsrummet igen och tog upp telefonen. Jag leta fram rätt numer i telefonkatalogen som var inlaggd i den och väntade medans signalerna gick fram.
Liams perspektiv:
I went outside the bathroom when I felt something vibrating in your pocket. I picked up my phone and answer.
''Liam here'' I said.
''Hi Liam, It's Julia''
''Oh hi sweetheat, how are you?'' I said.
''well.. I continue to fight on.. you know'' She said and sounded a bit sader.
''I'm sorry, but your strong Julia. You will make it through this''
''Thank you'' She whisper. I think I could hear the tears in her voice. She took a deep breath and start talking again.
''But I was calling you for your help actually''
''Sure, what can I help you with?'' I said.
''Uhm... I wanna know how things are. With magnament. Niall refuses to tell me. I know he ran away from you to come home to me. But how severe are the consequences?''
''Ehmm... Good''
''Liam, your the worst lier in the world. Tell me'' She said.
''But Julia.. I... You know... I, I can't'' I said.
''What? Why?''
''Cause.. I promised Niall to not say anthing''
''But you have to! He can't keep it away from me. I wanna know. He've been protecting me, and I know it gave him severe consequences. I wanna see is there's anything I can do to pretect him''
''Julia... I...''
''Come on Liam! At least tell me how bad it is, will be get fired?'' She said.
''No, no ofcourse not! There won't be any One Direction if Niall isn't there. No, they can't do that. It wouldn't work out. If they fired Niall then all of us would quit'' I said.
Wow.. Julia really scared me. What if they actually fired him? No, they can't. Or can they? I know magnament is mad over what he did... But they wouldn't go that far? Right? Cause I really mean it when I told Julia we would quit too if they fired him.
''Would you do that?'' She said. She sounded surprised.
''Ofcourse, we're brothers. More as a family then just a boyband. And the family is always up for everyone'' I said.
''You really are the five cutest boys on earth'' She said.
''I've hear that'' I said and laughed a bit.
''But when it comes to Niall and magnament... I really don't think they will fired him. That would be the biggest mistake ever. They will probably have a meeting and discuss things'' I said.
''Alright.. I just wanted to know how much damage I caused'' She said and sounded a bit relieved.
''Honey, when it comes to Niall he would be ready to give up his whole career for you'' I said.
''Well.. I wouldn't accept him to just throw away his biggest dream''
''It would be worth to protect the ones you love'' I said.
''Maybe...''
''But Julia, don't worry so much over Niall. Everything's gonna be alright with him. When he comes back he got four bro's standing up for him. We won't leave him alone with this casue we all understand what he had to do. And it was wrong of magnament to not allow Niall to go home. And remember Julia, he's doing this cause he loves you'' I said.
''I know..I love him too, more then anything. But I just can't stand the guilt if something happens to him becuse of me''
''try to focus on being happy to start with, the happy and loving Julia is the best Julia'' I said.
''Haha, always so nice and supportive. That's why I like you'' She said
''I like you too sweetie, it was really nice talking to you again. But I have to go, the boys are waiting for me'' I said.
''Okay, greet them from me. And it was nice takling to you too again, miss you, I hope to see you soon again''
''I will, and don't you know we're going home in three days?''
''You do?''
''Yes''
''Oh that made me really happy! Can't wait to see you!'' She was frankly glad to hear it.
''Me either, gotta go now, bye Julia''
''Bye Liam!'' She said and we hang up..
I run down the stairs down to the lobby, I saw the boys sitting thrown around on the couches.
''Hi'' I said when I sat down next to Harry.
''Why did you take so long?'' he said.
''I was talking to Julia''
He responded when I said her name and looked up at me.
''What did she say?''
''She just asked how things were, she greeted to you all'' I said.
''Nice'' Louis said and rasied up.
''Good, your all here. We need to go now, the cars are waiting for us'' Paul said and came out from the bathroom. We all looked at the doors and saw hundreds of screaming fans outside the gates.
''Time to plunge into the jungle'' Harry mumbled and I started to laugh.
En timme senare
Julias perspektiv:
Jag låg slängd på soffan igen. Oron grodde i min mage. Vart var Niall?!
Jag var så nervös och stressad att det kändes som om jag skulle spy. Kommer han någonsin komma tillbaka? Har jag skrämt iväg honom för alltid?
Saknaden efter honom började värka i mitt hjärta. Jag ville bara ha honom här igen, hålla om honom och be om förlåtelse.
Gud så dum jag är! Hur kunde jag bara skrika sådär på honom? Tänk om han började gråta? Nej.. det klara jag inte.
Plötsligt hörde jag det knacka på dörren. Jag hoppa till och stirra på ytterdörren. Mitt hjärta börja slå snabbare, jag kasta mig ur soffan och sprang till hallen. Jag la en hand på handtaget och slet upp dörren. Men det var inte Niall som stod där. Mitt leende och entusiasm sjönk direkt. Jag stirrade skräckslaget på personen i dörren.
Vad. I. Helevete. Var min enda tanke.
WOW!
Va tror ni hände där? Vem stod i dörren?? Och vart är Niall??
Kommenteraaa vad ni tror och tycker :) :) :)
Puss Kram //Emelie xx
''I was talking to Julia''
He responded when I said her name and looked up at me.
''What did she say?''
''She just asked how things were, she greeted to you all'' I said.
''Nice'' Louis said and rasied up.
''Good, your all here. We need to go now, the cars are waiting for us'' Paul said and came out from the bathroom. We all looked at the doors and saw hundreds of screaming fans outside the gates.
''Time to plunge into the jungle'' Harry mumbled and I started to laugh.
En timme senare
Julias perspektiv:
Jag låg slängd på soffan igen. Oron grodde i min mage. Vart var Niall?!
Jag var så nervös och stressad att det kändes som om jag skulle spy. Kommer han någonsin komma tillbaka? Har jag skrämt iväg honom för alltid?
Saknaden efter honom började värka i mitt hjärta. Jag ville bara ha honom här igen, hålla om honom och be om förlåtelse.
Gud så dum jag är! Hur kunde jag bara skrika sådär på honom? Tänk om han började gråta? Nej.. det klara jag inte.
Plötsligt hörde jag det knacka på dörren. Jag hoppa till och stirra på ytterdörren. Mitt hjärta börja slå snabbare, jag kasta mig ur soffan och sprang till hallen. Jag la en hand på handtaget och slet upp dörren. Men det var inte Niall som stod där. Mitt leende och entusiasm sjönk direkt. Jag stirrade skräckslaget på personen i dörren.
Vad. I. Helevete. Var min enda tanke.
WOW!
Va tror ni hände där? Vem stod i dörren?? Och vart är Niall??
Kommenteraaa vad ni tror och tycker :) :) :)
Puss Kram //Emelie xx
TRACKBACKS 2013-01-03 | 12:32:29 DIREKTLÄNK KATEGORI:I'll fix you with love
I'll fix you with love- kapitel 50
A smile lighted up her face. ''You think so?'' She said. ''No, I know'' I grabbed her arm and pulled her down on the bed next to me, I hugged her and kissed her all over the face. She laughed and tried to get me away. I laughed and started to tickle her, which got her to laugh even more.
Kapitel 50
England- London 19/9-12 10.20
Julias perspektiv:
Jag hörde dörren öppnas och sprang ut i hallen.
"did you find it?" sa jag otåligt och exalterat.
"yes, I did!" sa Niall och ställde ner flytt lådan på golvet.
Det var mammas låda med gammal prylar sen massa år tillbaka. Mäklarna hade hittat den när dom gick igenom lägenheten innan den skulle renoveras och säljas. Niall erbjöd sig att åka och hämta den. Jag böjde mig ner för att ta upp den men den lyftes bara en centimeter från golvet, mer orkade jag inte. Den var hur tung som helst! Niall skrattade åt mig.
"let me help you with that" sa han och tog upp lådan. Han bar ut den till vardagsrummet och satte den vid soffan. Jag slog mig ner i den så lådan stod mellan mina ben. Jag kollade länge på den och undrade vad som kunde finnas där. Den var fast tejpad med tjock silvertejp.
"I'll get a knife" sa Niall och försvann ut i köket.
Det skramla lite i lådan och sen kom han tillbaka med en kniv. Han satte sig ner bredvid mig och rev snabbt och enkelt upp tejpen. Lådan var öppnad och väntade på att jag skulle öppna kartong locket som var delad i 2 delar. Jag kollade på lådan och övervägde om jag verkligen var redo att kolla in i den. Kommer det väcka massa jobbiga känslor? Eller kommer jag få reda på fler hemligheter mamma inte berättat? Jag var riktigt nyfiken på vad svaren på dom frågorna skulle bli.
Försiktig lyfte jag ena sidan av kartong locket. Båda jag och Niall luta oss automatik närmare. Jag hade bara petat upp den någon decimeter, det såg helt svart ut därinne. Jag kände hur svetten trängde igenom huden i handflatorna, mitt hjärta slog nervösa hårda slag. Jag tog ett djupt andetag och öppnade locket lite mer. Den här gången hela vägen.
Jag kikade in i lådan. Det var massa små lådor. Skokartonger. Flera tavlor som var vända neråt. En klänning prydligt hopvikt. På skokartongerna stod det små etiketter.
"smycken" stod det på lådan högst upp.
Jag öppnade den och såg flera porslins askar. Det var blommönster på vissa av dom, andra var enfärgad i baby rosa, guld och silver. Jag tog upp en ask i rött sammet och öppnade den försiktigt.
Där låg ett guldhalsband med små diamant stenar runt om kedjan. En stor diamant berlock hängde ner i mitten av halsbandet. Jag kollade länge på det och föreställde mig mamma i det.
Jag la ner det igen och stängde, sammets asken. La ner den i skokartongen och stängde den också. Jag ställde smyckes lådan på höger sida om mig. Jag skulle gå igenom alla små askar senare. Jag tog upp nästa skokartong ur lådan. På den här stod det "fotografier"
Jag öppnade kartongen och hittade massa kuvert. Dom var proppfulla med foton. Jag tog upp ett kuvert där det stod med skrivstils text "Rosemarie & Anders"
Jag tog upp bunten med foton och började kolla igenom den. På första fotot kände jag direkt igen mormor, även fast den var svartvit. Det var när hon var ung och håret fortfarande var livligt och böjt i glänsande lockar. Hennes ögon strålade av lycka. Hon hade på sig en blommig sommarklänning. Bredvid henne stod en man som såg ut att vara i samma ålder. Något år äldre kanske. Han hade en vit skjorta och väst över. En hatt på huvudet och ett lyckligt leende på läpparna. Han var längre än mormor och rak i ryggen. Han såg ut som en riktig gentleman. Han höll en hand runt mormors midja.
"I think this is granddad" sa jag och pekade på honom och höll fram fotot för Niall.
"and that's your grandma?" sa han och pekade på mormor.
"yeah"
"they look happy together" sa han och log mot fotot.
"yes, they do" sa jag.
Jag önskar att jag visste mer om morfar. Jag ville veta vem han var. Varför han dog. Och dog han då jag redan var född eller var de flera år tillbaka innan jag ens kom till världen? Jag kommer i alla fall inte ihåg någon sorg eller att mamma eller mormor var ledsna över morfars död. Jag kommer bara ihåg att dom var glada hela tiden och att alla var lyckliga. Men det är klart, man sätter väll sig inte och stor tjuter framför en liten tjej som är mindre än 3 och berättar hur man känner över en persons bortgång. Om morfar nu dog under tiden då jag var liten så var mormor och mamma riktigt bra på att gömma den sorgen framför mig.
Jag kollade längre på fotot av mormor och morfar. Jag studerade varenda liten millimeter av morfars ansikte för att få fram något minne eller se några likheter gå upp för mig. Men det stod helt stilla i huvudet. Den här mannen var som en främling för mig. Även fast jag så gärna ville komma ihåg honom.
"sorry if I'm bordering you in your.... Uhm...inspection... Anyway I'm gonna get us something go drink." sa Niall, reste sig och gick iväg.
Jag glömde bort att svara. Jag var helt fast att försöka minnas morfar.
Jag bläddrade till nästa foto där mormor satt på gräset med en ros i handen. Hon log mot kameran och hade samma kläder och frisyr som på förra bilden. Jag bläddra till nästa bild där morfar hade en stilig frack på sig, händerna i fickorna och log mot kameran. På huvudet hade han en stor svart hatt. Jag bläddra förbi den bilden och fick fram ännu en svart-vit bild av mormor och morfar på en strand. Vågorna var höga.
Nästa foto var av dom båda två när de stod med armarna runt varandra. Ett stort hus täckte bakgrunden. Det var ett trähus med en stor övervåning. Det huset kändes bekant. Nästan lite läskigt bekant. Som om jag själv varit där. Var det kanske huset där jag och mamma växte upp? Under de 3 åren jag bodde i Sverige?
Det kändes lustigt att få så många minnen tillbaka även fast det var för så länge sen och eftersom jag var så liten då. Men jag bara kommer ihåg just den tiden så starkt.
De följande åren efter det fram till ett halv år sen har varit som en tjock deprimerande dimma över mitt liv, jag fick ont i magen av att tänka på de. Det är något jag helst vill gömma. Men det går inte att förtränga. Inte helt. Jag tror aldrig jag kommer glömma den där tiden. En rysning gick genom min kropp.
Jag skaka av mig dom känslorna och återvände till att inspektera fotot. Jag vände på det och såg att något stod där.
"Rosemarie & Anders 1963 'Smultronstrået' "
Var de så gården hette? Och var det 1963?
Jag förstod att mormor och morfar hette Rosemarie och Anders. När jag tänkte på det kom jag på att jag faktiskt aldrig vetat om deras namn. Jag har alltid kallat dom för mormor och morfar.
Niall kom tillbaka och satte ner en kopp iste framför mig.
"Thank you" sa jag och log. Han log tillbaka och tog en klunk av sitt.
"was is it that interesting you so much? Your focusing on those pictures, what is it?" sa han nyfiket och luta sig närmare.
"it's pictures of my grandmother and grandfather. I don't know anything about them, but now I got to know their name is Rosemarie and Anders, and I think this is the house I grew up as a kid in. With my mom when we lived in Sweden" sa jag och höll fram fotot av huset i bakgrunden och pekade på det.
"wow.. Cool. You don't know or remember anything about them?" fråga han.
"no... Well I recognize grandma and the house feels familiar. But otherwise I don't know anything about them."
"wow.... Your whole life is like a mystery" sa han fascinerar.
Det fick mig inte att må bättre. Tvärt om så blev jag bara nedstämd av att han sa det. Det påminner mig bara om hur mycket mamma var tvungen att hålla hemligt för mig och hur jag alltid levt i lögner. Men det var såklart inte så han menade när han sa de. Och det visste jag. Ändå kunde jag inte helt ignorera hur det sved till lite inom mig.
Helt plötsligt hade jag absolut ingen lust att kolla bland allt det här gammal skräpet. Det gjorde mig arg och frustrerad. Varför hade inte mormor tagit kontakt med mig? Hälsat på? Skrivit brev? Mejlat? Ringt?
Nej, ingenting. Varför?! Och varför hade inte mamma berättat om henne? Det ämnet kunde väll inte Phil styra? Och varför hade mamma inte ens nämt att morfar var död? Jag har undrat så länge vem han är. Varför ljög alla för mig?
Jag blev bara argare och argare för att jag hade så många frågor utan svar. Så många frågetecken i mitt liv som jag ville reda ut. Hela mitt huvud kändes alldeles trassligt. Varför var jag tvungen att hamna i det här livet?
Jag kände hur fotot delades i två delar i mina händer. Det var av rivet på mitten. Gjorde jag det?
Jag kastade ifrån mig det, och bunten med resten av fotona hamnade på golvet när jag ställde mig upp. Niall ryckte till av min snabba rörelse.
"honey, what's going on?" han ställde sig försiktigt upp och kollade förvånat på mig.
Jag kände ursinnet koka i mina ådror. Jag ville slå och spraka något. Jag ville få ut min vrede på något. Var kom all denna ilska ifrån? Jag hade ingen aning men jag kände hur den bubblade upp i mig mer och mer.
"I'm just tired of this shit!" sa jag. Kanske lite väl högt?
"what do you mean?" sa han oförståeligt.
"everything! All these lies and secrets! I've been living in lies my whole life! And now, at 17's years old, I get to know the truth. And when I do everyones dies and passes away from me. I got so many questions. I wanna know so much about me and my family! But I will never get a chance to get an answer of any of them cause my family is dead!" den sista meningen skrek jag rakt ut.
"Julia, calm down" sa Niall med en lugn röst. Han kollade förvånat på mig.
"don't tell me to calm down! I don't wanna calm down! How can you even tell me to when things are as they are?!" nu stod jag och skrek för full hals.
Niall kollade storögt på mig. Som om han inte kunde fatta vad som pågick. Och det kunde nog inte jag heller.
"you don't understand Niall. No one will never understand how it feels. Okay? And don't try to, your just making this worst." nu pratade jag i normal samtalston.
Niall var helt mållös. Han bara stirra på mig. I hans blåa ögon såg jag chock, rädsla och sårbarhet.
"alright... I'm sorry. I was just trying to help" sa han tyst och kollade ner i golvet.
"your not to any help. I dont want any help. I just want to be alone. So please, leave me"
Han kollade upp på mig med blanka ögon. Han var ännu mer chockad nu. Han såg ut att bryta ihop när som helst. Men han bet ihop. Svalde gråten i ett försök att vara tapper. Jag såg hur hans käkat och händer spändes.
"alright... I'll leave you alone" sa han och gick mot dörren. Han tog bil nycklarna, satte fötterna i skorna och försvann ut ur dörren.
Jag stirrade länge på platsen han nyss lämnat. Den punkt där jag såg honom senast innan han försvann.
Vad hade jag nyss gjort? Hade jag skrämt iväg min egen pojkvän? Mitt enda hopp och tro kvar i livet? Av vilken anledning? För att jag blev arg på något som inte ens var hans fel överhuvudtaget?
Jag kände den där ilskan koka upp inuti mig igen. Jag fick den där lusten att slå och sparka på något igen.
Dörren till badrummet stod öppet. Jag rusa fram och smällde igen den med all min kraft och skrek samtidigt. En hög smäll ekade genom luften när dörren slogs igen.
Jag visste inte vad jag skulle göra med all ilska. Jag rusan tillbaka till soffan igen och kasta iväg alla kuddar. Jag råka träffa mitt och Nialls glas med iste. Dom slogs i golvet och gick sönder. Teet låg utspilt över golvet. Samtidigt som glaset krossades mot golvet stannade jag upp i min rörelse.
Vad håller jag på med?
Fjärrkontrollen gled ur min hand och slog i golvet den med. Jag rörde mig inte ur fläcken. Jag bara stod och stirrade på ingenting. Jag var helt i chock. Vad gör jag? Var kom all ilska ifrån? Varför hade jag varit så dum och riktat den mot Niall och skrämt iväg honom?
Tårarna brände i mina ögon. Sakta gled jag ner på knä och föll sedan ihop på golvet bland kuddar och kallt iste. Ilskan hade gett sig. Istället var jag chockad och rädd. Rädd för mig själv och vad jag nyss gjort. Hur kunde det bli såhär?
Rädslan kom ut i tårar som börja rinna ner för mina kinder och jag börja skaka. Jag kura ihop och la armarna runt benen. Det började värka inom mig igen. Jag pressade med all min kraft mot bröstkorgen där smärtan satt.
Vad hade jag nyss gjort? Och varför? Höll jag på att bli galen? Var jag helt tokig i skallen? Mitt beteende är ju helt från vettet.
Jag var så rädd. Rädd för allt och alla. Jag ville bara försvinna.
Wooohhooo NYTT KAPITEL!!! :D
Har saknat att skriva på bloggen! :D Hoppas inte alla av er har lämnat den o slutat läsa, skulle göra mig jätte ledsen :( Men TACK till er som hållit er kvar och fortsätter läsa! Betyder mer än ni tror! <333
För er som vill veta så var Egypten helt awesome! Skulle göra vad som helst för att åka tillbaka!
Kommentera vad ni tycker! Vad tror ni flög i Julia? Och vad tror ni om Niall och Julias förhållande? Kommer det bli okej igen?
Kommentera, thaaanks <333
Puss Kram //Emelie xx
I felt my heart beat harder by hearing her voice. I got exited and happy by hearing it. And I couldn't get enough. Her laugh was like music in my ears. I love her so so so much. My little Julia.
Kapitel 50
England- London 19/9-12 10.20
Julias perspektiv:
Jag hörde dörren öppnas och sprang ut i hallen.
"did you find it?" sa jag otåligt och exalterat.
"yes, I did!" sa Niall och ställde ner flytt lådan på golvet.
Det var mammas låda med gammal prylar sen massa år tillbaka. Mäklarna hade hittat den när dom gick igenom lägenheten innan den skulle renoveras och säljas. Niall erbjöd sig att åka och hämta den. Jag böjde mig ner för att ta upp den men den lyftes bara en centimeter från golvet, mer orkade jag inte. Den var hur tung som helst! Niall skrattade åt mig.
"let me help you with that" sa han och tog upp lådan. Han bar ut den till vardagsrummet och satte den vid soffan. Jag slog mig ner i den så lådan stod mellan mina ben. Jag kollade länge på den och undrade vad som kunde finnas där. Den var fast tejpad med tjock silvertejp.
"I'll get a knife" sa Niall och försvann ut i köket.
Det skramla lite i lådan och sen kom han tillbaka med en kniv. Han satte sig ner bredvid mig och rev snabbt och enkelt upp tejpen. Lådan var öppnad och väntade på att jag skulle öppna kartong locket som var delad i 2 delar. Jag kollade på lådan och övervägde om jag verkligen var redo att kolla in i den. Kommer det väcka massa jobbiga känslor? Eller kommer jag få reda på fler hemligheter mamma inte berättat? Jag var riktigt nyfiken på vad svaren på dom frågorna skulle bli.
Försiktig lyfte jag ena sidan av kartong locket. Båda jag och Niall luta oss automatik närmare. Jag hade bara petat upp den någon decimeter, det såg helt svart ut därinne. Jag kände hur svetten trängde igenom huden i handflatorna, mitt hjärta slog nervösa hårda slag. Jag tog ett djupt andetag och öppnade locket lite mer. Den här gången hela vägen.
Jag kikade in i lådan. Det var massa små lådor. Skokartonger. Flera tavlor som var vända neråt. En klänning prydligt hopvikt. På skokartongerna stod det små etiketter.
"smycken" stod det på lådan högst upp.
Jag öppnade den och såg flera porslins askar. Det var blommönster på vissa av dom, andra var enfärgad i baby rosa, guld och silver. Jag tog upp en ask i rött sammet och öppnade den försiktigt.
Där låg ett guldhalsband med små diamant stenar runt om kedjan. En stor diamant berlock hängde ner i mitten av halsbandet. Jag kollade länge på det och föreställde mig mamma i det.
Jag la ner det igen och stängde, sammets asken. La ner den i skokartongen och stängde den också. Jag ställde smyckes lådan på höger sida om mig. Jag skulle gå igenom alla små askar senare. Jag tog upp nästa skokartong ur lådan. På den här stod det "fotografier"
Jag öppnade kartongen och hittade massa kuvert. Dom var proppfulla med foton. Jag tog upp ett kuvert där det stod med skrivstils text "Rosemarie & Anders"
Jag tog upp bunten med foton och började kolla igenom den. På första fotot kände jag direkt igen mormor, även fast den var svartvit. Det var när hon var ung och håret fortfarande var livligt och böjt i glänsande lockar. Hennes ögon strålade av lycka. Hon hade på sig en blommig sommarklänning. Bredvid henne stod en man som såg ut att vara i samma ålder. Något år äldre kanske. Han hade en vit skjorta och väst över. En hatt på huvudet och ett lyckligt leende på läpparna. Han var längre än mormor och rak i ryggen. Han såg ut som en riktig gentleman. Han höll en hand runt mormors midja.
"I think this is granddad" sa jag och pekade på honom och höll fram fotot för Niall.
"and that's your grandma?" sa han och pekade på mormor.
"yeah"
"they look happy together" sa han och log mot fotot.
"yes, they do" sa jag.
Jag önskar att jag visste mer om morfar. Jag ville veta vem han var. Varför han dog. Och dog han då jag redan var född eller var de flera år tillbaka innan jag ens kom till världen? Jag kommer i alla fall inte ihåg någon sorg eller att mamma eller mormor var ledsna över morfars död. Jag kommer bara ihåg att dom var glada hela tiden och att alla var lyckliga. Men det är klart, man sätter väll sig inte och stor tjuter framför en liten tjej som är mindre än 3 och berättar hur man känner över en persons bortgång. Om morfar nu dog under tiden då jag var liten så var mormor och mamma riktigt bra på att gömma den sorgen framför mig.
Jag kollade längre på fotot av mormor och morfar. Jag studerade varenda liten millimeter av morfars ansikte för att få fram något minne eller se några likheter gå upp för mig. Men det stod helt stilla i huvudet. Den här mannen var som en främling för mig. Även fast jag så gärna ville komma ihåg honom.
"sorry if I'm bordering you in your.... Uhm...inspection... Anyway I'm gonna get us something go drink." sa Niall, reste sig och gick iväg.
Jag glömde bort att svara. Jag var helt fast att försöka minnas morfar.
Jag bläddrade till nästa foto där mormor satt på gräset med en ros i handen. Hon log mot kameran och hade samma kläder och frisyr som på förra bilden. Jag bläddra till nästa bild där morfar hade en stilig frack på sig, händerna i fickorna och log mot kameran. På huvudet hade han en stor svart hatt. Jag bläddra förbi den bilden och fick fram ännu en svart-vit bild av mormor och morfar på en strand. Vågorna var höga.
Nästa foto var av dom båda två när de stod med armarna runt varandra. Ett stort hus täckte bakgrunden. Det var ett trähus med en stor övervåning. Det huset kändes bekant. Nästan lite läskigt bekant. Som om jag själv varit där. Var det kanske huset där jag och mamma växte upp? Under de 3 åren jag bodde i Sverige?
Det kändes lustigt att få så många minnen tillbaka även fast det var för så länge sen och eftersom jag var så liten då. Men jag bara kommer ihåg just den tiden så starkt.
De följande åren efter det fram till ett halv år sen har varit som en tjock deprimerande dimma över mitt liv, jag fick ont i magen av att tänka på de. Det är något jag helst vill gömma. Men det går inte att förtränga. Inte helt. Jag tror aldrig jag kommer glömma den där tiden. En rysning gick genom min kropp.
Jag skaka av mig dom känslorna och återvände till att inspektera fotot. Jag vände på det och såg att något stod där.
"Rosemarie & Anders 1963 'Smultronstrået' "
Var de så gården hette? Och var det 1963?
Jag förstod att mormor och morfar hette Rosemarie och Anders. När jag tänkte på det kom jag på att jag faktiskt aldrig vetat om deras namn. Jag har alltid kallat dom för mormor och morfar.
Niall kom tillbaka och satte ner en kopp iste framför mig.
"Thank you" sa jag och log. Han log tillbaka och tog en klunk av sitt.
"was is it that interesting you so much? Your focusing on those pictures, what is it?" sa han nyfiket och luta sig närmare.
"it's pictures of my grandmother and grandfather. I don't know anything about them, but now I got to know their name is Rosemarie and Anders, and I think this is the house I grew up as a kid in. With my mom when we lived in Sweden" sa jag och höll fram fotot av huset i bakgrunden och pekade på det.
"wow.. Cool. You don't know or remember anything about them?" fråga han.
"no... Well I recognize grandma and the house feels familiar. But otherwise I don't know anything about them."
"wow.... Your whole life is like a mystery" sa han fascinerar.
Det fick mig inte att må bättre. Tvärt om så blev jag bara nedstämd av att han sa det. Det påminner mig bara om hur mycket mamma var tvungen att hålla hemligt för mig och hur jag alltid levt i lögner. Men det var såklart inte så han menade när han sa de. Och det visste jag. Ändå kunde jag inte helt ignorera hur det sved till lite inom mig.
Helt plötsligt hade jag absolut ingen lust att kolla bland allt det här gammal skräpet. Det gjorde mig arg och frustrerad. Varför hade inte mormor tagit kontakt med mig? Hälsat på? Skrivit brev? Mejlat? Ringt?
Nej, ingenting. Varför?! Och varför hade inte mamma berättat om henne? Det ämnet kunde väll inte Phil styra? Och varför hade mamma inte ens nämt att morfar var död? Jag har undrat så länge vem han är. Varför ljög alla för mig?
Jag blev bara argare och argare för att jag hade så många frågor utan svar. Så många frågetecken i mitt liv som jag ville reda ut. Hela mitt huvud kändes alldeles trassligt. Varför var jag tvungen att hamna i det här livet?
Jag kände hur fotot delades i två delar i mina händer. Det var av rivet på mitten. Gjorde jag det?
Jag kastade ifrån mig det, och bunten med resten av fotona hamnade på golvet när jag ställde mig upp. Niall ryckte till av min snabba rörelse.
"honey, what's going on?" han ställde sig försiktigt upp och kollade förvånat på mig.
Jag kände ursinnet koka i mina ådror. Jag ville slå och spraka något. Jag ville få ut min vrede på något. Var kom all denna ilska ifrån? Jag hade ingen aning men jag kände hur den bubblade upp i mig mer och mer.
"I'm just tired of this shit!" sa jag. Kanske lite väl högt?
"what do you mean?" sa han oförståeligt.
"everything! All these lies and secrets! I've been living in lies my whole life! And now, at 17's years old, I get to know the truth. And when I do everyones dies and passes away from me. I got so many questions. I wanna know so much about me and my family! But I will never get a chance to get an answer of any of them cause my family is dead!" den sista meningen skrek jag rakt ut.
"Julia, calm down" sa Niall med en lugn röst. Han kollade förvånat på mig.
"don't tell me to calm down! I don't wanna calm down! How can you even tell me to when things are as they are?!" nu stod jag och skrek för full hals.
Niall kollade storögt på mig. Som om han inte kunde fatta vad som pågick. Och det kunde nog inte jag heller.
"you don't understand Niall. No one will never understand how it feels. Okay? And don't try to, your just making this worst." nu pratade jag i normal samtalston.
Niall var helt mållös. Han bara stirra på mig. I hans blåa ögon såg jag chock, rädsla och sårbarhet.
"alright... I'm sorry. I was just trying to help" sa han tyst och kollade ner i golvet.
"your not to any help. I dont want any help. I just want to be alone. So please, leave me"
Han kollade upp på mig med blanka ögon. Han var ännu mer chockad nu. Han såg ut att bryta ihop när som helst. Men han bet ihop. Svalde gråten i ett försök att vara tapper. Jag såg hur hans käkat och händer spändes.
"alright... I'll leave you alone" sa han och gick mot dörren. Han tog bil nycklarna, satte fötterna i skorna och försvann ut ur dörren.
Jag stirrade länge på platsen han nyss lämnat. Den punkt där jag såg honom senast innan han försvann.
Vad hade jag nyss gjort? Hade jag skrämt iväg min egen pojkvän? Mitt enda hopp och tro kvar i livet? Av vilken anledning? För att jag blev arg på något som inte ens var hans fel överhuvudtaget?
Jag kände den där ilskan koka upp inuti mig igen. Jag fick den där lusten att slå och sparka på något igen.
Dörren till badrummet stod öppet. Jag rusa fram och smällde igen den med all min kraft och skrek samtidigt. En hög smäll ekade genom luften när dörren slogs igen.
Jag visste inte vad jag skulle göra med all ilska. Jag rusan tillbaka till soffan igen och kasta iväg alla kuddar. Jag råka träffa mitt och Nialls glas med iste. Dom slogs i golvet och gick sönder. Teet låg utspilt över golvet. Samtidigt som glaset krossades mot golvet stannade jag upp i min rörelse.
Vad håller jag på med?
Fjärrkontrollen gled ur min hand och slog i golvet den med. Jag rörde mig inte ur fläcken. Jag bara stod och stirrade på ingenting. Jag var helt i chock. Vad gör jag? Var kom all ilska ifrån? Varför hade jag varit så dum och riktat den mot Niall och skrämt iväg honom?
Tårarna brände i mina ögon. Sakta gled jag ner på knä och föll sedan ihop på golvet bland kuddar och kallt iste. Ilskan hade gett sig. Istället var jag chockad och rädd. Rädd för mig själv och vad jag nyss gjort. Hur kunde det bli såhär?
Rädslan kom ut i tårar som börja rinna ner för mina kinder och jag börja skaka. Jag kura ihop och la armarna runt benen. Det började värka inom mig igen. Jag pressade med all min kraft mot bröstkorgen där smärtan satt.
Vad hade jag nyss gjort? Och varför? Höll jag på att bli galen? Var jag helt tokig i skallen? Mitt beteende är ju helt från vettet.
Jag var så rädd. Rädd för allt och alla. Jag ville bara försvinna.
Wooohhooo NYTT KAPITEL!!! :D
Har saknat att skriva på bloggen! :D Hoppas inte alla av er har lämnat den o slutat läsa, skulle göra mig jätte ledsen :( Men TACK till er som hållit er kvar och fortsätter läsa! Betyder mer än ni tror! <333
För er som vill veta så var Egypten helt awesome! Skulle göra vad som helst för att åka tillbaka!
Kommentera vad ni tycker! Vad tror ni flög i Julia? Och vad tror ni om Niall och Julias förhållande? Kommer det bli okej igen?
Kommentera, thaaanks <333
Puss Kram //Emelie xx
TRACKBACKS 2013-01-01 | 17:58:19 DIREKTLÄNK KATEGORI:I'll fix you with love
Epygt
Hi guys! :)
Jo, jag har alltid skjutit upp att berätta för er (don't know why..) Men på torsdag åker jag till Egypten på semester i 2 veckor.
Jag kommer inte kunna uppdatera därifrån eftersom jag inte kommer ha datan med mig och jag är inte 100 på att internet uppkopplingen på hotellet kommer funka där nere. Men OM det gör det så kommer jag skicka kapitel till min kompis Angelica (Som var med och drev bloggen i början)
Hon kan uppdater åt mig :) Men jag kan inte lova att det kommer bli super många kapitler. Det är en familjeresa och jag vill såklart spendera tid med min familj och njuta av värmen o.s.v
Då jag har tid kommer jag skriva och skicka det till Angelica :)
Btw, läsare har stigit vilket jag tycker är JÄTTE kul! :D Så tack till alla er nya som börjat läsa min blogg! betyder massa!!
Och snälla sluta inte läsa bara för att jag reser bort! Please? <33
Hoppas ni får ett awesome jullov och godjul på er!!! (lite tidigt men jag kommer ju inte göra av mig personligen här på bloggen förrän ett tag)
Jo, jag har alltid skjutit upp att berätta för er (don't know why..) Men på torsdag åker jag till Egypten på semester i 2 veckor.
Jag kommer inte kunna uppdatera därifrån eftersom jag inte kommer ha datan med mig och jag är inte 100 på att internet uppkopplingen på hotellet kommer funka där nere. Men OM det gör det så kommer jag skicka kapitel till min kompis Angelica (Som var med och drev bloggen i början)
Hon kan uppdater åt mig :) Men jag kan inte lova att det kommer bli super många kapitler. Det är en familjeresa och jag vill såklart spendera tid med min familj och njuta av värmen o.s.v
Då jag har tid kommer jag skriva och skicka det till Angelica :)
Btw, läsare har stigit vilket jag tycker är JÄTTE kul! :D Så tack till alla er nya som börjat läsa min blogg! betyder massa!!
Och snälla sluta inte läsa bara för att jag reser bort! Please? <33
Hoppas ni får ett awesome jullov och godjul på er!!! (lite tidigt men jag kommer ju inte göra av mig personligen här på bloggen förrän ett tag)
Ska försöka hinna med att uppdater imorgon också åt er! :) :)
Random bilder på mig.. ingen bad mig att lägga upp något men tänkte ändå dela med mig för er nya hur jag ser ut, lol :) (sorry for my ugliness)
Puss Kram //Emelie xx
Random bilder på mig.. ingen bad mig att lägga upp något men tänkte ändå dela med mig för er nya hur jag ser ut, lol :) (sorry for my ugliness)
Puss Kram //Emelie xx
TRACKBACKS 2012-12-11 | 20:45:18 DIREKTLÄNK KATEGORI:I'll fix you with love
I'll fix you with love- kapitel 49
''I will never forget what you said to me //Julia''
Jag skickade tweetet sen loggade jag ut och stängde av datan. Jag ställde tillbaka den i vardagsrummet precis som jag hämtat den, sen kröp jag ner under täcket och gömmde mig. Jag väntade på Niall.
Vad hade jag nyss gjort egentligen?
kapitel 49
USA- New York 18/9-12 08.20
Harrys perspektiv:
"Mr. Styles! Time to wake up!"
Zayn shouted and throw a pillow at me.
"get away" I said with a raspy morning voice.
"we're heading over to Dallas today!" Zayn said and ruffled my hair.
"why are you so exited about that?"
"cause Perrie will be there with little mix" he said with a big smile on his face.
"your cute when your inlove. Now please leave me alone so I can sleep" I said and pointed at the door.
"alright, but we need to be on the airport in an hour. Just so you know" he said and walked out.
I sighed and sat up in the bed. An hour? I will never be ready in time. I looked out over my room and saw my clothes everywhere. Didn't I clean yesterday? Or was it last week?
I picked up my phone and saw a text from mom.
''Hi honey! I hope everything's alright with you. Me and Gemma are going shopping today. I heard you were in London a few days ago. What did you do here? Hope you're having a good time in the US, we miss you! Loads of love from momy''
I smiled at the text. I saw it was sent three hours ago.
Jag skickade tweetet sen loggade jag ut och stängde av datan. Jag ställde tillbaka den i vardagsrummet precis som jag hämtat den, sen kröp jag ner under täcket och gömmde mig. Jag väntade på Niall.
Vad hade jag nyss gjort egentligen?
kapitel 49
USA- New York 18/9-12 08.20
Harrys perspektiv:
"Mr. Styles! Time to wake up!"
Zayn shouted and throw a pillow at me.
"get away" I said with a raspy morning voice.
"we're heading over to Dallas today!" Zayn said and ruffled my hair.
"why are you so exited about that?"
"cause Perrie will be there with little mix" he said with a big smile on his face.
"your cute when your inlove. Now please leave me alone so I can sleep" I said and pointed at the door.
"alright, but we need to be on the airport in an hour. Just so you know" he said and walked out.
I sighed and sat up in the bed. An hour? I will never be ready in time. I looked out over my room and saw my clothes everywhere. Didn't I clean yesterday? Or was it last week?
I picked up my phone and saw a text from mom.
''Hi honey! I hope everything's alright with you. Me and Gemma are going shopping today. I heard you were in London a few days ago. What did you do here? Hope you're having a good time in the US, we miss you! Loads of love from momy''
I smiled at the text. I saw it was sent three hours ago.
''Hi mom, greet Gemma from me. And yes, I was. Don't tell anyone, I was at a funeral. Julia's (Nialls gf) mom passed away a couple of weeks ago. She wanted a secret funeral with only me, the rest of the boys, Dani, El and Perrie. It was really sad. Sorry I didn't tell you I was there. Roger didn't want it to leak out you know, miss u too! Love you, see you soon <3''
Sent.
I went on twitter instead to see what's going on. Are people still talking about Julia? I read some tweets.
"O.m.g... I'm crying so hard! I just wanna hug Julia!! :''(
"Shit!!"
"was she being serious with that twittcam?"
"HA! Her twittcam is so pathetic! Laughing so hard!"
Wait... What twittcam? Have Julia made a twittcam?! I searched 'Julia Johnsen twittcam" on youtube. I saw it and clicked on it.
"can you hear me?" was the first thing she said.
Her voice got me palpitations. I tried to stop it but she made it so easy for me to fall for her. Just the way she looks... She takes my breath every time I see her beautiful face.
Then she started to talk. She talked about her life. All from begin till now. She told everyone about her life story. All ups and downs. All pain she have been through her whole life and when she big slap came. When everyone got to know about her diary and when Katrin died. I felt a tear dropping down my on cheek. She put down all the pain in the words that came out of her mouth. I felt her pain. How she feels and it suddenly felt like I was in her possession. She video ended but I just keeped starring at the screen. I didn't know what to say or do. I was in shock.
Julias perspektiv:
Tankarna strömmade omkring i mitt huvud. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Var de rätt att göra så där? Skulle jag verkligen haft berättat för dom? Kommer det blir bättre ju? Eller blir allt sämre? Kommer Niall bli arg? Vad kommer resten av killarna och El, Dani och Perrie säga? Vad blir responsen från fansen?
Jag stod inte ut med alla tankar. Jag satte mig upp i sängen och gick ut i köket. Nialls mobil låg på bordet. Jag tog upp den och skrev in skärmlåset. Klickade mig fram till twitter och tog ett djupt andetag.
"couldn't she be a bit more dramatic?... -.- "
"she's so fake!!! Ugh I wanna puke at her!"
"how can you still keep sending her hate when she told you her life story?! Huh?! Don't you have any
Sent.
I went on twitter instead to see what's going on. Are people still talking about Julia? I read some tweets.
"O.m.g... I'm crying so hard! I just wanna hug Julia!! :''(
"Shit!!"
"was she being serious with that twittcam?"
"HA! Her twittcam is so pathetic! Laughing so hard!"
Wait... What twittcam? Have Julia made a twittcam?! I searched 'Julia Johnsen twittcam" on youtube. I saw it and clicked on it.
"can you hear me?" was the first thing she said.
Her voice got me palpitations. I tried to stop it but she made it so easy for me to fall for her. Just the way she looks... She takes my breath every time I see her beautiful face.
Then she started to talk. She talked about her life. All from begin till now. She told everyone about her life story. All ups and downs. All pain she have been through her whole life and when she big slap came. When everyone got to know about her diary and when Katrin died. I felt a tear dropping down my on cheek. She put down all the pain in the words that came out of her mouth. I felt her pain. How she feels and it suddenly felt like I was in her possession. She video ended but I just keeped starring at the screen. I didn't know what to say or do. I was in shock.
Julias perspektiv:
Tankarna strömmade omkring i mitt huvud. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Var de rätt att göra så där? Skulle jag verkligen haft berättat för dom? Kommer det blir bättre ju? Eller blir allt sämre? Kommer Niall bli arg? Vad kommer resten av killarna och El, Dani och Perrie säga? Vad blir responsen från fansen?
Jag stod inte ut med alla tankar. Jag satte mig upp i sängen och gick ut i köket. Nialls mobil låg på bordet. Jag tog upp den och skrev in skärmlåset. Klickade mig fram till twitter och tog ett djupt andetag.
"couldn't she be a bit more dramatic?... -.- "
"she's so fake!!! Ugh I wanna puke at her!"
"how can you still keep sending her hate when she told you her life story?! Huh?! Don't you have any
sympathy?!!"
"some of you really disgustes me. You're horrible persons. See what YOU made to another person. She will probably never be okay again."
"I'm tired of all this drama. Bye"
"Julia. If you see this please leave this fandom. It was SO much better without you"
Jag såg ett tweet där någon skickat en bild och frågade om det var min mamma. Jag klickade på bilden.
Det var en kvinna med blond hår, kortklippt till axlarna. Hon hade en solbränna och rosa glansig läppar av läppglans. Hon skrattade på bilden och ögonen lös av lycka och liv. Hon om en liten tjej som också skrattade. Hon hade också blond hår, rosiga kinder och blåa ögon. Det var sommar på bilden, solen sken och dom båda satt under ett äppleträd.
Tårarna brände i ögonen när jag kollade på bilden av mig och mamma.
Saknaden började värka inom mig och jag kände hur mina händer började skaka. Jag höll andan och försökte pressas tillbaka gråten. Men det var som en kanna vatten där vatten ytan var i samma höjd som kanten på kanna. Några droppar till och det skulle svälla över. Jag pressade så hårt jag kunde för att hålla emot smärtan i bröstet, men kannan välde över och jag tappa mobilen och grät. Jag luta huvudet mot bordet och la armarna runt om mig. Jag pressa mot bröstkorgen där det gjorde som ondast. Där sorgen, smärtan och saknaden satt. I hjärtat.
Nialls perspektiv:
I opened the door with the keys and went into the hall. I dropped the food bags and my shoes on the floor.
"Julia?" I shouted.
She didn't answer. Maybe she's asleep?
I put down my keys on the hall table, took the bags and went inside the kitchen. Then I saw Julia sitting by the table. She sobbed and shook. her chest was moving up and down quickly. She was crying. I dropped the bags and sat down on my knees next to her.
"Julia? Whats going on? What happened?" I took away some hair so I could see the side of her face.
"honey" I said with a smooth voice.
I looked at her fingers. They were white on the knuckles of her flexed so much. She pressed all its force to the chest. It looked like it hurt. Won't she get bruising by that? Carefully I tried to pry her tight grip. But it was like she was stuck freezer like that. It made me even more worried and I felt the panic grow inside of me.
"baby, what's going on?" I said and tried to shake her a bit.
"mom, I miss her" she whispered.
"oh, sweetheart... I know, I'm so sorry" I put my arms around her and lifted her in my lap and hugged her tightly. I kisser her on the head and comforted her. I hugged her and let her cry out.
I cant balme her for crying so much. She have been keeping so much pain inside of her for so long. All those years she had to live all alone without a mom and dad. Everyone needs to be loved when they're kids. Otherwise, you won't feel mental well later in life. I can't imagine how my grownup had been of I hadn't mom and dad with me. I wouldn't be the person I am today. And I had definitely not sought for the x-factor. Without my families support I wouldn't even get the idea. I'm so thankful I got them.
But with Julia... I'm really impressed by the beautiful and wonderful person she is today. I'd never been as strong as she has been. When I think about it.. Julia is a true role-model. Everyone should look up to her. Maybe she can help other kids out there that has it hard with family, friends and stuff. I think she could do a big difference and really help people. Cause if she can make it, then why can't them?
''Niall?'' She whispered.
I was so deep in thought I did't even notice she had stop crying. She was really calm and looked a bit tired. She leaned her head on my chest and hugged me back. It was cozy.
''Yes honey?'' I said and kissed her on the cheek. I felt the tast of salt and water on my lips.
''I need to tell you something'' She said.
''Yes? You can tell me anything''
''Uhm.. I don't know how your gonna react on this. You might won't like it'' She said a bit worried.
''It's okay, you can tell me'' I said.
''Alright'' She straightened up and took down my phone off the table.
''Oh! So there it is! I was worried I dropped it when I didn't found it earlier today.
She didn't answer, just looked worried at my phone.
''Sweeite what's going on?'' I said.
''After you leaved I made myself some breakfast, and I saw your phone on the table. And I haven't been on twitter for a month and I got curious what's going on. If people still talking about me. So I went on twitter from your account. And I read some tweets. I know some of them still are sending hate to me, some are nice but most of them are still wondering who I am. So I decided to do a twittcam and introduce myself. I told them about my whole life. From beginning till now.'' She said and looked at her fingers.
I didn't know what to say. So I didn't say anything. I just stared at my phone.
''Are you mad?'' She said carefully.
''No.. I'm.. I'm just.. I don't know what to say. Can I watch it and then we can talk about this again?'' I said.
''Sure, it's all over twitter and it's on youtube. You'll find it easily. I'll be in the bedroom, I got a headache so I just want to reast for a while'' She said and raised up.
''Okey''
She gave me the phone and walked away towards the bedroom. I took a deep breath and wrote the screen lock. I went on twitter and found the link directly. I clicked on it and it loaded for a while.
The it started. I looked at Julia as saw she was sitting here in the kitched while she made the twittcam. She talked about her life. About her mom, Phil, how she met me, us on Al Murray's Happy Hour , how she met Adam and Sophia, what Adam did, she talked about what people wrote to her and then she said her mom had passed away and she couldn't take it anymore. She run away and I hear a door slam. Probably the bathroom. After 2 minutes she came back talked about how she feels. She said ''I don't want to leave this world. I don't want to leave Niall. Cause he's the reason I'm still alive. He's my superman.''
A big smile spread on my lips. She talked a bit more and then the twitcam ended. I looked how many views she had got on youtube.
Over 9 million views! I couldn't believe my eyes. 8 million?! I run out to the bedroom and lay down next to Julia.
''Baby you got over 8 million views on youtube!'' I said.
''What?!'' She said and sat up. '
'Yeah! 8 million!''
''But I did it this morning! Just a few hours ago. How can so many people already seen it?'' She said shocked. '
'I don't know! But it's spreading really fast'' I said.
''Wow... do you think that's good or bad?''
''I think it's good. Cause you really showed how you feel and what you've been through your whole life. And it's really impressing to see how strong you are after such a long time of so much pain and suffering. You're a hero Julia'' I said and smiled.
A smile lighted up her face.
''You think so?'' She said.
''No, I know'' I grabbed her arm and pulled her down on the bed next to me, I hugged her and kissed her all over the face. She laughed and tried to get me away. I laughed and started to tickle her, which got her to laugh even more.
"some of you really disgustes me. You're horrible persons. See what YOU made to another person. She will probably never be okay again."
"I'm tired of all this drama. Bye"
"Julia. If you see this please leave this fandom. It was SO much better without you"
Jag såg ett tweet där någon skickat en bild och frågade om det var min mamma. Jag klickade på bilden.
Det var en kvinna med blond hår, kortklippt till axlarna. Hon hade en solbränna och rosa glansig läppar av läppglans. Hon skrattade på bilden och ögonen lös av lycka och liv. Hon om en liten tjej som också skrattade. Hon hade också blond hår, rosiga kinder och blåa ögon. Det var sommar på bilden, solen sken och dom båda satt under ett äppleträd.
Tårarna brände i ögonen när jag kollade på bilden av mig och mamma.
Saknaden började värka inom mig och jag kände hur mina händer började skaka. Jag höll andan och försökte pressas tillbaka gråten. Men det var som en kanna vatten där vatten ytan var i samma höjd som kanten på kanna. Några droppar till och det skulle svälla över. Jag pressade så hårt jag kunde för att hålla emot smärtan i bröstet, men kannan välde över och jag tappa mobilen och grät. Jag luta huvudet mot bordet och la armarna runt om mig. Jag pressa mot bröstkorgen där det gjorde som ondast. Där sorgen, smärtan och saknaden satt. I hjärtat.
Nialls perspektiv:
I opened the door with the keys and went into the hall. I dropped the food bags and my shoes on the floor.
"Julia?" I shouted.
She didn't answer. Maybe she's asleep?
I put down my keys on the hall table, took the bags and went inside the kitchen. Then I saw Julia sitting by the table. She sobbed and shook. her chest was moving up and down quickly. She was crying. I dropped the bags and sat down on my knees next to her.
"Julia? Whats going on? What happened?" I took away some hair so I could see the side of her face.
"honey" I said with a smooth voice.
I looked at her fingers. They were white on the knuckles of her flexed so much. She pressed all its force to the chest. It looked like it hurt. Won't she get bruising by that? Carefully I tried to pry her tight grip. But it was like she was stuck freezer like that. It made me even more worried and I felt the panic grow inside of me.
"baby, what's going on?" I said and tried to shake her a bit.
"mom, I miss her" she whispered.
"oh, sweetheart... I know, I'm so sorry" I put my arms around her and lifted her in my lap and hugged her tightly. I kisser her on the head and comforted her. I hugged her and let her cry out.
I cant balme her for crying so much. She have been keeping so much pain inside of her for so long. All those years she had to live all alone without a mom and dad. Everyone needs to be loved when they're kids. Otherwise, you won't feel mental well later in life. I can't imagine how my grownup had been of I hadn't mom and dad with me. I wouldn't be the person I am today. And I had definitely not sought for the x-factor. Without my families support I wouldn't even get the idea. I'm so thankful I got them.
But with Julia... I'm really impressed by the beautiful and wonderful person she is today. I'd never been as strong as she has been. When I think about it.. Julia is a true role-model. Everyone should look up to her. Maybe she can help other kids out there that has it hard with family, friends and stuff. I think she could do a big difference and really help people. Cause if she can make it, then why can't them?
''Niall?'' She whispered.
I was so deep in thought I did't even notice she had stop crying. She was really calm and looked a bit tired. She leaned her head on my chest and hugged me back. It was cozy.
''Yes honey?'' I said and kissed her on the cheek. I felt the tast of salt and water on my lips.
''I need to tell you something'' She said.
''Yes? You can tell me anything''
''Uhm.. I don't know how your gonna react on this. You might won't like it'' She said a bit worried.
''It's okay, you can tell me'' I said.
''Alright'' She straightened up and took down my phone off the table.
''Oh! So there it is! I was worried I dropped it when I didn't found it earlier today.
She didn't answer, just looked worried at my phone.
''Sweeite what's going on?'' I said.
''After you leaved I made myself some breakfast, and I saw your phone on the table. And I haven't been on twitter for a month and I got curious what's going on. If people still talking about me. So I went on twitter from your account. And I read some tweets. I know some of them still are sending hate to me, some are nice but most of them are still wondering who I am. So I decided to do a twittcam and introduce myself. I told them about my whole life. From beginning till now.'' She said and looked at her fingers.
I didn't know what to say. So I didn't say anything. I just stared at my phone.
''Are you mad?'' She said carefully.
''No.. I'm.. I'm just.. I don't know what to say. Can I watch it and then we can talk about this again?'' I said.
''Sure, it's all over twitter and it's on youtube. You'll find it easily. I'll be in the bedroom, I got a headache so I just want to reast for a while'' She said and raised up.
''Okey''
She gave me the phone and walked away towards the bedroom. I took a deep breath and wrote the screen lock. I went on twitter and found the link directly. I clicked on it and it loaded for a while.
The it started. I looked at Julia as saw she was sitting here in the kitched while she made the twittcam. She talked about her life. About her mom, Phil, how she met me, us on Al Murray's Happy Hour , how she met Adam and Sophia, what Adam did, she talked about what people wrote to her and then she said her mom had passed away and she couldn't take it anymore. She run away and I hear a door slam. Probably the bathroom. After 2 minutes she came back talked about how she feels. She said ''I don't want to leave this world. I don't want to leave Niall. Cause he's the reason I'm still alive. He's my superman.''
A big smile spread on my lips. She talked a bit more and then the twitcam ended. I looked how many views she had got on youtube.
Over 9 million views! I couldn't believe my eyes. 8 million?! I run out to the bedroom and lay down next to Julia.
''Baby you got over 8 million views on youtube!'' I said.
''What?!'' She said and sat up. '
'Yeah! 8 million!''
''But I did it this morning! Just a few hours ago. How can so many people already seen it?'' She said shocked. '
'I don't know! But it's spreading really fast'' I said.
''Wow... do you think that's good or bad?''
''I think it's good. Cause you really showed how you feel and what you've been through your whole life. And it's really impressing to see how strong you are after such a long time of so much pain and suffering. You're a hero Julia'' I said and smiled.
A smile lighted up her face.
''You think so?'' She said.
''No, I know'' I grabbed her arm and pulled her down on the bed next to me, I hugged her and kissed her all over the face. She laughed and tried to get me away. I laughed and started to tickle her, which got her to laugh even more.
I felt my heart beat harder by hearing her voice. I got exited and happy by hearing it. And I couldn't get enough. Her laugh was like music in my ears. I love her so so so much. My little Julia.
A new chapter!! ;D
Dom 3 senaste kapitlerna nu har jag iallafall varit rätt duktigt på att uppdatera tycker jag, hehe :P
Lämna gärna en kommentar är ni gulliga!!! <333
Puss Kram /Emelie xx
A new chapter!! ;D
Dom 3 senaste kapitlerna nu har jag iallafall varit rätt duktigt på att uppdatera tycker jag, hehe :P
Lämna gärna en kommentar är ni gulliga!!! <333
Puss Kram /Emelie xx
TRACKBACKS 2012-12-11 | 20:25:28 DIREKTLÄNK KATEGORI:I'll fix you with love
I'll fix you with love- kapitel 48
I'll fix you with love- kapitel 47
''Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor,
jag kan inte ens stå om du inte ser på,
och fräglös som en tår,
blir jag utan dina andetag.
Vad vore jag utan dina andetag''
jag kan inte ens stå om du inte ser på,
och fräglös som en tår,
blir jag utan dina andetag.
Vad vore jag utan dina andetag''
Det kändes som en befrielse att sjunga. Som om jag sjöng direkt från hjärtat. Och det kändes som ett riktigt hejdå till mamma. Jag kände tårarna rinna ner för mina kinder. Men den här gången hade jag ett leende på läpparna. Jag skulle sakna henne, men jag visste att hon kunde gå vidare och vila i frid nu. Jag kände en lättnad för hennes skull. Hon är på ett bättre ställe nu.
Kapitel 47
England- London 17/9-12 13.30
2 dagar senare
Nialls perspektiv:
I looked at Julia from the kitchen. She sat in the sofa in the livingroom looking out thorugh the wondow. She was completely gone in her mind. I wondered what she was thinking about.
Maybe her mom? The fans? Me?
Maybe all that.
She's so lost in herself. There's a fear in her eyes everywhere she look.confusion. Fear, confusion, grief and anxiety.
I wish I could help her. But I didn't know how. I've showed all my support and told her a thousands of times that I'm here for her and will help her throug this. But I always get the same awnswer.
''I'm fine''
A girl biggest lie. I know she's crying inside of herself. Screaming for someone to help her. But she's so lost. And it really hurts me to see her like that. This broken. And to know that it's my own fans that made this.
I felt the tears in my eyes, I leaned my head against the table and breathed out a deep sigh. Felt a tear dripping down from my eye and landed in the table. I'm so tired of this. All this hate.
How can they write that kind of stuff to a person? Even if all the rumors were true how can they wanna hurt a person so badly? To push her down like this and make her feel like shit? Like nothing got any point anymore.
I'm so scared Julia might gonna leave me one day. That I'll find her on the floor dead cause it all went too much for her? What if she will?I won't be able to live with myself and knowing I'm the reason she took her life.
But if I didn't sought for the x-factor then I wouldn't even met Julia. I wouldn't sit here in London. I'd be stuck in Ireland, Mullingar. I wouldn't be the person I am today.
Maybe everything got it's meaning? Cause I'm convinced me and Julia were suppose to be together. Maybe everything's gonna be alright at the end? I mean, what else could get worst?
When I think about it... a lot of stuff could get worst. I could get kiked from the band for escaping without permission. I could get hated by the fans for not being in the US without the rest of the boys. Or when I think about it the last thing have already happened. But I could find Julia dead. And that could be the worst thing in the whole world.
Really, I couldn't be able to move on. I don't the I could meet fans anymore and knowing that they are the reason Julia aren't with me. No... It wouldn't work out.
I looked up at Julia again. She hadn't moved a muscle. Her eyes were blank and empty. Her face and body language reflected no emotion. She almost looked like a statue.
I hated the empty and cold silence between us. Or the silence from Julia. She's totally soundless. And I hate it, I know that silence is her way to mourn. But I would prefer if she mourned through tears instead. Cause this silence is killing me too.
Julias perepsktiv:
Jag kollade på allt folk som gick där nere på gatan. Folk som sprang stressat över gatorna för att hinna med tunnelbanan, kommer i tid till jobbet, skolan eller ett möte. Folk som levde sina liv normalt. Jag önskar jag var en av dom. En av dom människorna som passar in. Men jag tror aldrig jag kommer kunna bli normal. Det är som om allt dåligt drar sig till mig. Som om jag är en magnet till svek och smärta.
Jag undrar hur det skulle vara att få leva normalt. Med alldagliga problem som att juicen är slut på morgonen, eller tröjan jag skulle ha till skolan låg i tvätten, oroa mig över min vikt och hur jag såg ut. Som en normal tånårstjej.
Men nej, jag satt hemma och var livrädd för att gå ut pågrund av att jag har så många människor som hatar mig där ute. Personer som önskar jag var död. Eller att mitt liv är en bergochdalbana där topparna är få men höga och fulla med lycka, där Niall fanns, men dalarna var djupa och långa, där all smärta, sorg, allt hat fanns.
Ibland är det som om bergochdalbanan stannar där, fasnar och står still. Det kan gå månader innan den börjar röra på sig igen, och då går det segt, men det går iallafall uppåt mot topparna igen.
Dom stunderna är få. Men när dom händer är jag lyckligare än någonsin. Den dagen jag träffa Niall på gatan började min berochdalbana röra sig uppåt igen. Och dagen vi hade vår första kyss, då stod jag på toppen.
Jag kom på mig själv med att jag satt och små log åt det minnet. Men leendet sjönk och suddades ut när jag tänkte på hur berochdalbanan långsamt gått neråt och neråt tills där jag står idag.
Jag tror aldrig jag varit så här långt ner. Den sista biten blev en riktig rush och det gick så fort.
Jag hörde Niall resa sig från köket och kom ut i vardagsrummet där jag satt i soffan. Han slog sig ner i en fotölj framför mig, jag släppte inte blicken från fönstret men jag kände Nialls blickar på mig. Det gick några skunder under tystand då han bara kollade.
''Julia'' Sa han efter ett tag.
Långsamt slet jag blicken från vardagen utanför fönstret och mötte Nialls blick. Jag nickade som att visada att jag lyssnade.
''I'm worried'' Sa han.
''Why?'' Min röst var hes.
''I'm worried over you and your mental health''
''Why?'' Jag upprepade samma fråga igen med min hesa röst.
''Cause what you've been through the last couple of weeks have been very tough. And it's hard to handle so much in such a sort time for a human. You need to talk with someone'' Sa han.
''Why?'' Vad det allt jag kunde säga?
''It's not good for anyone to keep so much inside of youself. It's tearing you apart and kills you from inside and out. And someday it's gonna be too much and your might don't want to keep holding on. You might gonna make the decision to let go of all this and leave me. And I can't live with that. It's not my decision so it can not happen. You get what I mean? I need you to talk with me about this, okey? Tell me, Julia tell me how you feel. And it's okey to feel. It's okey to cry, be mad, maybe hit something or just cry it all out. I'm here, I always will. And it would be easier for me if you talked with me, cause it's hard for me as well seeing you like this.''
''Like what?'' Min röst blev bara som en viskning.
''totally devastated'' Hans röst sprack och han bet ihop käkarna hårt för att hålla tillbaka gråten.
''Niall.. I'm... I just... I'm sorry. I just need some time'' Min röst lät rasplig.
Är jag så hes för att jag knappt pratat den senaste tiden?
''You've been totally silence for weeks. Listen to Julia. When I first met you, you had built up walls around you to protect yourself. You didn't let anyone into your life. You were so closed in I wondered if there even was anyone left there. But deep deep inside you the real Julia still was there. I slowly I reached her. I met her and we fell inlove. Remember that? We had the best time together and do you remember it always would be us? I felt so happy and proud for being the first person to meet the real Julia, like I meant something special. And slowly all those protections walls were gone and you was the happiest and most beautifulest girl in this planet. But now all those walls are up again. And I almost can't see you anymore. Why turn me out? Don't you trust me anymore? I love you Julia and I still think your the most wonderful person I've ever met. But it's hard for me being on the outside''
Jag kollade länge och djupt in i hans blå ögon. Det var som om jag såg rätt in i hans själ. Han var verkligen förkrossad över det här. Kunde han se in i min själ så som jag gjorde på han? Eller var allt han såg dom där murarna han pratade om? Hade jag stängt ute Niall så mycket?
Nu när jag tänker på det så är det nog sant.
Jag hade varit helt frånvarande den senaste tiden. Borta och vilsen i mig själv. Varför hade jag inte pratat med Niall? Då kanske jag inte alls skulle vara såhär förvirrad? För jag litade på Niall. Det är klart jag gör. Han är mitt allt. Så varför läte jag honom inte in i mitt liv längre?
Mina syn blev suddig på grund av tårarna som brännde i mina ögon. Jag slängde mig runt Nialls hals och grät ut mot hans axel. Min hand fick ett hårt grepp om hans tröja. Jag drog flera djupa andetag för att känna hans doft. Känna min Niall.
''I'm sorry, I'm so sorry'' Viskade jag.
Jag hörde att Niall också grät. Kände hans tårar droppa ner på mig.
Det här är nog en av dom finaste stunderna jag och Niall någonsin haft ihop. Det var vi mot världen. Och så kände jag att alla dom där tjocka murarna rasade samman för Niall. Han var ju mitt allt. Den enda familj jag hade kvar. För var skulle jag vara utan honom?
Wiiiee a new chapter! :)
Vad tycker ni? Släng gärna in en kommentar för det skulle betyda massa!!
Puss Kram //Emelie xx
TRACKBACKS 2012-12-08 | 22:38:04 DIREKTLÄNK KATEGORI:I'll fix you with love
I'll fix you with love- kapitel 46
I'll fix you with love- kapitel 43
''Niall, she's dead'' Jag pressade fram dom 3 orden igen. Det tog kol på mig bara av att säga dom.
''Who?''
''Mom'' Pep jag och så brast allt. Jag tappa telefonen i golvet av att jag skakade så mycket. Tårarna strömmade ner för mina kinder, huvudet började värka, jag såg ingeting pågrund av alla tårar, jag var så rädd och ensam, så kall. Jag ville bara bort. Försvinna tillsammans med mamma.
Jag föll ihop på golvet. Jag bara låg där och grät, plågades, var livrädd. Alla tankar släppte och jag försvann in i mig själv igen.
Kapitel 45
England- London 31/8-12 22.10
Nialls perspektiv:
I literally jumped inside the taxi, told the driver my address home and then we was on our way till my apartment.
I haven't talked with Julia since she called me from the hospital. But I had talked with one of the nurses. She said they've already have dive Julia home.
They knew Karin were going to die. But Katrin told them not tell Julia, she wanted to do it herself. I really can't imagine what Julia been through the last 48 hours. It must been a living hell.
We came to the right street, I paid the driver and went out of the car and run inside the entrance. I run up the stairs till I came to the right door. My hands was shaking, I picked up my keys and tried to put them in the keyhole. But it didn't go so well, I dropped the keys at the flood. Picked them up and made a new try.
Couldn't my hands just stop shaking?
Why did I even shake? Fear? Nervousnes? Concern? Anger?
I guess it was all that. Fear over what I'm about to face. Nervousnes over what I have to take care of in the US after all this. Concern over Julia. And anger over the one who started all this on the first place. The person who spread her diary.
I turned the key in the lock and opened the door.
"Julia?!" I shouted.
Not a sounds.
I dropped my bag and shoes. Were was she?
She haven't done anything stupid, like drinking, taking drugs or cut herself to mitigate the loss, right? I felt my heart beat harder and harder.
''Julia?!'' I shouted again.
Nothing in respond. I run out to the kitchen, she wasn't there, not in the livingroom or the bathroom. The door to the bedroom was open and I saw the end of the bed. I saw two feet.
I felt how relieved I was and ran to the bedroom. I stoped infront the door and slowly and noiseless opend it. I saw her lay in the bed with a blancet over herslef. I saw the outline of her body.
She was totally immovable. I looked at her long. It looked like she was dead. At the same second I got that thought I felt my heart stop. What if she is? What if she've done something... like taking drugs and... and... i couldn't even think it.
''Julia...'' I whispered.
She didn't move. She was just laying there, like she was sleeping. I sat down on haunches in front of the bed so my head was at the same height as her, and I looked at her. Long. She looked... devastated and destroyed.
Julias perepektiv:
Jag var fast. Fast inom mig själv. Fammlande i ett evigt mörker utan en väg ut. Jag visste varken tid eller rum.
Var det det här man kallade att sörja någon som man förlorat? Men då gråter man väll? Sitter och gåret tills det inte finns några tårar kvar? Var fanns mina tårar? Varför grät jag inte? Det var som om mina tårar var uttårkade. Inte en enda droppe vätska kvar innom mig.
Någonstans i allt mörker hörde jag något. En änglaröst. En ängel som kallade på mig. Det var bara en viskning, men på något sätt väckte det mig till liv.
Jag blev nyfiken och ville få reda på vem eller vad det var. Det kändes så välbekant.. På något vis.
Jag drog ett djupare andetag för att göra mig redo att vakna till liv igen och öppna ögonen. Långsamt och tungt öppnades en smal springa mellan mina ögon och jag såg suddigt. Även fast det var suddigt så jag honom. Jag såg Niall. Min ängel.
''Niall...'' Jag pusta ut hans namn. Jag hade ingen ork kvar att öppna munnen och prata.
''My baby.. My sweetheart, what happened to you?'' Hans röst sprack och jag hörde att han var nära att böra gråta.
Jag blinkade och öppnade ögonen lite mer den här gången. Det var jobbigt att hålla fokus med blicken. Jag orkade heller inte svara på Nialls fråga. Jag visste att han visste svaret. Och jag ville inte ens tänka tanken på vad som hänt dom senaste dagarna0
. ''Don't worry honey, I will fix you, okay? Everything is going to be alright'' Hans röst var ostabil. Jag hörde gråten i den och såg tårarna som rann ner för hans kinder, irrtierat torkade han bort dom.
Han la sig ner i sängen bredvid mig. Drog mig försiktigt intill sig, han var så rädd om mig, som om jag var gjord av porslin. Jag orkad inte hjälpa honom, jag bara lät honom dra mig mot sig, jag orkade inte ens lägga min armar runt om honom även fast han hade sina runt mig. Jag kände mig lite som en docka.
''Niall.. you can't.. fix this'' Jag fick anstränga mig hårt för att orka säga orden.
Det var bara viskningar. Men han hörde mig ändå.
''Don't say that, your gonna be fine.. your gonna be fine honey'' Han sa det mer som en övertygelse till sig själv. För jag visste redan att det inte kommer kunna gå att fix det den här gången. Jag kommer inte bli riktigt okej igen. Jag kände Nialls tårar droppa ner i mitt hår. Han höll om mig tätt intill sig och pussade mig på huvudet.
''Not this time'' Det var med min sista anstränging som jag sa det.
Sen föll mina ögon ihop och jag ramla in i min instängda låda igen. I lådan innom mig där jag kunde få sörja ifred. Även fast det var dött där inne, inom mig, så kunde jag iallfall vara själv.
Nialls perspektiv:
I looked at her. Long and deep. Tried to find any sign of life or light in her face. But it was like she was dead. Like my Julia wasn't there anymore.
I sighed and raised up and sat down at the bed next to her. I took away some hair that have fallen down in her face. I didn't know if she was asleep or awake but just too tried to show it.
''I will fix you my dear.. with some love and you'll be okay again'' I whispered.
I didn't get any reaction from her so I just let her be. I walked out to the kitchen and made myself a sandwich. The fridge was pretty full. Have she even been eating anything? I ate the sandwich up and then walked out to the bedroom again. I looked at Julia. She had her eyes open, she started in the roof.
''Honey?'' I said and lay down in bed next to her.
''What is it?'' I said and looked at her.
''Niall... everyone hates me'' she whispered.
''No, everyone dose not hate you. I don't hate you, not Harry, Louis, Liam, or Zayn. Not Perrie, Danielle or Eleanor. And a lot of our fans dosen't hate you'' I said.
''That's not true. Everyone of your fans hates me'' She said.
''No, I've actually seen some nice tweets of people that's defends you''
She didn't awnswer. She just closed her eyes again and sighed. She didn't move or opend her eyes again. All I could hear form her was facilitate small breaths. I didn't know what to do. I looked at her and I think she was alseep again.
Julias perspektiv:
Jag vaknade igen av att Niall pratade i telefonen. Jag orkade inte öppnade ögonen för att kolla, utan jag bara lyssnade.
''I just don't know what to do.. '' Sa han. Han lät orolig. Det vart tyst ett litet tag innan han svarade igen.
''Yeah, I know that... It's just.. I don't know what to say, you know. I don't wanna talk about Katrin or that's going on with the fans and everything, it might hurt her even more. And I don't want to rub salt in the wounds''
Det högg till lite i mig när jag hörde det han pratade om. Jag hann precis stoppa bilen av mamma som tänkte kommer upp i mitt huvud. Jag förträngde tweetsen på twitter så mycket jag kunde. Jag vill inte komma ihåg.. vill inte minnas.
''Yeah, that's what I'm talking about'' Sa Niall. Hans röst kom utifrån vardagsrummet. En till kort paus innan han svarade.
''I know, I can't either wait too long and pretend like nothings going on. I gotta take care of things and fix up some stuff''
Nu vart det en längre paus innan han började prata.
''Yeah, like a funeral''
Det isade genom hela min kropp. Jag fick panik. Begravning?! Jag kunde inte stoppa alla tankar och bilder. Allt strömmade in i mitt huvud på en och samma gång. Jag hörde mammas sista ord och exakt hennes röst och hur hon utalade meningen.
''Jag älskar dig min skatt. Det har jag alltid gjort''
Jag kände det där trycket av hennes hand i min, och sen hur hon försvann ur välden. Försvann från mig.
Det blev för mycket, jag började skrika. Tårarna började pressas fram och rann ner för mina kinder.
Jag kände två armar runt mig och så en börstkorg mot mig. Jag visste att det var Niall. Jag kurade ihop mig mot honom. Jag fick tag på kanten av kudden och kramade så hårt jag kunde tills min hand började skaka.
Jag pressade all min sorg i trycket mot den. Jag kände hur jag skakade, snörvlade och grät mer och mer. Jag ryckte till av hickan som kom då och då.
Nialls hand strök över min rygg, han tröstade mig och pussade mig på huvudet. Han kom lite närmare mig och började sjung svagt i mitt öra.
''It's amazing how you can speak right to my heart.
Without saying a word you can light up the dark.
Try as I may I could never define, what I hear when you don't say a thing.
The smile on your face let's me know that you need me.
There's a truth in your eyes saying you'll never leave me.
And a touch of your hands, says you'll catch me whenever I fall''
Förlåt igen för den sjukt dåliga uppdateringen!!! Skämt verkligen för att den är så dålig... Förlåt förlåt fölåt <33
Men nu är jag klar med allt skolarbete och det är bara prao i 2 veckor framöver som gäller! :D
Jag slutar 16 så direkt när jag kommer hem ska jag försöka skriva ett nytt kapitel och uppdatera! Kan inte lova att det blir daglig uppdatering men den kommer definitivt bli bättre! Promise ^^
Jag vet att det här kapitlet blev riktigt kort.. förlåt, men jag visste inte riktigt vad jag skulle skiva. Så det blir som ett litet ''mellanrumskapitel'' :P
Hoppas det är okej också. Kommentera gärna vad ni tycker! :) :)
Vad vill ni ska hända nu? Och vad tror ni kommer hända? Comment <33
Puss Kram //Emelie xx
TRACKBACKS 2012-12-03 | 19:27:27 DIREKTLÄNK KATEGORI:I'll fix you with love
Om uppdateringen
I'll fix you with love- kapitel 44
Efter vad som kändes som en döds lång kamp kom jag fram till mammas dörr, kände på handtaget och märkte att det var öppet. Hoppas inte någon är kvar där inne bara...
Jag öppnade dörren och kikade in. Det var mörkt i rummet förutom en liten fönsterlampa som gav ett svagt sken över rummet. Mamma låg på sängen. Massa nålar och andra slangar var kopplade till hennes kropp. Det högg till i magen. Jag rullade in och stängde dörren efter mig.
Tog mig fram till mammas säng och kollade på henne. Hon gav mig en riktigt chock...
Kapitel 44
England- London 31/8-12 11.10
Nialls perspektiv:
I came inside the door of the hotel. Took the stairs up to me and the lads floor. When I camp up I saw Zayn, Louis and Liam blocking the way into my room.
"what's going on?" I said.
They stood with their arms crossed and looked at me very seriously.
"we just talked with Roger" Liam said.
"okey.. And?"
"and he told us what just happened at his office" Zayn continued on Liam sentence.
"alright... Good for you.. I guess.. Now please let me into my room so I can get my stuff" I said.
I started to get annoyed again. What are they doing?
They looked at each other with worried faces. Liam nodded towards Louis. Lou took a deep breath and look at me.
"Niall, you can't go home" he said.
I just started at him. What? Did he just say what I think he did?
"excuse me?" I said.
"I'm sorry.. But.. We, ehmm.. Can't let you go home now." Lou said.
"listen guys, I'm not in a mood for a joke, so please just let me in" I said.
"no, we can't" Zayn said.
Okay, for real. What the hell are they doing?!
I felt the headache coming back to me.
"what?! Just let me in! This isn't funny!" I started to get real annoyed by now.
"Niall calm down. We can't let you go home now cause that will ruin our careers. Dont you see it? We can't go to Ellen cause they only wants the whole band. Not only four of us. We won't be able to do the things we always wanted to in the us. If you go home it will not only effect you, us too. And that means your ruining our dreams as well. And that's pretty selfish" Louis said.
Okay, now I'm in shock.
"you think I'm selfish?! You this it's selfish of me wanting to go home and take care of the one person, the one person on this planet I love the most?! Huh? What if it was Eleanor? Or Danielle or Perrie?! How would you feel? How would you feel if your bandmates turns against you and letting you down? Huh? Cause I can tell, I feel it feel like a stab in the heart by your own brothers" the tears starterd to drop down my eyes.
God how much am I going to cry today?!
"Niall, we're might going to meet the president. Obama Niall! Wouldn't that mean the world?" Zayn said.
I backed a few steps away from them. I whipped away the tears, and instead of crying I started to laugh. I saw how they look a bit nervously at each other.
"oh god.. Do you for real think Obama means more to me than Julia? Really?" I looked at them. I was furious.
"I can't believe this.. That your standing here and saying this. Cant believe any of you would turn your back on me. You've really let me down. Just like our fans" I turned around and walked away with tears dripping down my cheeks.
How could things went this bad?
"Niall, wait!" Harry shouted after me. I turned around and saw him come out from the door across mine.
"Are you guys really that blind?" Harry said and looked from me to the rest of the boys.
"what do you mean?" Zayn said.
"Can't you see what his trying to do?"
"huh?" I said.
"They're trying to come between us! This is EXACTLY what they want! Make us split, it will be the world biggest disaster, everyone will buy our last album and then they will bring us back as a come back and make us sell even more albums. And I can't believe you actually though we are going to meet Obama. He just said that to make us turn around against Niall so he would stay! But it's obviously not working. And I can't really get it you didn't see through his little paranoia" Harry said.
"Oh please, you think his sitting at his office making up plans how his going to split us and then bring us back? do you think that sounds reasonable?" I said.
"yeah, I do. All his interest of is making money on us" Harry said.
We all went quiet. Could it really be true? Was he that smart?
Ofcourse, management is doing anything for attention and drama. Why didn't I get this before? Are they the reason for Julias diary is all over the internet too? Could they do that? Why would they not?
"maybe...I'm.. I'm sorry for screaming at you guys, and for being in such a bad mood ever since I woke up" I said.
"Niall.. Its not you fault. I would react exactly the same, if not even worst" Louis said.
"yeah, I think you would.." I said and we all started to laugh. I walked over to them and we all met in a group hug.
"lets say nothing can bring us down from our dreams and what we love the most?" Liam said.
"sounds good to me" I said.
"and let's promise to never turn the back around any of us?" Lou said.
"promise" we all said.
"okay, Niall, let's get you home to Julia. We'll stay here and keep it all up" Harry said and smiled.
"you guys are the best, I love you" I said.
"aww, we love you too our little Irish leprechaun!" Louis said and grabbed my cheeks like a grandma.
We all laughed over how immature Lou was. Then I went inside my room to pack my stuff.
Julias perspektiv:
Jag svalde hårt och stirrade länge på mamma. Sakta satte jag fötterna mot det kalla sjukhusgolvet och försökte ställa mig upp. Jag ignorerade kramperna i musklerna som protesterade av ansträngning.
Mamma låg stilla på sängen. Hon var blek. Men det pep från en av maskinerna hon var kopplade till, den som mätte av hennes hjärta. Hon var iallafall fortfarande vid liv. Det var alltid något.
Med skakande hand sträckte jag mig mot henne. Jag la den mot hennes axel och jag kände hur kall om fingrarna jag var mot hennes hud. Hela jag skakade av rädsla och chock.
Varför var hon här? Vad hade hon gjort för att förtjäna att ligga här? Kopplad till maskiner som höll hennes hjärta och andhämntning igång.
Jag blev arg på alla nålar som satt fast i hennes armar. Utan att tänka mig för drog jag ut två av dom. Dom skulle inte vara där.
Men så gick ett larm igång. Jag ryckte till och kom tillbaka i verkligheten.
Vad hade jag nyss gjort? Drog jag ut nålarna som gav hennes medicin? Hade jag dödat min egen mamma nu?
Innan jag hann göra något slogs dörren upp och sjuksköterskan som kört iväg mig stor i dörröppningen.
Mitt hjärta slog i flera miljoner slag i sekunden av rädsla.
"what did you do?" hon rusa fram till mamma. Hon märkte direkt nålarna som inte satt där dom skulle.
"shit!" hon lät riktigt arg.
Jag visste inte vad jag gjort eller vad jag skulle säga.
Sjuksköterskan började jobba effektivt. Hon var snabb och smidig med sina rörelser. Hon fick tillbaka nålarna där dom skulle vara och alarmet slutade pipa.
Hon kollade länge på mamma och kontrollerade så hon var okej. Sen vände hon sig om mot mig.
"excuse miss. Johnson, but what the hell were you thinking with?! Huh? If I couldn't come as fast as I did you could have killed her! And how did you get out? I locked you in there for not doing something like this" hon skällde rejält på mig.
Jag ryggade tillbaka och krympte ihop en aning. För varje ord hon slängde ur sig kändes som ett slag i ansiktet på mig.
"I'm sorry... I wasn't thinking clear" viskade jag med raslig röst.
"well lets get you out of here before you do anything more stupid" sa hon och började gå mot dörren, hon vinkade mig med sig och väntade på att jag skulle komma efter.
"no" sa jag hårt och bestämt.
"what?"
"I said no. I won't leave this room again. I'm staying with my mom" jag höll rösten hård och stabil.
"your mom need to be better. She needs to rest without having a kid running around her and pulls out her needles and medicines. Do you get that?" hon blev riktigt irriterad nu.
Jag höjde blicken och stirrade ursinnigt på henne upp genom mitt rufsiga hår. Jag tänkte inte ge vika för henne. Jag skulle stanna i det här rummet, om de så betyder att jag måste limma fast mig själv i golvet med superlim.
"Julia..." en svag viskningar avbröt stela tystnaden i rummet. Jag kände direkt igen rösten, även fast det bara var en svag viskning. Jag vände blicken mot mamma.
Jag tog ett steg närmare henne.
"mamma, jag är här" sa jag och tog hennes hand med båda händerna. Jag pussade hennes handflata och höll den kvar mot mina läppar.
"gumman.." mumlade hon.
"allt ska bli bra" jag andades ut i en lättad suck. Hon pratade och var vid medvetande. Lite av min oro släppte och jag kände mig lite lättare.
"what are you saying?" sköterskan kom upp bakom mig.
"she wants to be alone with me" sa jag till henne.
Jag kände sköterskans misstänksamma blick i min rygg. Tillslut lämnade hon oss och stängde dörren.
Jag satt tyst ett tag utan att säga något, jag bara lyssnade på mammas djupa andetag. Hon sa ingenting heller. Tillslut undra jag om hon hade somnat. Jag kollade upp på henne, hon låg stilla och såg ut att sova.
''Mamma?'' Sa jag försiktigt.
''Mmmh...'' Mumlande hon.
''Förlåt, jag skulle bara kolla om du sov eller inte'' Sa jag.
''Jag är fortfarande här älskling'' Viska hon.
''Bra, lämna mig inte'' Jag pussade hennes hand igen.
''Jag kan inte lova något...''
Jag kollade upp på henne igen. Det svaret gjorde mig orolig.
''Vad menar du?'' Frågade jag.
''Hjärtat, jag kan inte lova... jag kan inte lova att jag kommer stanna..'' Viskade hon.
''Mamma, vad menar du? Du ska väll inte gå någonstans? Jag fattar inte vad du menar'' Sa jag helt förvirrat.
Hon öppnade långsamt ögonen och kollade på mig. Jag kände att hon kramade om min hand. Löst, men det kändes ändå.
''Julia, du måste förstå.. Att jag är väldigt sjuk. Jag kanske inte tar mig igenom det här'' Sa hon.
''Va?'' Pep jag.
''Lyssna på mig, jag har alltid haft ett dåligt hjärta. Och det leder till att mina blodådror är väldigt känsliga. Dom går lätt av och jag får inre blödningar. Det var det som nyss hände. Och eftersom jag har ett dåligt hjärta pumpar det ut blod långsammare till min kropp och jag får näringbrist ibland. Just nu är det värre än det brukar. Men jag hoppas innerligt att jag tar mig igenom det här. För jag vill inte lämna dig'' Sa hon med hes röst.
''Mamma, du får inte lämna mig, du ska bli bra'' Jag kramade om hennes hand hårdare, föll på knä vid sängen så mina axlar kom i samma höjd som sängen.
''Du ska bli bra..'' mumlade jag om och om igen.
Jag satt där och bad flera gånger om. Upprepade samma mening tills jag nästan blandade ihop orden.
''Julia.. Niall är en fin kille. Han kommer ta hand om dig'' Viskade hon.
''Du också. Du ska också ta hand om mig. Men just nu ska jag ta hand om mig så du blir frisk igen'' Sa jag.
Jag var livrädd. Jag vägrade tro det hon sa. Aldrig att hon skulle lämna mig. Hon ska ingenstans förutom ut ur det här sjukhuset såfort hon mår bättre.
''Jag är inte så säker'' Suckade hon.
''Men jag är. Vi ska ta oss igenom det här tillsammans. Precis som vi tog oss igenom tiden med Phil tillsammans. Eller hur? I 12 år kämpade vi. Och nu ska vi kämpa igen, allt ska bli bra'' Sa jag.
Jag hörde hennes andhämntning i en liten suck när hon skratta till.
''Du har alltid varit så modig, alltid så stark. Det beundrar jag dig för. Jag undrar vart du fått dom egenskaperna ifrån. Inte kan det ha varit mig för jag har alltid varit svag. Mormor sa alltid att jag måste tuffa till mig lite.. bli lite starkare. Precis som mina börder. Men jag är ju en tjej eller hur? På den tiden skulle inte tejer vara tuffa. Dom skulle vara snälla och söta med en docka i handen. Det var iallafall så jag var. Men inte min dotter.. Hon har alltid varit stark. Inte bara psykiskt utan fysiskt också. Lärt sig slåss och allt i hemlighet för att stå på sig... '' Mumlade hon.
Jag var inte längre säker på om hon pratade med mig eller bara yrade. Jag struntade i vilket, jag satt bara och lyssnade på hennes mumel. Av någon anledning fann jag det avslappande och lugnande. Som ett tecken på att hon fortfarande var här bredvid mig. Fortfarande vid liv.
Mina knän började göra ont av att stå på det hårda och kalla golvet. Men jag ville inte stå upp, det var för jobbigt och jag ville heller inte släppa mammas hand för att nå rullstolen. Jag skulle aldrig släppa henne hand.
Det blev tyst ett tag i rummet. Mammas mumel blev allt svagare och svagare tills hon låg helt tyst. Till en början märkte jag det inte. Men så slog det mig att något kanske hände.
''Mamma?!'' Sa jag panikslaget och kollade på henne.
''Här...'' Viskade hon.
Jag andades ut i en lättad suck.
''Har du ont'' Frågade jag.
''Oroa dig inte om det..''
Det blev tyst i rummet igen. Jag gillade inte tystnaden. Den gav mig rysningar längst ryggraden och gjorde mig ännu mer stressad och rädd än jag redan var.
Eftersom mamma antagligen vad för trött för att prata så gjorde jag det istället.
''Mamma.. Kommer du ihåg när vi bodde i Sverige? Jag kommer inte ihåg så mycket eftersom jag bara var 3 år. Men jag kommer ihåg att vi bodde hos mormor. I hennes lilla hus ute på landet. Hon hade en stor gård kommer jag ihåg, men äpple träd. Stora saftiga äpplen som jag åt som en galning. Jag kommer ihåg att jag älskade dom äpplena. Eller hur? Visste gjorde jag det? Och jag kommer ihåg att vi brukade göra äppelmos tillsammans.'' Sa jag.
Hon mumlade något öhörbart til svar. Kanske bara ett svar på att hon fortfarande lyssnade? Eller ett tecken på att hon ville att jag skulle fortsätta. Kanske hon känner sig tryggare av att höra min röst så som jag gjorde av att höra hennes.
''Mamma, jag har alltid undrat en sak. Varför kommer jag inte ihåg morfar? Jag har alltid undrat hur han ser ut. Jag kommer bara ihåg mormor. Hon har vitt, kortklippt hår, är ganska kort och brukade alltid ha en grön blus och jeans. Och den där lilla scarfen runt halsen, med ett rutmönster. Men morfar, honom har jag inget minne av. Är han lång eller kort som mormor? Hur ser han ut? Flintskallig eller har han lite hår på huvudet iallfall, fast han är så gammal?''
Jag förväntade mig inte att hon skulle svara med en detaljerad beskrivning av hur morfar såg ut.
''Kommer du ihåg det där hemliga receptet du skulle lära mig? På muffins var det va? Det som gått i generationer i våran släckt. Kommer du ihåg att vi skulle baka dom tillsammans. Såfort du blir bra igen tycket jag vi gör det, eller hur?''
Hon mumlade tyst till svar igen. Jag visste inte vad jag skulle bladdra om mer. Min hjärna stod liksom still. Men jag måste säga något, eller så måste mamma säga något. Jag står inte ut med tystnaden.
''Hur går det mamma?'' Sa jag.
Hon mumlade igen.
''Kämpa på, det kommer bli bra, jag lovar'' Jag pussade henne hand igen. Oron gordde i magen på mig. Rädsland var överallt i kroppen på mig, men jag vågade inte erkänna det för mamma. Jag ville inte att hon skulle oroa sig över mig.
Jag såg att svetten blänkte i hennes panna. Jag sträckte mig efter pappret som stod på naturbodet bredvid sängen och nådde det precis. Jag badda henne försiktgit. En sköterska kom in och tittade till oss. Hon fixade lite med mamma, fixade med nålarna och klickade på vissa masikner hon var kopplad till. Mamma stönade av smärta några gånger. Jag höll andan tills hon låg stilla utan att ha ont igen. Då andades jag ut av lättnad. Några timmar gick och jag rörde mig inte ur fläcken. Några sköterskor kom och gick, tittade till oss. En av dom la en hand på min axel och log mot mig, som en tröst. Jag förstod inte varför. Mamma ska inte gå någonstans. Vi satt där hela natten. Jag såg hur himlen började bli rosa. Jag satt och småpratade med henne hela tiden. Berättade roliga historier jag och Niall gjort, sånt som jag alltid velat göra. Det som jag en dag ska ta med mamma på. Efter
att ha suttit tysta ett tag och väntat på att natt skulle bli dag sa mamma;
''Honey..'' hon suckade ut ordet.
''Ja mamma''
''Jag tror det är dags...'' Sa hon.
''För vad?''
''För mig att gå'' Sa hon.
''Vart? Jag följer med dig'' Sa jag.
''Det jag ska gå ska du inte besöka förrän om en lång lång tid'' Viskade hon svagt.
''Vad menar du? Jag ska inte lämna dig, vill du ha frisk luft? Vill du att jag rullar ut sängen i korridoren och går lite så du kommer ut härifrån lite?'' Sa jag.
''Nej älskling... jag ska träffa morfar'' Sa hon lågt.
''Men han är väll i Sverige?'' Sa jag.
''Nej.. han är med i himlen'' Viskade hon.
Jag svalde hårt. Jag vädrade tro det hon försökte säga.
''Nej! Mamma, lyssna på mig, stanna okej? Lyssna bara på ljudet av min röst, okej? Stanna. Känner du det här?'' Frågade jag och pressade hennes hand.
''Mmmh... lova att ta hand om dig.. va en fin tjej. Inga dumheter'' Mumlade hon.
''Mamma, snälla...'' Pep jag.
Jag skakade av rädla. Jag vågade inte rör mig.
''Jag släpper dig inte, förstår du?'' Jag kramade om henne hand.
''Jag älskar dig min skatt. Det har jag alltid gjort'' Hon fick kämpa för att få fram orden.
''Mamma, du lämna mig inte. Snälla, jag behöver dig. Snälla, kämpa, bara lite till''
Jag kände ett väldigt svagt tryck i min hand, och så var det borta. Masiken som höll koll på hennes hjärta pep en sista gång innan den jämnades ut till en jämn ton.
''Nej nej nej nej....'' Viskade jag förtvivlat.
''Mamma?!'' Jag ställde mig upp på ostadiga ben. Jag skakade mammas arm. Men fick inget mumlande i svar. Inget levande tecken.
''Mamma! Vakna!'' Skrek jag. Jag la två skakande fingrar mot hennes hals för att känna pulsen. Det fanns ingen. Jag kände efter slagen av hennes hjärta, men dom var borta. Precis som hennes andetag.
''Kom tillbaka'' Viskade jag sen föll jag ihop på knä igen och lutade min panna mot hennes bröstkorg. Jag väntade på att hennes hjärtslag skulle komma tillbaka. Men det gjorde dom inte. Dom var borta. Hon var borta. Min egna mamma, hon var borta.
''Kom tillbaka'' Jag upprepade dom två orden om och om igen, jag kramade hennes hand, kände mina tårar droppa ner från ögonen och landa på mammas bröstkorg. Jag höll hårt om hennes hand.
Jag skakade och skövlade, snyftningarna fick mig att rycka till gång på gång. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag visste ingenting. Det enda som kom upp i mitt huvud vad ett numer som upprepades innom mig.
Jag sträckte mig efter telefonen som stod på bordet bredvid sängen och slog in det välbekanta numret som jag kunde utantill. Mina fingrar rörde sig stelt och skakigt över knapparna på telefonen.
Jag förde den mot örat och görde ton efter ton gå fram. Det lät precis som mammas hjärtslag från masiknen som nu stod helt tyst. Det fick det att skära ännu mer i hjärtat och jag bokstavligen plågades av att höra det.
''Hello'' Sa min ängel. Det var hans röst.
''Niall, she's dead'' Sa jag. Jag fick pressa fram orden genom gråten och smärtan.
''Julia! Oh god you can't believe how relieved I am of hearing your voice! Why haven't you picked up on your phone? Have someone steal it? Are you hurt? Are you okay? Ofcurse your not okay, I know all what's going on and all that with your diary. But Julia don't worry, I will fix this, okay? I'm on the plane back to London right now. Only 2 hours till I'll lands in Heathrow and then I'll come straight home, okay'' Han pratade snabbt och stressat.
''Niall, she's dead'' Jag pressade fram dom 3 orden igen. Det tog kol på mig bara av att säga dom.
''Who?''
''Mom'' Pep jag och så brast allt. Jag tappa telefonen i golvet av att jag skakade så mycket. Tårarna strömmade ner för mina kinder, huvudet började värka, jag såg ingeting pågrund av alla tårar, jag var så rädd och ensam, så kall. Jag ville bara bort. Försvinna tillsammans med mamma.
Jag föll ihop på golvet. Jag bara låg där och grät, plågades, var livrädd. Alla tankar släppte och jag försvann in i mig själv igen.
Jag öppnade dörren och kikade in. Det var mörkt i rummet förutom en liten fönsterlampa som gav ett svagt sken över rummet. Mamma låg på sängen. Massa nålar och andra slangar var kopplade till hennes kropp. Det högg till i magen. Jag rullade in och stängde dörren efter mig.
Tog mig fram till mammas säng och kollade på henne. Hon gav mig en riktigt chock...
Kapitel 44
England- London 31/8-12 11.10
Nialls perspektiv:
I came inside the door of the hotel. Took the stairs up to me and the lads floor. When I camp up I saw Zayn, Louis and Liam blocking the way into my room.
"what's going on?" I said.
They stood with their arms crossed and looked at me very seriously.
"we just talked with Roger" Liam said.
"okey.. And?"
"and he told us what just happened at his office" Zayn continued on Liam sentence.
"alright... Good for you.. I guess.. Now please let me into my room so I can get my stuff" I said.
I started to get annoyed again. What are they doing?
They looked at each other with worried faces. Liam nodded towards Louis. Lou took a deep breath and look at me.
"Niall, you can't go home" he said.
I just started at him. What? Did he just say what I think he did?
"excuse me?" I said.
"I'm sorry.. But.. We, ehmm.. Can't let you go home now." Lou said.
"listen guys, I'm not in a mood for a joke, so please just let me in" I said.
"no, we can't" Zayn said.
Okay, for real. What the hell are they doing?!
I felt the headache coming back to me.
"what?! Just let me in! This isn't funny!" I started to get real annoyed by now.
"Niall calm down. We can't let you go home now cause that will ruin our careers. Dont you see it? We can't go to Ellen cause they only wants the whole band. Not only four of us. We won't be able to do the things we always wanted to in the us. If you go home it will not only effect you, us too. And that means your ruining our dreams as well. And that's pretty selfish" Louis said.
Okay, now I'm in shock.
"you think I'm selfish?! You this it's selfish of me wanting to go home and take care of the one person, the one person on this planet I love the most?! Huh? What if it was Eleanor? Or Danielle or Perrie?! How would you feel? How would you feel if your bandmates turns against you and letting you down? Huh? Cause I can tell, I feel it feel like a stab in the heart by your own brothers" the tears starterd to drop down my eyes.
God how much am I going to cry today?!
"Niall, we're might going to meet the president. Obama Niall! Wouldn't that mean the world?" Zayn said.
I backed a few steps away from them. I whipped away the tears, and instead of crying I started to laugh. I saw how they look a bit nervously at each other.
"oh god.. Do you for real think Obama means more to me than Julia? Really?" I looked at them. I was furious.
"I can't believe this.. That your standing here and saying this. Cant believe any of you would turn your back on me. You've really let me down. Just like our fans" I turned around and walked away with tears dripping down my cheeks.
How could things went this bad?
"Niall, wait!" Harry shouted after me. I turned around and saw him come out from the door across mine.
"Are you guys really that blind?" Harry said and looked from me to the rest of the boys.
"what do you mean?" Zayn said.
"Can't you see what his trying to do?"
"huh?" I said.
"They're trying to come between us! This is EXACTLY what they want! Make us split, it will be the world biggest disaster, everyone will buy our last album and then they will bring us back as a come back and make us sell even more albums. And I can't believe you actually though we are going to meet Obama. He just said that to make us turn around against Niall so he would stay! But it's obviously not working. And I can't really get it you didn't see through his little paranoia" Harry said.
"Oh please, you think his sitting at his office making up plans how his going to split us and then bring us back? do you think that sounds reasonable?" I said.
"yeah, I do. All his interest of is making money on us" Harry said.
We all went quiet. Could it really be true? Was he that smart?
Ofcourse, management is doing anything for attention and drama. Why didn't I get this before? Are they the reason for Julias diary is all over the internet too? Could they do that? Why would they not?
"maybe...I'm.. I'm sorry for screaming at you guys, and for being in such a bad mood ever since I woke up" I said.
"Niall.. Its not you fault. I would react exactly the same, if not even worst" Louis said.
"yeah, I think you would.." I said and we all started to laugh. I walked over to them and we all met in a group hug.
"lets say nothing can bring us down from our dreams and what we love the most?" Liam said.
"sounds good to me" I said.
"and let's promise to never turn the back around any of us?" Lou said.
"promise" we all said.
"okay, Niall, let's get you home to Julia. We'll stay here and keep it all up" Harry said and smiled.
"you guys are the best, I love you" I said.
"aww, we love you too our little Irish leprechaun!" Louis said and grabbed my cheeks like a grandma.
We all laughed over how immature Lou was. Then I went inside my room to pack my stuff.
Julias perspektiv:
Jag svalde hårt och stirrade länge på mamma. Sakta satte jag fötterna mot det kalla sjukhusgolvet och försökte ställa mig upp. Jag ignorerade kramperna i musklerna som protesterade av ansträngning.
Mamma låg stilla på sängen. Hon var blek. Men det pep från en av maskinerna hon var kopplade till, den som mätte av hennes hjärta. Hon var iallafall fortfarande vid liv. Det var alltid något.
Med skakande hand sträckte jag mig mot henne. Jag la den mot hennes axel och jag kände hur kall om fingrarna jag var mot hennes hud. Hela jag skakade av rädsla och chock.
Varför var hon här? Vad hade hon gjort för att förtjäna att ligga här? Kopplad till maskiner som höll hennes hjärta och andhämntning igång.
Jag blev arg på alla nålar som satt fast i hennes armar. Utan att tänka mig för drog jag ut två av dom. Dom skulle inte vara där.
Men så gick ett larm igång. Jag ryckte till och kom tillbaka i verkligheten.
Vad hade jag nyss gjort? Drog jag ut nålarna som gav hennes medicin? Hade jag dödat min egen mamma nu?
Innan jag hann göra något slogs dörren upp och sjuksköterskan som kört iväg mig stor i dörröppningen.
Mitt hjärta slog i flera miljoner slag i sekunden av rädsla.
"what did you do?" hon rusa fram till mamma. Hon märkte direkt nålarna som inte satt där dom skulle.
"shit!" hon lät riktigt arg.
Jag visste inte vad jag gjort eller vad jag skulle säga.
Sjuksköterskan började jobba effektivt. Hon var snabb och smidig med sina rörelser. Hon fick tillbaka nålarna där dom skulle vara och alarmet slutade pipa.
Hon kollade länge på mamma och kontrollerade så hon var okej. Sen vände hon sig om mot mig.
"excuse miss. Johnson, but what the hell were you thinking with?! Huh? If I couldn't come as fast as I did you could have killed her! And how did you get out? I locked you in there for not doing something like this" hon skällde rejält på mig.
Jag ryggade tillbaka och krympte ihop en aning. För varje ord hon slängde ur sig kändes som ett slag i ansiktet på mig.
"I'm sorry... I wasn't thinking clear" viskade jag med raslig röst.
"well lets get you out of here before you do anything more stupid" sa hon och började gå mot dörren, hon vinkade mig med sig och väntade på att jag skulle komma efter.
"no" sa jag hårt och bestämt.
"what?"
"I said no. I won't leave this room again. I'm staying with my mom" jag höll rösten hård och stabil.
"your mom need to be better. She needs to rest without having a kid running around her and pulls out her needles and medicines. Do you get that?" hon blev riktigt irriterad nu.
Jag höjde blicken och stirrade ursinnigt på henne upp genom mitt rufsiga hår. Jag tänkte inte ge vika för henne. Jag skulle stanna i det här rummet, om de så betyder att jag måste limma fast mig själv i golvet med superlim.
"Julia..." en svag viskningar avbröt stela tystnaden i rummet. Jag kände direkt igen rösten, även fast det bara var en svag viskning. Jag vände blicken mot mamma.
Jag tog ett steg närmare henne.
"mamma, jag är här" sa jag och tog hennes hand med båda händerna. Jag pussade hennes handflata och höll den kvar mot mina läppar.
"gumman.." mumlade hon.
"allt ska bli bra" jag andades ut i en lättad suck. Hon pratade och var vid medvetande. Lite av min oro släppte och jag kände mig lite lättare.
"what are you saying?" sköterskan kom upp bakom mig.
"she wants to be alone with me" sa jag till henne.
Jag kände sköterskans misstänksamma blick i min rygg. Tillslut lämnade hon oss och stängde dörren.
Jag satt tyst ett tag utan att säga något, jag bara lyssnade på mammas djupa andetag. Hon sa ingenting heller. Tillslut undra jag om hon hade somnat. Jag kollade upp på henne, hon låg stilla och såg ut att sova.
''Mamma?'' Sa jag försiktigt.
''Mmmh...'' Mumlande hon.
''Förlåt, jag skulle bara kolla om du sov eller inte'' Sa jag.
''Jag är fortfarande här älskling'' Viska hon.
''Bra, lämna mig inte'' Jag pussade hennes hand igen.
''Jag kan inte lova något...''
Jag kollade upp på henne igen. Det svaret gjorde mig orolig.
''Vad menar du?'' Frågade jag.
''Hjärtat, jag kan inte lova... jag kan inte lova att jag kommer stanna..'' Viskade hon.
''Mamma, vad menar du? Du ska väll inte gå någonstans? Jag fattar inte vad du menar'' Sa jag helt förvirrat.
Hon öppnade långsamt ögonen och kollade på mig. Jag kände att hon kramade om min hand. Löst, men det kändes ändå.
''Julia, du måste förstå.. Att jag är väldigt sjuk. Jag kanske inte tar mig igenom det här'' Sa hon.
''Va?'' Pep jag.
''Lyssna på mig, jag har alltid haft ett dåligt hjärta. Och det leder till att mina blodådror är väldigt känsliga. Dom går lätt av och jag får inre blödningar. Det var det som nyss hände. Och eftersom jag har ett dåligt hjärta pumpar det ut blod långsammare till min kropp och jag får näringbrist ibland. Just nu är det värre än det brukar. Men jag hoppas innerligt att jag tar mig igenom det här. För jag vill inte lämna dig'' Sa hon med hes röst.
''Mamma, du får inte lämna mig, du ska bli bra'' Jag kramade om hennes hand hårdare, föll på knä vid sängen så mina axlar kom i samma höjd som sängen.
''Du ska bli bra..'' mumlade jag om och om igen.
Jag satt där och bad flera gånger om. Upprepade samma mening tills jag nästan blandade ihop orden.
''Julia.. Niall är en fin kille. Han kommer ta hand om dig'' Viskade hon.
''Du också. Du ska också ta hand om mig. Men just nu ska jag ta hand om mig så du blir frisk igen'' Sa jag.
Jag var livrädd. Jag vägrade tro det hon sa. Aldrig att hon skulle lämna mig. Hon ska ingenstans förutom ut ur det här sjukhuset såfort hon mår bättre.
''Jag är inte så säker'' Suckade hon.
''Men jag är. Vi ska ta oss igenom det här tillsammans. Precis som vi tog oss igenom tiden med Phil tillsammans. Eller hur? I 12 år kämpade vi. Och nu ska vi kämpa igen, allt ska bli bra'' Sa jag.
Jag hörde hennes andhämntning i en liten suck när hon skratta till.
''Du har alltid varit så modig, alltid så stark. Det beundrar jag dig för. Jag undrar vart du fått dom egenskaperna ifrån. Inte kan det ha varit mig för jag har alltid varit svag. Mormor sa alltid att jag måste tuffa till mig lite.. bli lite starkare. Precis som mina börder. Men jag är ju en tjej eller hur? På den tiden skulle inte tejer vara tuffa. Dom skulle vara snälla och söta med en docka i handen. Det var iallafall så jag var. Men inte min dotter.. Hon har alltid varit stark. Inte bara psykiskt utan fysiskt också. Lärt sig slåss och allt i hemlighet för att stå på sig... '' Mumlade hon.
Jag var inte längre säker på om hon pratade med mig eller bara yrade. Jag struntade i vilket, jag satt bara och lyssnade på hennes mumel. Av någon anledning fann jag det avslappande och lugnande. Som ett tecken på att hon fortfarande var här bredvid mig. Fortfarande vid liv.
Mina knän började göra ont av att stå på det hårda och kalla golvet. Men jag ville inte stå upp, det var för jobbigt och jag ville heller inte släppa mammas hand för att nå rullstolen. Jag skulle aldrig släppa henne hand.
Det blev tyst ett tag i rummet. Mammas mumel blev allt svagare och svagare tills hon låg helt tyst. Till en början märkte jag det inte. Men så slog det mig att något kanske hände.
''Mamma?!'' Sa jag panikslaget och kollade på henne.
''Här...'' Viskade hon.
Jag andades ut i en lättad suck.
''Har du ont'' Frågade jag.
''Oroa dig inte om det..''
Det blev tyst i rummet igen. Jag gillade inte tystnaden. Den gav mig rysningar längst ryggraden och gjorde mig ännu mer stressad och rädd än jag redan var.
Eftersom mamma antagligen vad för trött för att prata så gjorde jag det istället.
''Mamma.. Kommer du ihåg när vi bodde i Sverige? Jag kommer inte ihåg så mycket eftersom jag bara var 3 år. Men jag kommer ihåg att vi bodde hos mormor. I hennes lilla hus ute på landet. Hon hade en stor gård kommer jag ihåg, men äpple träd. Stora saftiga äpplen som jag åt som en galning. Jag kommer ihåg att jag älskade dom äpplena. Eller hur? Visste gjorde jag det? Och jag kommer ihåg att vi brukade göra äppelmos tillsammans.'' Sa jag.
Hon mumlade något öhörbart til svar. Kanske bara ett svar på att hon fortfarande lyssnade? Eller ett tecken på att hon ville att jag skulle fortsätta. Kanske hon känner sig tryggare av att höra min röst så som jag gjorde av att höra hennes.
''Mamma, jag har alltid undrat en sak. Varför kommer jag inte ihåg morfar? Jag har alltid undrat hur han ser ut. Jag kommer bara ihåg mormor. Hon har vitt, kortklippt hår, är ganska kort och brukade alltid ha en grön blus och jeans. Och den där lilla scarfen runt halsen, med ett rutmönster. Men morfar, honom har jag inget minne av. Är han lång eller kort som mormor? Hur ser han ut? Flintskallig eller har han lite hår på huvudet iallfall, fast han är så gammal?''
Jag förväntade mig inte att hon skulle svara med en detaljerad beskrivning av hur morfar såg ut.
''Kommer du ihåg det där hemliga receptet du skulle lära mig? På muffins var det va? Det som gått i generationer i våran släckt. Kommer du ihåg att vi skulle baka dom tillsammans. Såfort du blir bra igen tycket jag vi gör det, eller hur?''
Hon mumlade tyst till svar igen. Jag visste inte vad jag skulle bladdra om mer. Min hjärna stod liksom still. Men jag måste säga något, eller så måste mamma säga något. Jag står inte ut med tystnaden.
''Hur går det mamma?'' Sa jag.
Hon mumlade igen.
''Kämpa på, det kommer bli bra, jag lovar'' Jag pussade henne hand igen. Oron gordde i magen på mig. Rädsland var överallt i kroppen på mig, men jag vågade inte erkänna det för mamma. Jag ville inte att hon skulle oroa sig över mig.
Jag såg att svetten blänkte i hennes panna. Jag sträckte mig efter pappret som stod på naturbodet bredvid sängen och nådde det precis. Jag badda henne försiktgit. En sköterska kom in och tittade till oss. Hon fixade lite med mamma, fixade med nålarna och klickade på vissa masikner hon var kopplad till. Mamma stönade av smärta några gånger. Jag höll andan tills hon låg stilla utan att ha ont igen. Då andades jag ut av lättnad. Några timmar gick och jag rörde mig inte ur fläcken. Några sköterskor kom och gick, tittade till oss. En av dom la en hand på min axel och log mot mig, som en tröst. Jag förstod inte varför. Mamma ska inte gå någonstans. Vi satt där hela natten. Jag såg hur himlen började bli rosa. Jag satt och småpratade med henne hela tiden. Berättade roliga historier jag och Niall gjort, sånt som jag alltid velat göra. Det som jag en dag ska ta med mamma på. Efter
att ha suttit tysta ett tag och väntat på att natt skulle bli dag sa mamma;
http://www.youtube.com/watch?v=zVJNu75pEgE
''Honey..'' hon suckade ut ordet.
''Ja mamma''
''Jag tror det är dags...'' Sa hon.
''För vad?''
''För mig att gå'' Sa hon.
''Vart? Jag följer med dig'' Sa jag.
''Det jag ska gå ska du inte besöka förrän om en lång lång tid'' Viskade hon svagt.
''Vad menar du? Jag ska inte lämna dig, vill du ha frisk luft? Vill du att jag rullar ut sängen i korridoren och går lite så du kommer ut härifrån lite?'' Sa jag.
''Nej älskling... jag ska träffa morfar'' Sa hon lågt.
''Men han är väll i Sverige?'' Sa jag.
''Nej.. han är med i himlen'' Viskade hon.
Jag svalde hårt. Jag vädrade tro det hon försökte säga.
''Nej! Mamma, lyssna på mig, stanna okej? Lyssna bara på ljudet av min röst, okej? Stanna. Känner du det här?'' Frågade jag och pressade hennes hand.
''Mmmh... lova att ta hand om dig.. va en fin tjej. Inga dumheter'' Mumlade hon.
''Mamma, snälla...'' Pep jag.
Jag skakade av rädla. Jag vågade inte rör mig.
''Jag släpper dig inte, förstår du?'' Jag kramade om henne hand.
''Jag älskar dig min skatt. Det har jag alltid gjort'' Hon fick kämpa för att få fram orden.
''Mamma, du lämna mig inte. Snälla, jag behöver dig. Snälla, kämpa, bara lite till''
Jag kände ett väldigt svagt tryck i min hand, och så var det borta. Masiken som höll koll på hennes hjärta pep en sista gång innan den jämnades ut till en jämn ton.
''Nej nej nej nej....'' Viskade jag förtvivlat.
''Mamma?!'' Jag ställde mig upp på ostadiga ben. Jag skakade mammas arm. Men fick inget mumlande i svar. Inget levande tecken.
''Mamma! Vakna!'' Skrek jag. Jag la två skakande fingrar mot hennes hals för att känna pulsen. Det fanns ingen. Jag kände efter slagen av hennes hjärta, men dom var borta. Precis som hennes andetag.
''Kom tillbaka'' Viskade jag sen föll jag ihop på knä igen och lutade min panna mot hennes bröstkorg. Jag väntade på att hennes hjärtslag skulle komma tillbaka. Men det gjorde dom inte. Dom var borta. Hon var borta. Min egna mamma, hon var borta.
''Kom tillbaka'' Jag upprepade dom två orden om och om igen, jag kramade hennes hand, kände mina tårar droppa ner från ögonen och landa på mammas bröstkorg. Jag höll hårt om hennes hand.
Jag skakade och skövlade, snyftningarna fick mig att rycka till gång på gång. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag visste ingenting. Det enda som kom upp i mitt huvud vad ett numer som upprepades innom mig.
Jag sträckte mig efter telefonen som stod på bordet bredvid sängen och slog in det välbekanta numret som jag kunde utantill. Mina fingrar rörde sig stelt och skakigt över knapparna på telefonen.
Jag förde den mot örat och görde ton efter ton gå fram. Det lät precis som mammas hjärtslag från masiknen som nu stod helt tyst. Det fick det att skära ännu mer i hjärtat och jag bokstavligen plågades av att höra det.
''Hello'' Sa min ängel. Det var hans röst.
''Niall, she's dead'' Sa jag. Jag fick pressa fram orden genom gråten och smärtan.
''Julia! Oh god you can't believe how relieved I am of hearing your voice! Why haven't you picked up on your phone? Have someone steal it? Are you hurt? Are you okay? Ofcurse your not okay, I know all what's going on and all that with your diary. But Julia don't worry, I will fix this, okay? I'm on the plane back to London right now. Only 2 hours till I'll lands in Heathrow and then I'll come straight home, okay'' Han pratade snabbt och stressat.
''Niall, she's dead'' Jag pressade fram dom 3 orden igen. Det tog kol på mig bara av att säga dom.
''Who?''
''Mom'' Pep jag och så brast allt. Jag tappa telefonen i golvet av att jag skakade så mycket. Tårarna strömmade ner för mina kinder, huvudet började värka, jag såg ingeting pågrund av alla tårar, jag var så rädd och ensam, så kall. Jag ville bara bort. Försvinna tillsammans med mamma.
Jag föll ihop på golvet. Jag bara låg där och grät, plågades, var livrädd. Alla tankar släppte och jag försvann in i mig själv igen.
o_______o
BOOM!!!
Trodde ni det? Eller blev det som en surprise for yah? Tyckte ni det var dåligt/bra? Och vad tror ni kommer hända nu? Snälla kommentera så jag får reda på era åsikter! :D
Har blivit lite bättre på att uppdatera de senaste dagarna! Så snäll släng in en kommentar för det betyder mer än ni tror <33
Puss Kram //Emelie xx
TRACKBACKS 2012-11-26 | 19:59:00 DIREKTLÄNK KATEGORI:I'll fix you with love